Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zend-avesta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sönderjylland. Det märkvärdiga faktum att Zeno i flere
af de af honom upptäckta landen fann vulkaner, som
ju icke alls finnas i de två nämnda landen, förklarar
Steenstrup mera skarpsinnigt än öfvertygande så, att
det är kalkugnar o. dyl., som dessa resande italienare
skulle hafva skildrat. Kartan öfver Engronelant,
hvilket namn han läser Engrouelant, anser han vara
en framställning af en del af Nordfrisland, men han
kan icke förklara hur den fått ett sådant läge,
att den kunnat i lång tid tagas för en god bild
af Grönland. Då upptäckte 1886 prof. Osk. Brenner i
Münchens statsbibliotek det troligen unika exemplaret
af Olaus Magnis äkta karta öfver Norden af år 1539
och fäste uppmärksamheten på likheter mellan denna
och Zenokartan (i » Christiania Videnskabselskabs
forhandlinger» 1886, der kartan är reproducerad, och
»Das ausland», s. å.). Zenokartans Frislanda är Olaus’
Fare (Färöarna), men de smala sunden hafva försvunnit,
och det hela har blifvit en enda stor ö, med Olaus’
namn förvrängda. Äfven Zenokartans Islanda är lånadt
från Olaus, hvilken är den förste, som ger Island
den riktiga formen. Äfven der kan man uppvisa samma
namn, men förvrängda, och isflaken ö. om ön hos Olaus
hafva blifvit namngifna öar hos Zeno. Vidare står
på Zenokartan ö. om Frislanda Estland (Shetland),
som återfinnes hos Olaus som en ögrupp Hetlandia,
men äfven der hafva hos Zeno sunden försvunnit
och det hela blifvit en enda stor ö. Senare hafva
ytterligare kartfynd gjorts, som kasta ljus öfver
Zenoproblemet. 1888 fann prof. Nordenskiöld i
Zamoiskiska samlingen i Varsjav en karta öfver
Norden från 1480, ursprungligen ett danskt arbete,
en trogen kopia af Claudius Olavus’ karta i Nancy
från 1420-talet, som blef grundvalen för alla kartor
öfver Norden från senare hälften af 15:de och förra
hälften af 16:de årh. Man finner der Grönland som
en lång halfö med samma namn, samma berg och floder
som på Zenokartan. Den teorien att Grönland hänger
samman med Europa i ö. är en gammal nordisk teori,
mycket naturlig under medeltiden, emedan man icke
kände till andra land längre i vester, och man derför
måste föreställa sig Grönland, som ju hade stora
landdjur, som en del af ett stort fastland. Slutligen
har upptäckts en karta öfver Norden, som är tryckt i
Venezia 1558 och omtryckt derst. 1562. Denna visar
konturerna af Danmark, södra Sverige och Norge
alldeles som hos Zeno; äfven namnförteckningarna
täcka hvarandra, men förvrängningarna hos Zeno visa,
att hans karta är en kopia. Likheter med åtskilliga
andra kartor kunna ock påvisas; så t. ex. äro de
långt i v. på Zenokartan belägna öarna Drogeo och
Estotilanda lånade, om än kanske i andra eller tredje
hand, från en karta från omkr. 1500 af portugisen
Corte Real, hvars återgifvande af Newfoundlands
östra kust på ett märkligt sätt öfverensstämmer
med Zenokartan. Resultatet af studiet af de olika
kartorna är alltså att Zeno d. y. lånat stora delar af
sin karta icke, som han berättar, af sina förfäder,
utan af helt nya geografiska kartor. Prof. G. Storm
i Kristiania, som i ett föredrag d. 17 Dec. 1890 i norska
geografiska sällskapet (intaget i dess
»Aarbog». II, 1890–91) behandlat Zenofrågan,
kommer vid undersökningen af de bref, som ligga
till grund för berättelsen, till det resultat att
de äro förfalskningar med tendentiöst syfte. Zenos
påstående att salt fisk utfördes från Frislanda
(Färöarna) till Flandern, England, Skotland, Norge
och Danmark bestrider Storm med hänvisning på att
Färöarna fingo i 14:de årh. utföra endast till
Bergen och att från dessa öar ingen salt fisk alls
kunde utföras i 14:de årh., knappt i 16:de årh.,
och likaså ar Zenos berättelse om Zichmnis krig
med norske konungen absolut osanning, ty denne var
då fullt upptagen med krig i Sverige, och Norges
historia för denna tid är fullt känd. Berättelsen
om Zeniernas äfventyr på de ö. om Island belägna
öarna faller för det faktum att dessa öar äro af den
yngre Zeno skapade af Olaus Magnis isflak. Angående
tilldragelserna i Drogeo och andra land, som synas
antyda en upptäckt af Amerika, anmärker Storm,
att vi för den berättelsen icke hafva något äldre
intyg än från Zeno d. y., och att denna skildring har
ett påfallande tycke med skildringar af amerikanska
stammar hos författare från 16:de årh., särskildt af
stammar i Mejico och Vestindien. Men kommer man till
de då okända delarna af nordliga Amerika, röjer dikten
sig straxt, såsom särskildt i fråga om Drogeo och
Estotilanda. Historierna om en ö Icaria, som eröfrats
af en konung Daedalus från Scocia, hvilken drunknat
under en storm, äro förvrängningar af den grekiska
sagohistorien. Ändamålet med hela berättelsen finner
Storm vara att åt Venezia förvärfva äran af Amerikas
upptäckt. Detta lyckades väl icke, men Zeniernas karta
och berättelse fingo stor betydelse i de geografiska
upptäckternas historia. Genom sina noggranna längd-
och breddbestämmelser såg kartan mycket pålitlig ut
och väckte derför förtroende äfven för berättelsen
om de okända landen i n. v., och säkert är att kartan
visade vägen till upptäckter. Det var således der man
första gången fick se den nordliga afslutningen på
Nord-Amerika, som visade ett öppet haf s. om Grönland,
och detta förde till teorien om en nordvestlig passage
n. om Amerika till Cathai (Kina) och Indien, hvilken
söktes af Frobisber (1576) och hans efterföljare.
4. Carlo Z., amiral och general, de föregåendes
broder, född omkr. 1334, trädde 1376 i Konstantinopel
i hemlig förbindelse med den afsatte kejsaren
Kalo-Johannes, af hvilken han slutligen lyckades
utverka sig en skriftlig försäkran, att republiken
Venezia skulle erhålla ön Tenedos, om hon kunde
återuppsätta kejsaren på den bysantinska tronen. I
spetsen för en flotta bemäktigade sig Marco
Giustiniani och Z. derpå nämnde ö, och detta blef
orsaken till det stora veneziansk-genuesiska kriget
(chioggiakriget). Kort derefter vann Z. ett stort
och afgörande slag vid Tenedos öfver bysantiner och
genueser, hvilka förgäfves sökte återeröfra ön. Under
det följande kriget uppdrogs åt Z. försvaret af
Treviso mot ungrarna. Sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
