Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie Arouet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trodde han sig nämligen våga trycka de ofvannämnda
Lettres anglaises och sålde manuskriptet till
bokförläggaren Jore. Myndigheterna respekterade
den redan ryktbare författaren, men kastade hans
förläggare i Bastiljen. V. lyckades visserligen
genom sina relationer utverka hans frigifvande,
men upplagan konfiskerades. I stället trycktes af
företagsamma engelsmän tusentals exemplar af brefven
och sändes i smyg öfver Kanalen för att slukas af
den franska nyfikenheten. Ja författaren ovetande,
trycktes äfven i Paris en ny upplaga med titeln
Lettres philosophiques. Den vittra verldens ovilja
hade han derjämte ådragit sig genom le Temple du goût,
hvari bland uppräknade smakmönster så mången storhet
saknade sitt eget namn, och han måste åter lemna
Paris. Tillsammans med markisinnan du Châtelet,
hvilken, ehuru gift, var villig att följa honom,
begaf V. sig i Mars 1735 till hennes slott Cirey i
Lorraine och egnade sig der åt »l’amour de la science
et la science de l’amour». Femton år framlefde
han der på det under hans uppsigt återuppbyggda
slottet. Tillsammans med sin älskarinna, hvars
matematiska begåfning, filosofiska studier och
kunskap i latin och grekiska väckte samtidens
beundran, experimenterade han för att lösa den af
l’Académie des sciences uppställda prisuppgiften om
eldens natur, vid denna tid naturvetenskapens problem
för dagen. Hon öfversatte och kommenterade Leibniz’
arbeten, han studerade newtonianismen och utgaf
les Eléments de philosophie de Newton (1738), åt
hvars grundåskådning han ock gaf poetiskt uttryck i
den hans lärda medarbetarinna tillegnade l’Épître à
Uranie. Författareskapet till denna dikt måste han
förneka för att undgå fängelset. Äfven historiska
studier bedref han samtidigt med allt större allvar;
derom buro sedan le Siècle de Louis XIV och l’Essai
sur les moeurs vittne. Förutom otaliga »poésies
fugitives», ögonblickets ingifvelser, skref
han under denna tid en hel mängd mera omfattande
arbeten, såsom tragedien Alzire (1736), Zulime,
en tragedi, hvars handling ar förlagd till Afrika,
operan Pandore, företalet till Fredrik d. stores
sedan ej publicerade »Anti-Machiavel», Doutes sur
la nature des forces motrices, hvarmed han deltog
i tidens naturvetenskapliga diskussion, Conseils à
un journaliste, Utile examen des trois dernières épîtres
du sieur Rousseau, en våldsam kritik af Jean Baptiste
Rousseaus senare diktning, Le fanatisme, ou Mahomet
le prophète (1741; första gången uppförd i Lille
s. å.), hans med afseende på tankeinnehållet kanske
mest betydande dramatiska arbete, hvars tendens han
karakteriserat genom uttrycket »Mahomet är Tartuffe
den store», vidare Mérope (1743), hans i formelt
hänseende mest fulländade tragedi, la Princesse de
Navarre, en ballett med musik af Rameau, och operan
le Temple de la gloire med musik af densamme, båda
uppförda vid hoffester i Versailles och belönade
genom författarens utnämnande till kammarherre och
kunglig historiograf, le Poëme de Fontenoy, som
1746 förvärfvade författaren medlemskap i Franska
akademien, tragedien Sémiramis (1748), slutligen
den geologiska afhandlingen Dissertation sur les
chanyements arrivés dans le globe, de filosofiska
romanerna Le monde comme il va, Vision de Babouc,
Memnon ou la Sagesse humaine och Histoire des voyages
de Scarmontado, den parodiska hjeltedikten La Pucelle,
tragedien Oreste (1749) m. m. Emellertid slutade de
lyckliga åren på Cirey på ett för V. ytterst smärtsamt
sätt. Markisinnan du Châtelet hade nämligen vid konung
Stanislaus’ hof i Lunéville knutit en ny förbindelse
med en ung officer, skalden Saint-Lambert,
och detta förhållande slutade med hennes död i
barnsäng d. 10 Sept. 1749. – Djupt träffad af detta
slag (han hade med innerlig tillgifvenhet varit
fäst vid markisinnan), slog V. sig derefter ned i
Paris, inköpte markis du Châtelets palats vid Rue
Traversière och erhöll i sin nièce madame Denis, enka
efter en kapten, en trogen föreståndarinna för det
nya hemmet. En tid lefde han nu der stora verldens
lif, med lysande teaterföreställningar och yppiga
soupéer i sina eleganta salonger. Men hofvet visade
honom ej den gunst, som han fordrade, och föredrog
Crébillon framför honom. Under sådana förhållanden
beslöt han slutligen att följa konung Fredrik II:s i
Preussen upprepade inbjudningar till dennes hof. Han
hade redan under Fredriks kronprinstid sammanträffat
med honom (1740, 1742 och 1743), sedan 1738 stått i
en liflig, allt framgent fortsatt brefvexling med
honom och mottagit flere nådevedermälen. Lockad
af gunstlingsställningen hos en mäktig och upplyst
monark, genom hvilken han kunde hoppas utöfva
inflytande på verldshändelserna, begaf han sig till
Berlin och inträffade i Sanssouci d. 10 Juli 1750.
V. fick nu fast anställning vid hofvet med 20,000
livres i årligt gage, våning i slottet, fri taffel och
likaledes betjening och ekipage, titel af kammarherre
och orden »Pour le mérite». Hans åligganden å andra
sidan bestodo i dagliga konversationer med konungen
och biträde vid dennes vittra författareskap. I
början var förhållandet mellan Fredrik och hans
franske gäst det bästa, men snart märkte båda huru
litet de i sjelfva verket sympatiserade. V. fann
snart, att den preussiske konungen ej alls var en
herskare af den franske regentens eller Ludvig
XV:s art, och såg hela sitt inflytande inskränkt
till det literära området. Konungen å sin sida fann
menniskan Voltaire långt mindre beundransvärd än
författaren. Af vinningslystnad inlät V. sig i en
vanhedrande affärsspekulation i sachsiska statspapper,
som slutade med en skandalös process med den jude,
hvilken varit V:s ombud. Dessutom hade V:s ankomst
splittrat den krets af literära fransmän, som förut
samlats kring konungen, och till sist upplågade en
personlig strid mellan V. och den, hvilken före hans
ankomst varit den främste i nämnda krets, Maupertuis,
president i Berlins vetenskapsakademi. V. utgaf
den ena anonyma smädeskriften efter den andra mot
sin motståndare. Konungen hade på förhand fått
kännedom om den qvickaste och elakaste af dessa
satirer, Du docteur Akakia, och förbjudit dess
offentliggörande. V. trotsade förbudet, men aftvangs
sedan en skriftlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
