Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zensile ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af tysk härkomst och katolsk bekännelse, är de
vigtigaste S:t Nikolaus (på 1,164 m. höjd), efter
hvilken dalen har sitt namn. Med den italienska Val
Tournanche står Nikolai-dalen i förbindelse genom
en glacierstig öfver Matterjoch.
Zerrissenheit (T., af zerreissen, sönderslita),
»sönderslitenhet», sargad själ, oharmoniskt
själstillstånd, sådant som tagit sig starka och
ej sällan dominerande uttryck i Europas poetiska
literatur alltsedan senare delen af 1700-talet. Jfr
Weltschmertz.
Zesen, Philipp von, tysk skald och språkrensare,
f. 1619 nära Bitterfeld, studerade i Wittenberg,
hvarest han blef filos. magister, och i Leipzig
samt stiftade 1643 i Hamburg språksällskapet
Teutschgesinnte genossenschaft, som egde bestånd till
1705, och i hvilket han var själen. Han vistades
derefter såsom literatör omvexlande i Holland,
Frankrike och norra Tyskland, utan ämbete eller fast
anställning, men vann genom sina dikter på tyska
och äfven på andra språk så högt anseende, att han
1648 invaldes i den förnäma Palm-orden (se d. o.),
adlades och utnämndes till kejserlig pfalzgrefve,
kröntes såsom skald och erhöll rådstiteln. Han dog
i Hamburg 1689. — Z. vardt kanske mest bekant genom
sina många med entusiasm skrifna arbeten öfver
tyska språket, i hvilka han gick alltför långt i
puristisk ifver att ur sitt modersmål utmönstra
alla främmande ord, äfven sådana, som längesedan
fått burskap, och ersätta dem med inhemska, vid
hvilkas nybildande han ofta gjorde sig skyldig till
löjlig smaklöshet. Dock hafva åtskilliga af dessa
nya ord bibehållit sig. Han ifrade också hänsynslöst
för en ljudenlig stafning. Ett slags tysk Rudbeck,
ansåg han, att tyskan var verldens äldsta språk
och talats i paradiset. Sina åsigter om språk,
poesi och metrik nedlade han i Hochdeutsher Helikon
(1640; 3:dje uppl. 1656), Hochdeutsche sprachübung
(1643) och Rosenmohnd (1651) m. fl. arbeten samt
i företalen till sina diktverk. Z. var en af det
dåtida Tysklands bästa skalder, med kraftig fantasi
och lefvande framställningssätt. I musikaliskt
klangrika visor upplifvade han med en viss mystisk
innerlighet den medeltida minnesångens qvinnodyrkan
och längtansfulla vemod (Frühlingslust, 1642;
Dichterische jugend- und liebesflammen, 1651; de
andliga sångerna Gekreuzigte liebesflammen, 1653;
Dichterisches rosen- und lilienthal, 1660). Hans
epigramm äro ganska goda. Z. var den, som införde
romanen i tyska literaturen, dels genom sina
öfversättningar från m:lle Scudéry, dels genom egna
alster. Hans första roman, Die adriatische Rosamund
(1645), är en kärlekshistoria uti italiensk stil,
medan Assenat (1670) och Simson (1679), bägge
med ämnen ur bibeln, lida af ett vidtsväfvande
framställningssätt i Scudérys manér, ehuru stilen
med sina korta, abrupta satser är mycket olik de
ändlösa perioder man träffar hos Z:s efterföljare. —
Ett urval af Z:s dikter finnes i Wilh. Müllers
»Bibliothek deutschör dichter des 17. jahrhunderts».
Zeta, flod i Montenegro, upprinner i Niksićs dalkittel
och försvinner efter kort lopp under
Planinicaberget, men kommer på södra sidan af detsamma
åter i dagen, flyter mot s. ö. förbi Danilovgrad
och Spuž samt förenar sig ofvanför Podgoriča med
Morača. Längd omkr. 60 km. Efter denna flod kallades
under medeltiden hela kustområdet från Cetinje till
Skutari Z. (jämte detta namn förekomma äfven de
från forntiden härstammande benämningarna Dioklea
l. Duklja, efter Diokletianus’ födelseort). Det
hörde till Dusjans död (1355) till serbiska riket och
hade derefter sjelfständiga furstar af huset Balsić,
senare af huset Crnojevič. Vid turkarnas anryckande
flydde befolkningen till bergen och lade grunden till
det nuv. Montenegro.
Zetacism, en språkvetenskaplig benämning,
som ursprungligen användes för att beteckna ett
felaktigt uttal eller för stark användning af den
ljudförbindelse, som brukar tecknas med den enhetliga
bokstafven Z. Se Assibilation.
Zetes, mytol. Se Kalais.
Zethos, mytol. Se Amphion.
Zethraeus, August Gerhard, skolman, vitter och
filosofisk författare, född i Stockholm d. 9
Jan. 1828, blef student i Upsala 1845 och undergick
filos. kandidat-examen 1853, hvarefter han, drifven
af ungdomlig äfventyrslust, flackade omkring på
utländsk mark i tre år. Återkommen till hemlandet,
anställdes han 1857 såsom lärare vid Stockholms
Lyceum, disputerade 1859 för filos. doktorsgraden,
blef extra lärare vid Jakobs lägre elementarläroverk
s. å. och utnämndes till kollega derst. 1861. Han
tjenstgjorde derjämte från 1864 såsom extra lärare
vid Stockholms gymnasium, promoverades 1869 till
filos. doktor samt utnämndes 1879 till lektor i
franska och engelska språken vid det på latinlinien
fullständiga högre allm. läroverket å Södermalm. Tid
efter annan har han företagit utländska resor. —
Sedan Z. genom oförtrutet undervisningsarbete lyckats
ernå en mer sjelfständig ekonomisk ställning,
uppträdde han såsom författare. Han utgaf först
några läroböcker, bl. a. Engelsk grammatik för
elementarläroverken (1876), och väckte sedermera rätt
mycket uppseende med det berättande poemet Johannes
(1880), en oafslutad skildring af ett ynglingalif och
tillika utgörande ett synnerligen kraftigt angrepp
mot den mörka pietism, som är egnad att skapa
hycklare och fanatiker. Versbehandlingen i dikten
är ledig, och sarkasmen får emellanåt en om Byron
påminnande uddighet. Svenska akademien utmärkte med
hedersomnämnande Z:s skådespel Saul, konung i Israel
(1886), ett försök till rentvagning af en tragisk
personlighet, hvars reformvänlighet deri starkt
betonas. Detta drama lider brist på konstnärlig
hållning, i det att rimmade versmått omvexla
alltför brokigt, tidsfärgen icke är tillräckligt
tillgodosedd och tonen ofta blir vulgär. Den
genomförda naturvetenskapliga verldsåskådning, som
yppade sig i »Johannes», utvecklade Z. med grundlighet
och skarpsinne i det religionsfilosofiska och
socialpolitiska arbetet Tsätalät-ordens vishetslära
eller samhällsutvecklingens nya skede (3 bd, 1889–93),
i hvilket han låter de gängse meningarna om Guds och
menniskans väsende, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
