Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtgift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erysiphe, till hvilket slägte hör »drufsjukans» svamp,
E. (l. Oidium) Tuckeri. »Potatessjukan» åstadkommes
af Phytophthora infestans, en snyltsvamp bland
Peronosporaceae. Vinrankans nuvarande svåraste fiende
är den s. k. »vinlusen», Phylloxera vastatrix, en
insekt, som hör till skinnbaggarnas ordning. Larverna
till en mängd steklar och flugor förorsaka
»gall-utväxter» och andra missbildningar å en stor
mängd växter, såsom »galläpplen» å olika ek-arter
och »kikbär» å enen, hvars form för öfrigt påverkas
af larven till en mygga, Coecidomyia juniperi. Många
växtsjukdomar äro ännu icke till sin natur utredda;
somliga synas bero på föregående yttre våld,
såsom kallbrand i trädens stammar och grenar m. m.
O. T. S.
Växtslem benämnas kollektivt sådana qväfvefria ämnen,
som förekomma i växtriket och ej lösas i vatten,
men deri svälla till geléartade massor. Växtslem
förekommer rikligt i linfrön, qvittenkärnor,
gummidragant och salep. P. T. C.
Växtsynonymik kallas sammanställningen af de namn,
som af olika författare gifvits åt samma växt.
Växtsystematik. Se Botanik, sp. 962, 964, och Växter.
Växtvax, vegetabiliskt vax, kallas, till skillnad
från bivax l. vanligt vax, ett slags vax, som är
en omedelbar produkt af vissa växter, bland hvilka
vaxpalmerna äro kända såsom de mest gifvande. I
Sverige frambringas icke något vegetabiliskt vax,
ty den afsöndring af detta ämne, som finnes å Myrica
Gale och å de daggblåa grenarna af Saltix daphnoides
samt å några andra buskar, är alltför ringa. Jfr
Vax. O. T. S.
Växtägghvita. Se Ägghvita.
Växtämne, brodd, embryo (i de flesta svenska botaniska
läroböcker oriktigt återgifvet med »grodd», se
d. o.), bot., är, såsom namnet angifver, det i fröet
inneslutna lilla ämnet till en ny växt, som vid fröets
groning börjar sin utveckling och sedermera fortsätter
densamma allt högre. Växtämnet utgöres af rotämnet,
som förlänges till lillroten, hvilken tränger ned
i jorden (eller utbreder sig i vatten, om växtens
natur är sådan) och uppåt utvecklar ett eller två
(stundom flere) hjertblad. Mellan dessa framträder
stjelkämnet och förlänger sig uppåt, bärande
först lågblad och sedan mellanblad (»örtblad»),
samt slutligen utvecklar blomma och frukt. Hos
några få växter utvecklas växtämnet först när fröet
skall gro, så t. ex. hos flere Orchideae. Jfr Frö.
O. T. S.
Vää. Se Vä.
Vögg (Viggo). Se Rolf Krake.
Wöhler, Friedrich, tysk kemiker, född d. 31
Juli 1800 i Eschersheim nära Frankfurt a. M.,
visade redan som skolgosse ett lifligt intresse
för mineralsamlande och anställande af kemiska
experiment samt upptäckte derunder förekomsten af
selen i svafvelsyra från Böhmen. Han blef vid 20 års
ålder student i Marburg, fortsatte der sina kemiska
sjelfstudier och gjorde derunder märkliga iakttagelser
öfver svafvelcyanföreningar. I Marburg fann dock
hans lifliga fallenhet för kemiska studier ingen
uppmuntran, hvarför han flyttade till Heidelberg,
der Leopold Gmelin var professor, och der W. började
sina arbeten öfver cyansyran, hvilka sedermera ledde
till så vigtiga upptäckter. Der utförde han äfven
sina banbrytande arbeten öfver intagna kemikaliers
öfvergång i urinen. Sedan han 1823 vunnit medicinsk
doktorsgrad, tillrådde honom Gmelin att öfvergifva
medicinen och i stället helt egna sig åt kemien samt
att söka få arbeta hos Berzelius i Stockholm. Denne
emottog ock gerna en så lefvande ung kemiker, och
under ett år (1823–24) vistades W. hos Berzelius,
som på hans framtida verksamhet säkerligen utöfvat
stort inflytande, hvilket kan spåras bl. a. af W:s
ovanliga mångsidighet i forskning. Mellan Berzelius
och W. uppstod ett aldrig brutet vänskapsförhållande
till stort gagn för vetenskapen, ty W. öfversatte
till tyskan Berzelius’ årsberättelser och stora
läroböcker. Återkommen till Tyskland, anställdes
han 1825 vid Berlins Gewerbeschule, på hvars
laboratorium han utförde ett högst betydande antal
undersökningar inom olika områden af kemien. 1827
framställde han för första gången aluminium, och 1828
gjorde han den epokgörande upptäckten att cyansyrans
ammoniumsalt kan förändras till urinämne, det första
bekanta fallet att ett organiskt ämne kan uppstå af
oorganiska ämnen. Samtidigt med W:s förut nämnda
arbeten öfver cyansyran hade Liebig, då i Paris
på Gay-Lussacs laboratorium, undersökt knallsyran
och funnit för denna syra samma sammansättning, som
W. funnit för cyansyran, hvilket föranledde Liebig
att anse W:s arbete oriktigt. W. repeterade då sina
försök och fann dem fullkomligt riktiga. Knallsyran
och cyansyran voro lika sammansatta, ehuru ytterst
olika till sina egenskaper, och detta var det första
bekanta fallet af isomeri, hvilket begrepp sedermera
blef af så utomordentligt stor betydelse för kemiens
utveckling. W:s och Liebigs kontrovers öfver detta
ämne slutade med vänskap för lifvet och ett samarbete,
som frambragte en lång följd af de vigtigaste
upptäckter. Det första arbete, som de gemensamt
utgåfvo, var en undersökning öfver honingstensyran
1830. Följande år fick W. i uppdrag att i Kassel
inrätta ett tekniskt läroverk, som öppnades redan
1832. Under vistelsen i Kassel utförde han gemensamt
med Liebig i Giessen den epokgörande undersökningen
öfver bittermandelolja (1832), det första arbete,
genom hvilket en riktig inblick i de organiska
föreningarnas sammansättningsart erhölls. Det väckte
också samtidens odelade beundran. Under vistelsen
i Kassel (1831–36) utförde W. dessutom en stor
mängd andra undersökningar. 1836 tillträdde han den
kemiska professuren vid universitetet i Göttingen,
hvilken han innehade till sin död, d. 23 Sept. 1882. —
Straxt efter flyttningen till Göttingen gjorde han den
vigtiga upptäckten, att bittermandelolja uppstår af
amygdalin, hvilken upptäckt meddelades Liebig och
genom denne ledde till uppdagande af de sedermera
enzym kallade ämnenas verkningssätt. Åren 1837 och
1838 arbetade Liebig och W. gemensamt med urinsyra,
hvilken berömda undersökning ledde till upptäckten af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
