Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågen» (d. v. s. undergick likbränning på Fyris
strand, icke: innebrandes vid Vänern) och
»sålunda gick hädan (d. v. s. dog, icke: flydde)
från Upsala». Då emellertid både andra isländska
källor än Snorre göra Olof till värmländing,
och äfven Saxo talar om en »Olof, småkonung
öfver varmländingarna», så är det en, om ock
svag möjlighet, att Ynglingaätten kommit till
Norge närmast från Värmland. Längre tillbaka
kan man ännu mindre med något slags säkerhet
följa dess öden, men mycket tyder på att
den är af ursprungligen sydsvensk eller, hvilket
för denna tids vidkommande betyder
detsamma, östdansk härkomst. I alla händelser
torde den redan af författaren till »Ynglingatal»
hysta åsigten, som sedan i hundratals år gått
igen inom svenska »historien» och gifvit denna
sitt väsentliga innehåll för hednatidens
vidkommande, nämligen att Ynglingarna ursprungligen
residerat i Upsala, bero på ett missförstånd.
Angelsachsiska källor uppgifva nämligen, att
sveakonungarna hetat scylfingas (d. v. s.
»högsätessittare»; Isl. skilfingr, som just i »Ynglingatal»
användes om en verklig Upsalakonung), de
danske deremot scyldingas (d. v. s. »sköldbärare»,
de isländska källornas skjoldungar, det vanliga
namnet på danska konungaätten). Men derjämte
veta angelsachserna att förtälja, att »östdanskarna»
(d. v. s. sydsvenskarna) hette ingvine, i
hvilket namn man lätt igenkänner Tacitus’
ingvæones (om hvilka det heter, att de voro »de
germaner, som bodde närmast hafvet») och det
isländska yng-lingar (d. v. s. »lansbärare»?),
eller, som det ock heter, »Yngves ätt». Enligt
vår forntids genomgående bruk att härleda folk- och
slägtnamn från en mytisk stamfader och förste
konung, t. ex. danskarna från en konung
Dan, göterna från en Göt, skjoldungarna från
en Skjold o. s. v., antog man nämligen äfven
för Ynglingarna en stamfader Yngve, Ingve
(Fornsv. Inge), den Ing, från hvilken enligt
Tacitus ingvæonerna och enligt angelsachserna
ingvinerna härstamma. Denne stamheros’ fullare
titel Yngvefrey, Ingefrey, Ingunarfrey
(Angels. fréa ingvina, »ingvinernas herre»)
föranledde författaren af »Ynglingatal» att förblanda
den af honom besjungna Ynglingaättens
stamfader med den i Upsala företrädesvis dyrkade
nationalguden, den i »Uppsalir» (d. v. s.
himlen) tronande solguden Frey, »Herren».
Denna förblandning hade vidtgående följder
såväl för skaldestyckets öfriga innehåll som ock
medelbarligen för Sveriges historia. Det blef
nämligen nu lätt att förläna »Ynglingarna» de
höga anor, som för skaldens syfte tarfvades,
genom att med allahanda lånegods utfylla det stora
tomrummet mellan stamfadern och den äldste
historiskt styrkte medlemmen af ätten. Tack vare
upptäckten att Yngve herskat i Upsala — något
hvarom författaren af »Ynglingatal» sjelf medger
sig länge hafva sväfvat i ovisshet — syntes man
till fullo berättigad att i ätten inrycka gamla
svenska konungar (af Skilfingaätten), och insigten
om att han var identisk med guden Frey
gaf en osökt anledning att i dennes närmaste
granskap placera andra guda- och sagofigurer.
Redan Are eller någon hans sagesman drog den
riktiga slutsatsen att då Frey ju enligt den isländska
mytologien var Njords son, måste guden Njord hafva
före Frey beklädt den svenska tronen. Men då ätten
icke förty måste på grund af sitt namn hafva börjat
med en Yngve, så följde med nödvändighet, att Njords
förut till namnet okände fader hetat Yngve. Alltså
hade den gamle Yngvefrey af spekulationen klufvits
i tu uti tvänne personer: Yngve (såsom hvars fader
senare källor angifva dels Oden, dels en norsk
sagokonung Halfdan den gamle) och Frey. Men Ares
skarpsinne förde honom vidare. Då åsarna härstammade
från Asien, något, som man på grund af namnlikheten
omedelbart insåg, borde de med dem förbundne vanerna,
till hvilka ju Njord och Frey hörde, hafva bott
i deras närhet, och Are anser sig derför med fog
kunna tillägga sin Yngve epitetet tyrkja konung,
d. v. s. turkarnas konung.
Ynglingaättens äldsta medlemmar blifva sålunda
hos Are: »Yngve tyrkja konung, Njord svea konung
och Frey», alltså en konstruerad och två mytiska
personligheter. De närmast följande »konungarna»,
hvilka redan »Yngligatal» meddelar, äro rena
sagofigurer. Historien om Fjolner, som drunknar
i ett mjödkar hos konung Frode, är förmodligen till
väsentlig del en ombildning af myten om huruledes
Odin (äfven kallad Fjolner) blef döddrucken,
då han hos den vise (»hinn fróðe») bergakungen
drack ur tre mjödkar. Sveigder (detta, icke
Svegder, är namnets rätta form enligt de bästa
källorna; d. v. s. «den sjunkande»), han som om
qvällen löper in i berget efter en dvärg, torde med
säkerhet ursprungligen vara den i berget sjunkande
qvällssolen. Vanlande (d. v. s. »vanernas landsman»)
och Visbur (d. v. s. »visson») äro ursprungligen —
och kanske ännu i »Ynglingatal» — identiska, och
deras saga är en om formning af samma motiv, som
ligger till grund för myten om solguden (»vanernas
ättelägg») Freys förbindelse med jättemön Gerd
(här ersatt af en finsk prinsessa) och hans deraf
föranledda död. Från sagans och mytens verld stammar
ock Domaide. Rent uppkonstruerade, kanske först af
Are, tyckas de derpå följande, fullkomligt färglöse
Domar och Dyggve vara. En tydlig sagohjelte är
åter Dag (den vise), ehuru motivet till hans saga ännu
ej uppdagats. Deremot är berättelsen om Agne endast en
ny variation af motivet i Vanlände-Visbur-sagan. Först
med Alrek ock Erik beträda vi möjligen en i någon
mån historisk mark, åtminstone så tillvida att de
båda namnen sannolikt tillhört en gång existerande
Upsalakonungar. Dessa namn äro nämligen, i motsats
till de föregående, vanliga fornsvenska personnamn,
och i en isländsk källa uppräknas bland »skilfingar»
icke mindre än tre Erikar och två Alrekar. För öfrigt
förekommer »Ynglingatals» berättelse om Alrek och
Erik i sina hufvuddrag äfven på andra håll, t. ex. hos
Saxo. Detsamma gäller om Alf och Yngve, hvilken senare
i andra källor kallas »Ingjald» och förmodligen är
identisk med den Yngve eller Ingjald, som i flere
versioner af den bekanta sagan om Hjalmar och Ingeborg
nämnes såsom den sistnämndas fader och konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
