Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Upsala. Historien om Jorund (och Erik)
är tillsvidare i fråga om sitt ursprung och
innehåll outredd. Oviss är ock den historiska
existensen af Aun l. Audun (se vidare Ön) och
»skilfingaättlingen» (såsom »Ynglingatal» uttrycker
sig) Egel Vendelkråka — detta binamn tillkommer
nämligen i de äldsta källorna Egel och har först
af Snorre öfverflyttats på Ottar. Med denne Ottar
stöta vi för första gången på en förmodligen fullt
historisk person. Han förekommer nämligen äfven
uti det i förhållande till »Ynglingatal» fullt
sjelfständiga angelsachsiska qvädet om Beowulf. Ottar
(Angels. Ohthere) uppges der vara en skilfing och
svenskarnas konung samt son till en konung Angantyr
l. Anganther (Angels. Ongentheow), som kämpar
med den fullt historiske danske konungen Hugleik. Då
nu denne enligt frankiska annalers med Beowulfsqvädet
fullt öfverensstämmande berättelser stupade år 515 på
ett krigståg mot frankerna, så kan Ottars regering
med säkerhet förläggas till början eller förra
hälften af 500-talet och utgör sålunda det första
någorlunda säkra datum i Sveriges historia. Vidare
öfverensstämma »Ynglingatal» och Beowulfsqvädet
med hvarandra i uppgiften om att Ottars son var
Adils l. Audgils (Angels. Eádgils), som först efter
en svår strid med sin farbroder Ale (Angels. Onela)
intog tronen. Då sålunda dessa slägtled visa sig ega
goda anspråk på att få betraktas såsom historiska,
är det i viss mån sannolikt, att de följande fem
sveakonungarna: Östen, Yngvar, Anund, Ingjald och Olof,
äro det, ehuruväl de endast genom »Ynglingatal»
och derpå baserade källor äro styrkta. — Med Olof
(»trätälja») slutar sålunda raden af falska Ynglingar,
d. v. s. verkliga Skilfingar, och nu vidtaga i
»Ynglingatals» slägtregister de norske och odisputable
Ynglingarna. Möjligen har den förste af dessa,
Halfdan (»hvitben»), haft en Olof till fader,
och det kan vara denna namnlikhet, som möjliggjort
ättens anknytning till Upsalakonungen Olof, hvilken
föreföll den tidens norska patriotism acceptablare
än en furste, härstammande från arffienden Danmark
(Skåne). I fråga om de på Halfdan följande Östen och
Halfdan (»den milde och matsnåle») har man nästan
blott »Ynglingatals» magra uppgifter att stödja
sig på. Att deremot den derefter följande Gudröd
(»veidekonung», d. v. s. jagtkung) äfven igenfinnes i
frankiska källor såsom dansk konung, har redan ofvan
framhållits. Med dennes ene son, Olof (»geirstadaalf»,
d. v. s. Geirstads skyddsande), och dennes till sin
existens högst tvifvelaktige (se Ynglingatal)
son Ragnvald slutar registret i »Ynglingatal»
— sådant vi nu hafva det i behåll —, men de äldste
isländske historieskrifvarna veta att om Gudröds andre
son, Halfdan (»svarte»), förtälja åtskilligt, och med
dennes ryktbare son Harald (»hårfagre») äro vi inne
i en, om ock ej fullt historisk, så dock med rikligt
flytande källor försedd tid. Men i samma mån drar sig
Ynglinganamnet, som skyr historiens ljus, tillbaka,
och det upphör snart alldeles att begagnas. — Jfr inom
den rika literaturen i ämnet företrädesvis G. Storm:
»Snorre Sturlessöns
historieskrivning», »Om Ynglingatal» (i norsk »Historisk
tidsskrift», III) och »Kritiske bidrag til
vikingetidens historie»; P. Fahlbeck: »Om
Beowulfsqvädet» (i »Antiqv. tidskr. för Sverige»,
VIII, 2) och »Den s. k. striden mellan Svear
och Götar» (i svensk »Hist. tidskr.», IV). samt
A. Noreen: »Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal»
(i »Uppsalastudier», 1892). Ad. N–n.
Yngvar, svensk sagokonung, som af »Ynglingatal»
(jfr d. o.) och derpå byggande norsk-isländska
historieskrifvare placeras mellan konungarna Östen
och Anund, och om hvilken de veta berätta, att han på
ett af sina många krigståg öfvermannades af esterna
på Ösel. Han begrofs derstädes invid stranden, och
»Östersjön qväder djupets sång till gamman för fallen
furste», som det heter i »Ynglingatal». Det binamn
Harra, som senare författare stundom tillägga
Y., är en på missförstånd beroende förvrängning
af det tillnamn hári, d. v. s. »den gråhårige»,
som han i ett par isländska källor bär. Detta
beror åter i sin tur på missuppfattning af
»Ynglingatals» epitet »den ljuslätte», hvilket
med orätt antogs syfta blott på hårets färg.
Ad. N–n.
Yngve, diktad stamfader för Ynglingaätten, senare
sammanblandad med guden Frej. Se vidare Ynglingaätten.
Yngve l. Ingjald (jfr Ynglingaätten, sp. 106),
svensk sagokonung, som enligt den isländske
historieskrifvaren Are frodes konungalängd skall
hafva efterträdt Agne, enligt Snorre Sturlassons
framställning deremot varit son af Agnes son Alrek
(som hos Are är Agnes företrädare). Enligt Saxo
åter är Yngve (»Ingo») son till Alf (»Alverus»),
som deremot enligt »Ynglingatal» (jfr d. o.) är hans
broder. Yngves saga har i Snorres på »Ynglingatal»
baserade framställning följande innehåll. Han var
samregent med sin broder Alf, men vistades i olikhet
med denne mest på vikingatåg och skaffade sig på
sådant sätt stort rykte och anseende. Alfs maka,
Bera, föredrog den tappre, sköne och gladlynte
Y. framför sin okrigiske, tystlåtne och buttre man,
och hon dolde ingalunda detta sitt tycke. En qväll,
då Y. och Bera sutto i högsätet, samtalande med
hvarandra, inkom Alf och drog, då han närmade sig
högsätet, oförmodadt fram sitt svärd, hvarmed han
genomborrade sin broder. Denne, som händelsevis hade
sitt svärd till hands, hann dock att, innan han föll,
tillfoga Alf banesår. — Om Y:s sköna dotter Ingeborg,
som nämnes i Hervararsagan och i Orvar Odds saga,
se Hjalmar. Ad. N–n.
Yngvefrey (Ingefrey, Ingunarfrey), densamme som Yngve,
stamfader för Ynglingaätten (se d. o.).
Yngve tyrkja konung är ett hos den isländske
historieskrifvaren Are frode förekommande namn på
stamfadern för Ynglingaätten. Om anledningen till
benämningen o. a. se Ynglingaätten, sp. 105–106.
Yogi. Se Djogi.
Yokohama. Se Jokohama.
Yola, stad i Afrika. Se Jola.
Yoldia (namnet efter en spansk grefve Yoldi, som
var kammarherre hos Kristian VIII af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
