Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zend-avesta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sändes han, efter att hafva eröfrat Cattaro, Sebenigo
och Arbo, till Orienten, der Kalo-Johannes blef
af honom återuppsatt på Konstantinopels tron. Af
Venezias senat hemkallad, skyndade Z. i spetsen för en
flotta att bispringa sitt fädernesland, som då (1380)
sväfvade i den mest öfverhängande fara. Genueserna
hade nämligen slagit den venezianska flottan, eröfrat
Chioggia och hotade sjelfva staden Venezia. Med 18
galérer förenade Z. sig med Vittore Pisani, Venezias
berömde amiral, till fäderneslandets räddning. Efter
åtskilliga strider erhöll han öfverbefälet till lands,
slog med 8,000 man vid Brondolo i grund genueserna
och bemäktigade sig fästningen Brondolo jämte flere
skepp. Slutligen eröfrades af honom från genueserna
Chioggia i Juni 1380, hvarigenom den mest hotande
faran var afvärjd. Sedan Pisani i Aug. s. å. stupat,
erhöll Z. å nyo öfverbefälet till sjös, men kunde
på grund af förvända befallningar från Venezias
senat, hvilka han måste åtlyda, intet synnerligt
uträtta. Följande år hotade han dock sjelfva Genua,
men fienden undvek hvarje afgörande slag. Kort derpå
slöts fred. Derefter beklädde Z. några år hos Giovanni
Galeazzo Visconti ett högre civilt ämbete samt var
sedermera Venezias ambassadör vid franska och engelska
hofven, hvarefter han erhöll den höga utmärkelsen af
prokurator af San Marco. Då ett nytt krig utbrutit mot
Genua vann Z. en fullständig seger öfver den fientliga
flottan, 1403, vid Modone. — Oaktadt dessa utmärkelser
och de ärorika tjenster han gjort sitt fädernesland
beröfvade man honom alla hans ämbeten och insatte
honom på två år i fängelse, utan grund anklagad
för att hafva som gåfva mottagit utländskt mynt
(det var i sjelfva verket återbetalning för ett af
honom giftet lån). Efter återvunnen frihet begaf han
sig på en pilgrimsfärd till Heliga landet, hvarunder
konungen af Cypern (af ätten Lusignan) anropade honom
om hjelp mot genueserna. Efter sin ankomst till ön
erhöll Z. öfverbefälet och lyckades fördrifva sitt
fäderneslands arffiende samt åt konungen utverka en
förmånlig fred. Dermed afslutade Z. sin krigiska och
politiska bana. — För sin utomordentliga tapperhet
(hans kropp var höljd af ärr efter 40 blessyrer)
fick Z. tillnamnet Leone (lejonet). Utom krigarens
egde han i synnerligt hög grad äfven härförarens
egenskaper, hvilket i förening med hans
redbarhet, fosterlandskärlek, ädelhet och kraft låter honom
framstå såsom en af alla tiders yppersta hjeltar. Han
afled d. 8 Maj 1418. 1, 4. C. H. T.
Zeno, Apostolo,
italiensk dramatiker och literaturhistoriker, f. 1668
i Venezia, stiftade 1691 Accademia degli animosi samt
kallades 1718 till Wien såsom hofpoet och historiograf
hos kejsar Karl VI, men lemnade 1729 sjelfmant denna
anställning, för att bereda plats åt Metastasio, och
återvände till Venezia. Död derst. 1750. — Z. riktade
italienarnas lyriska scen med omkr. 60 operatexter,
som hafva hållning af verkliga tragedier, men nästan
alltför invecklad handling. Ämnena äro mestadels
antika eller bibliska. Större betydelse tillägges
honom såsom kritiker och literaturhistoriker. Han
öfvertog 1710 Italiens första kritiska tidskrift,
»Giornale de’ letterati d’ Italia» (se Tidskrift,
sp. 294), samt utarbetade bl. a. Compendio del
vocabolario della Crusca (2 bd, 1705; ny uppl. i 6
bd 1741–45) och Dissertazioni istoricho-critiche e
letterarie agli storici italiani (äfven med titeln
»Diss. vossiane»; 2 bd, 1752–53). Z:s dramatiska
stycken utgåfvos af Gozzi i 10 bd 1744 (ny uppl. i
12 bd 1795). Hans brefvexling, Lettere, utgafs i 2
bd 1752 (ny uppl. i 6 bd 1785). Hans lefnad tecknades
af Negri (1816).
Zenobia, drottning af Palmyra (se d. o.).
Zenodoros (Lat. Zenodorus), forngrekisk bildhuggare,
lefde i Rom vid Neros tid och utförde bl. a. denne
kejsares kolossalstod, som var 36 m. hög och
gjuten i brons samt berömdes för sin likhet, men
bronsgjutningens konst ansågs redan hafva gått
förlorad. Den stod först framför fronten af Neros
»gyllene hus», men måste sedan gifva vika för
Hadrianus’ tempel åt Venus och Roma, hvarvid den
lyftes och flyttades af byggmästaren Dextrianus från
sin gamla plats i upprätt ställning och nedsattes
på ett nytt postament, hvilket ännu finnes qvar,
närmare Colosseum (se Rom, sp. 1306).
Zenodotos, forngrekisk grammatiker, bördig från
Efesos, lefde och verkade i Alexandria i 3:dje
årh. f. Kr. såsom den förste föreståndaren för
det af Ptolemaios Filadelfos grundlagda stora
biblioteket. Z. har gjort sig bemärkt i synnerhet
genom kritisk bearbetning af de homeriska
texterna och bl. a. gjort gällande, att bland
de under Homeros’ namn gängse dikterna endast
»Iliaden» och »Odyssén» äro att anse såsom äkta.
A. M. A.
Zenon (Lat. Zeno), namn på två grekiska filosofer. —
1. Z. från Elea, i 5:te årh. f. Kr., en bland
hufvudmännen inom den eleatiska skolan. Se Eleater. —
2. Z. från Kition på Cypern, d. omkr. 260 f. Kr.,
grundläggaren af den stoiska skolan (se d. o.).
Zenon (Lat. Zeno), östromersk kejsare, var en förnäm
isaurier, som af kejsar Leo I upphöjts till gemål åt
hans dotter Ariadne, patricier och chef för lifvakten
m. m. Leo lemnade tronen åt sin unge dotterson Leo
II, men Z. bedref, att äfven han sjelf 474 kröntes
såsom kejsare och medregent, och intog ensam tronen,
då hans son inom kort afled. Z. blef 475 fördrifven
af Leo I:s svåger Basiliskos och tog sin tillflykt
till sitt asiatiska hemland, men Basiliskos’ grymhet
och oduglighet gjorde hans välde hatadt, och Z. kunde
477 återtaga makten. Äfven sedermera hotades hans tron
af flere oroligheter, föranledda bl. a. af teologiska
tvister, i hvilka Z. ingrep i syfte att försona
monofysiterna med ortodoxien. Hans föreningsdekret,
»henotikon» (se d. o.), utfärdadt 482, vann icke
anslutning af någotdera partiet. Såsom de östromerske
statsmännen i allmänhet utmärkte Z. sig för en mer
slug än kraftig diplomati, hvars mästerverk var att
förmå de mäktige östgoterna att lemna Donaulanden
och Balkanhalfön för att i kejsarens namn störta
Odovakars välde i Italien. Död 491. L. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
