Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågyta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förpläga kungliga personer och konungens utskickade,
som af ålder ålåg den svenska allmogen. Under
inflytelse af den under de stora striderna vid
öfvergången mellan forntid och medeltid alstrade
råheten och oordningen och i samband med uppkomsten
af en verklig inhemsk stormannaklass och utländska
adelsmäns indragande i riket vann denna osed stor
utbredning under 1200-talet: »storflockar» drogo
genom landet, kräfde af allmogen att herbergeras
och förplägas utan ersättning och togo med våld
hvad som nekades dem. För att förebygga detta,
men på samma gång gifva de lagfarande tillgång till
herberge och kost bestämde Magnus Ladulås omkr. 1280
i Alsnö-stadgan (se d. o.), att det vid böter skulle
åligga häradshöfdingen att i hvarje by tillsätta
en »rättare», som sjelf skulle mottaga de resande
eller eljest bereda dem husrum. För detta och för
den kost, som skulle tillhandahållas dem, skulle de
resande erlägga betalning efter i orten gångbara
pris, men all våldgästning förbjöds, och den, som
toge något med våld, skulle vara förvunnen till 40
marks böter. Kunde den vägfarande ej godvilligt för
penningar få hvad han behöfde, kunde han taga det
i vittnens närvaro mot erläggande af betalning efter
gängse pris, och om bönderna vägrade att mottaga en af
»rättaren» till dem hänvisad person eller »rättaren»
ej fullgjorde sina skyldigheter, straffades de
med böter. Det var bl. a. dessa stadganden, som
skaffade konung Magnus tillnamnet Ladulås. Den
ifrågavarande oseden var naturligtvis icke undanröjd
med detta stadgande: mer än en gång måste förbudet
upprepas, och det är bekant huru den s. k. friskjutsen
missbrukades under hela medeltiden och långt in i
nyare tider. Det var först efter gästgifvaregårdarnas
upprättande, som efter hand de gamla oordningarna
i detta fall upphörde. Jfr Gästgifvaregård.
J. N.
Våldtägt, jur., eger enligt den svenska strafflagen
rum, då »man tager qvinna med våld och emot hennes
vilja med henne öfvar otukt, eller man tvingar
henne dertill genom hot, som innebär trängande
fara». Med våldtägt likställes det fall, då någon
genom döfvande eller annat medel uppsåtligen
försätter qvinna i yrsel, sömn eller vanmakt,
så att hon saknar bruket af fri vilja eller är ur
stånd att värja sig, och derefter öfvar otukt med
henne i denna belägenhet. Våldtägt straffas med
straffarbete i 6 till 10 år. I svårare fall kan
straffet blifva lifstidsstraffarbete (om qvinnan
fått svår kroppsskada af gerningen) eller till och
med dödsstraff (om hon ljutit döden deraf). Redan
försök till våldtägt är belagdt med straff.
J. H–r.
Våm (Vomb, Våmb), socken i Malmöhus län, Färs
härad. Areal 4,120 har. 512 innev. (1892). V. bildar
med Veberöd ett konsistorielt pastorat, Lunds stift,
Färs kontrakt.
Våm l. våmb (Lat. rumen), zool., kallas den
första delen af magen hos idislarna (Ruminantid). Den
bildar en stor, oregelbundet gestaltad säck, hvars
slemhinna är försedd med ett stort antal tätt stående
utskott. Matstrupen inmynnar i våmmen, och genom en
vid öppning står den
sistnämnda i förbindelse med nätmagen
(reticulum). Båda tillsamman bilda magens
cardia-del, medan psalterium och abomasus utgöra dess
pyiorus-del. Jfr Mage. L–e.
Våmb (Vomb). 1. (Vår fruhem) Socken i Skaraborgs
län, Kåkinds härad. Areal 1,555 har. 700 innev.
(1892). Annex till Sköfde stad, Skara stift, Billings
kontrakt. – 2. Socken i Malmöhus län. Se Våm.
Våmb, zool. Se Våm.
Våmbsjön. Se Våmsjön.
Våmhus, socken i Kopparbergs län, Mora, Solleröns
och Venjans tingslag. 2,111 innev. (1892). V. utgör
ett regalt pastorat, Vesterås stift, Mora
kontrakt. Våmhus baptistförsamling, som 1868 bildades
med rätt till egen kyrkoskrifning, upphörde 1891.
Våmsjön (Vomb-, Våmb-), Malmöhus läns näst
Ringsjön största insjö, ehuru till ytvidden endast
1,238 har. Den ligger på gränsen mellan Färs och
Frosta härad, delad mellan socknarna Våm, Öved
och Harlösa, 20 m. öfver hafvet, och genomflytes
af Keflingeån.
Vånevik, strandhemman i Döderhults socken, Kalmar län,
något öfver 2 km. n. om Påskallavik. Der har ett
tiotal af år funnits ett stenhuggeri och stensliperi
för mekanisk aptering af granit till grafmonument,
trappor och byggnadsornament, socklar och pelare
m. m. samt till gatu- och trottoarsten. Största delen
af stenen går till Tyskland. Stenhuggeriet, som eges
af en Berlinfirma, Kessel & Köhls granitaktiebolag,
sysselsätter omkr. 200 arbetare, för hvilka bolaget
uppfört fasta bostäder, hvarjämte till verket höra
egen hamn och lastbrygga.
Vånga. 1. Socken i Kristianstads län,
Villands härad. Areal 11,510 har. 2,073
innev. (1892). Annex till Oppmanna, Lunds stift,
Villands kontrakt. – 2. Socken i Östergötlands
län, Finspånga läns härad. Areal 15,593 har. 2,736
innev. (1892). V. utgör ett konsistorielt pastorat,
Linköpings stift. Bergslags kontrakt. – 3. Norra
Vånga, socken i Skaraborgs län. Skånings härad. Areal
8,370 har. 1,613 innev. (1892). N. V. bildar med
Edsvära och Qvanum ett regalt pastorat, Skara stift,
Vånga kontrakt. – 4. Södra Vånga, socken i Elfsborgs
län, Ås härad. Areal 876 har. 227 innev. (1892). Annex
till Hällstad, Skara stift, Ås kontrakt.
Vånga kontrakt, i Skara stift, omfattar de sju
pastoraten Norra Vånga, Edsvära och Qvänum;
Vilske-Klefva, Ullene och Bjurum; Gökhem, Märka och
Sörby; Floby, Göteve, Trevattna och Hellestad;
Larf, Längjum, Travad och Södra Lundby; Bitterna,
Laske-Vedum och Eling-, Lekåsa, Barne-Åsaka,
Foglum, Kyrkås och Essunga. Areal 80,091 har. 21,827
innev. (1892).
Vångaslägten, en efter hemorten, N. Vånga socken
i Vestergötland, uppkallad slägt, som kan följas
urkundligt till senare hälften af 1400-talet. Till
slägten hörde den bekante biskopen Magnus Haraldsson
(se denne) i Skara, och ur densamma hafva utgått
flere bekanta slägter. Biskop Magnus’ broder Bengt
blef nämligen genom sin son Johan (kyrkoherde i Fägre;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
