Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vosges ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Votkinsk, jernverk i ryska guvernementet Vjatka, 75
km. n. om Sarapul och 12 km. v. om Kama, anlades 1756
och hade 1885 en befolkning af 15,480 pers. Jämte
Kamsks jernverk var V. ända till senare tid ett
af regeringens förnämsta verk för tillverkning
af ångfartyg för Volga och Kaspiska hafvet samt
lokomotiv, och det har länge varit ryktbart för
andra, mindre jernarbeten samt för sina utmärkta
tarantasser. Då under senare åren inga större
beställningar ingått från regeringen, har ett antal
arbetare sammanslutit sig till en kooperativ förening
(artel) för tillverkning af landtbruksredskap,
som redan gjort sig fördelaktigt kända i en stor del
af Ryssland.
Votski Pätin. Se Pätin.
Wotton [oå’tlön], Sir Henry, engelsk diplomat,
lärd, f. 1568, bedref vid skolan i Winchester och
universitetet i Oxford grundliga studier och företog
derefter (1580–88) enligt tidens sed vidsträckta
resor, under hvilka han vinnlade sig om att öka
sina kunskaper. Efter sin hemkomst anställdes han
som sekreterare hos earlen af Essex, men begaf sig
under processen mot denne till Florens, der han
utarbetade sin skrift The state of christendom
(utg. 1657). Af storhertigen i Toscana afsänd till
Jakob VI af Skotland för att meddela denne ett af
storhertigen upptäckt anslag mot hans lif, tillvann
han sig konung Jakobs synnerliga bevågenhet,
affärdades af honom, sedan han 1603 bestigit
Englands tron, som sändebud till Venezia 1604 och
användes sedermera flitigt i diplomatiska uppdrag
till Italien, Tyskland och Holland. Slutligen föll han
dock i onåd hos konungen. Han blef 1623 föreståndare
för skolan i Eton, på hvilken plats han verkade till
sin död, 1639. År 1651 publicerades under titeln
Reliquiae Wottonianae en samling af hans dikter,
bref m. m. Hans Poems utgåfvos 1843 och 1870. J. N.
Votum, Lat. (plur. vota, af vovere, lofva,
helga). 1. Löfte till gudarna; löftesskänk. Vota
gjordes så, att man förband sig att i händelse af en
lycklig utgång på ett företag, uppfyllelse af en bön
eller önskan, befrielse från sjukdom, räddning ur
olycka eller fara o. d. hembära någon gudomlighet
en offergärd eller skänk. Naturligtvis kunde
dylika löften afläggas mer eller mindre högtidligt,
skriftligen eller muntligen. Vota publica, löften,
som gjordes af officiel myndighet eller befälhafvare,
i statens namn, aflades i Rom efter noggrant formulär
och förestafvande af en pontifex – stundom den
högste – samt gällde ofta festspel, tempel, andel
i byte o. d. Sådana vota aflades för statens väl
och under kejsaretiden för kejsaren dels årligen
d. 3 Jan., dels hvart 5:te eller 10:de år. Äfven vid
hotande faror och större företag gjordes offentliga
löften, och under republikens senare tid förekommo
dylika med afseende å högt förtjente män, såsom
Pompejus och Caesar. Vota privata angingo enskildes
förhållanden och ställdes till olika gudomligheter,
såsom till Lucina vid barnsbörd, till Aesculapius
eller Dioskurerna vid sjukdomar. Särskildt bekanta
äro löftes- l. votivtaflorna (tabulae votivae), med
afbildningar af sjuka kroppsdelar m. m. Efter
räddning ur sjönöd plägade skeppsbrutna i Neptunus’
(eller Isis’) tempel upphänga löftestaflor
framställande skeppsbrottet, hvarpå Horatius skämtsamt
anspelar i 5:te odet af 1:sta boken. – Bruket af vota
upptogs af de kristna folken, och hos dem träffas
derför votivaltaren, -bilder, -kapell, -kyrkor,
-taflor o. s. v., eller altaren, bilder etc., som
äro »stiftade», d. v. s. bekostade, af en enskild
person eller en familj eller en korporation till
följd af ett löfte med anledning af någon mer eller
mindre betydelsefull tilldragelse. Votivbilder,
som äro skänkta till följd af tillfrisknande från en
sjukdom, pläga i åtskilliga katolska nejder utgöras af
efterbildningar i vax eller i annat material (stundom
t. o. m. ädel metall) af den botade kroppsdelen:
ett öga, ett hjerta, en hand, en fot o. s. v., hvilka
upphängas framför det bönhörande helgonets altare. –
2. Enligt modernt språkbruk nyttjas votum i bet. af
yttrande, röst (vid omröstning). Paria vota, lika
många röster (för som emot). Votum decisivum,
afgörande röst, Votum deliberativum, yttrande vid
öfverläggning, deltagande i rådplägning (men ej
i beslut). I konstitutionella stater kallas ett
representationens uttalande, som uttrycker förtroende
till eller missnöje med ministèren eller någon
dess medlem, förtroendevotum eller misstroendevotum
(se d. o.). R. Tdh.
Vouet [-e’], Simon, fransk målare, f. i Paris 1590,
d. derst. 1649, hade till lärare sin fader, Laurent
V., en medelmåttig målare, under hvilken han dock
utvecklade sig så raskt, att han vid 14 år säges
hafva blifvit kallad till England för att porträttera
en hög dam, som dit tagit sin tillflykt. Karl I
skall förgäfves hafva sökt att hålla honom qvar,
ty V. återvände efter någon tid till Frankrike. 1611
fick han tillfälle att följa Frankrikes ambassadör
till Konstantinopel, der han målade sultan Achmed
I ur minnet, efter att hafva sett honom endast en
gång, vid audiensen. 1612 for han derifrån till
Venezia, der han studerade Tizian och Veronese, och
derifrån drog han 1613 till Rom samt kopierade och
studerade derst. Caravaggio och Guido Reni. Från
Rom begaf han sig 1620 till Genua, dit kallad af
familjen Doria, hvars palats han dekorerade, och
der han dröjde två år. Återkommen till Rom, valdes
han 1624 till ordförande i Accademia di San Luca
och åtnjöt särskildt skydd af kardinal Barberini,
som blef påfve under namn af Urban VIII, samt målade
hans och hans nevöers porträtt. Han förvärfvade i
Rom stort anseende, gifte sig der med Virginia da
Vezzo, hvilke» sjelf hade ett namn som framstående
pastellmålarinna, och slog sig till ro för en tid,
hvarunder han fick uppdrag att måla för Peterskyrkan
helgonen Franciscus, Antonius från Padua och Johannes
Chrysostomus, en tafla, som blef förstörd, då hon
senare nedtogs för att ersättas med en mosaikbild. Men
1627 hemkallades V. af Ludvig XIII, som utnämnde
honom till »premier peintre» samt gaf honom pension
och bostad i Louvre. Han fick derefter uppdrag att
utföra kartonger för statens gobeliner, att dekorera
Louvre och Luxembourg och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
