- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
57-58

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtgift ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

C.; kalla växthus (vanligen benämnda kallhus), som
under senhösten och midvintern hållas vid + 5 till 7°
C., för växter, hvilka för sin rätta trefnad fordra
något högre värme och ej sällan under vintern eller
framåt våren utveckla sina blommor, såsom kamellier,
akacier, vissa Ericaarter m. fl.; tempererade växthus,
i hvilka temperaturen under hösten och vintern hålles
vid omkr. + 10 till 12° C., samt slutligen varma
växthus
(vanligen kallade varmhus), eller sådana,
som användas för tropiska växter, och i hvilka
temperaturen under den ljusfattigaste årstiden hålles
vid + 16 till 20° C. I såväl kallhus som tempererade
hus och varmhus höjes temperaturen småningom framåt
våren för att bringa växterna till växtlighet eller
blomning, hvaremot man söker hålla de växter, som
öfvervintras blott och bart frostfritt, i det närmaste
i hvila, tills årstiden medgifver deras utflyttande
i det fria. Dessutom hafva växthus, som användas
för särskilda växtfamiljer eller särskilda ändamål,
ej sällan särskilda benämningar, såsom orkidéhus
(för orkidéer), palmhus (för palmer), drifhus (som
användas särskildt för framdrifvande af blommor eller
frukt; se Drifning) o. s. v. Vinterträdgårdar
(se Trädgård) kallar man sådana växthus, i hvilka
växterna, ofta fritt planterade, äro ordnade gruppvis
med gångar emellan, och i hvilka anbragts löfsalar
med sittplatser samt icke sällan äfven stenpartier
med ormbunkar, springvatten, vattendammar o. s. v. —
Konstruktionen af växthus har under olika tider varit
väsentligt olika, men har på sista tiden utvecklats
till allt större enkelhet och ändamålsenlighet. Af
största vigt är, att växthusen, i synnerhet sådana,
som äro afsedda för växter, hvilka skola i någon mån
vegetera äfven under vintern, insläppa så mycket
ljus som möjligt samt att detta ljus kommer till
växterna hufvudsakligen uppifrån, ej endast från en
sida, hvadan ett växthus bör vara så konstrueradt,
att växterna hafva glastaket ej synnerligen aflägse
från deras toppar. Detta är så mycket nödvändigare
här i Norden, som dagarnas korthet och dagsljusets
ringhet jämte bristen på solsken under den mörkaste
årstiden, synnerligast December och Januari, i alla
fall erbjuda växterna vida mindre tillgång på ljus
under vintern, än de äro vana vid i sina hemland.
Ljus är nämligen, som lätt inses, lika vigtigt för
växternas trefnad och fortkomst som värme. Detta
förklarar ock, att åtskilliga krukväxter, trots all
omsorg, icke kunna förmås att trifvas och utveckla
sig i våra växthus lika väl som i något mera sydligt
belägna trakter. Växthus böra vidare vara försedda med
fullt ändamålsenliga uppvärmningsapparater, så att
de äfven vid starkaste köld och blåst kunna hållas
vid lämplig värmegrad. Först begagnades kakelugnar,
hvilka dock såsom ej rätt lämpliga för det afsedda
ändamålet snart nog ersattes med af tegel murade
s. k. kanaler; men dessa hafva numera alltmer börjat
ersättas med uppvärmning förmedelst varmt vatten,
cirkulerande i metallrör, hvarigenom en för växterna
lämpligare, mindre uttorkande värme åstadkommes
än den, som vinnes genom af tegel murade kanaler. Ett
annat uppvärmningssätt för växthus består deri att man
låter het vattenånga strömma genom metallrör för att
på sådant sätt åstadkomma erforderlig värme i huset,
och detta uppvärmningssätt anses vara det förnämsta af
alla, men lämpar sig endast för växthusanläggningar
i stor skala, emedan det skulle ställa sig för
kostsamt för smärre växthus. I Nord-Amerikas
Förenta stater synes detta uppvärmningssätt för
växthus vara på väg att uttränga alla andra.
E. L.

Växthår. Se Hår.

Växtkasein. Se Legumin.

Växtkemi, den del af kemien, som behandlar växternas
kemiska beståndsdelar och växtlifvets kemiska fenomen.

Växtkännedom. Se Botanik.

Växtlim. Se Gluten.

Växtlöss, Phytophthires. Se Bladloppor, Bladlöss
och Sköldlöss.

Växtmorfoiogi. Se Botanik, sp. 962, och Morfologi.

Växtmärg, Cucurbita pepo, en till växtslägtet
Cucurbita hörande art (se Cucurbita). Med namnet
växtmärg, i egentlig mening märgpumpa, afses C. Pepo
medullosa, hort.
Dess frukter äro aflånga, nästan
jämnbredt cylindriska eller ibland något afsmalnande
åt den fria änden, med gulhvit färg och tjockt,
saftigt, grönhvitt kött efter regeln utan bitter
smak. Den anrättas med fördel såsom blomkål. O. T. S.

Växtnomenklatur. Se Växter, sp. 44.

Växtpaleontologi. Se Paleontologi 2.

Växtregioner benämnas inom växtgeografien de olika
zoner (bälten) på jordytan, hvilka genom inflytandet
af olika klimat, förnämligast olika värmegrad,
fuktighet o. s. v., hafva en särskild karakter i
fråga om vegetationen. Se härom under Växtgeografi.
O. T. S.

Växtrikets system. Se Växter.

Växtsafternas cirkulation. Se Cirkulation.

Växtsamling. Se Herbarium.

Växtsjukdomar äro afvikelser från den regelrätta
utvecklingen af växten, stundom i dess helhet eller
vanligare i någon eller flere af dess delar, och
förorsakas af bakterier, parasitsvampar eller ock af
insektlarver. Så förstöres blomkål genom bildningen
af s. k. »klumprötter», förorsakade af en slemsvamp,
Plasmodiophora brassicae, som vållar, att icke någon
blomkål erhålles. Denna snyltsvamps utveckling anses
gynnas af gödsling med ofullständigt brunnen gödsel
samt af kall, rå väderlek. »Plommonpungar», eller
plommonens förvandling till svampiga, ihåliga
grågröna »pungar», snarlika »vesteråsgurkor»
i storlek och form, förorsakas genom angrepp af
snyltsvampen Exoascus l. Taphrina pruni. »Rost»
och »brand» l. »sot» i sädesslagen äro åstadkomna
genom rostsvampen Puccinia graminis samt genom
flere »brandsvampar», såsom Tilletia caries
(»stinkbrand» hos hvete), Ustilago carbo
(»sot» hos flere gräsarter). »Mjöldrygan»
är mellanstadiet (sclerotium) af kärnsvampen
(Claviceps purpurea). »Mjöldagg» frambringas af
parasitsvampen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free