Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zimmermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid polytekniska skolan i Stuttgart, men afsattes
af regeringen, sedan han såsom medlem af tyska
nationalförsamlingen 1848–49 uppträdt som en af de
mer beslutsamme venstermännen. 1854 inträdde Z. åter
i det andliga ståndet. Död såsom kyrkoherde i Owen
1878. — Z. vardt en af schwabiska skaldekretsens
män genom sina Gedichte (1831; 3:dje uppl. 1854),
som utmärkas af friskhet och manligt allvar. Inom
det populärhistoriska skriftställeriet utvecklade
han en oaflåtlig flit, bland hvars alster här må
nämnas Geschichte Würtembergs (2 bd, 1835–37),
Die befreiungskämpfe der deutschen gegen
Napoleon (1836; 3:dje uppl. 1859), Prins Eugen
von Savoyen und seine zeit (1837), Geschichte
des grossen bauernkriegs (3 bd, 1840–44; 3:dje
uppl. 1890–91), som är Z:s mest betydande verk, och
Die geschichte der englischen revolution (2:dra
uppl. 1854). Inom literaturhistorien falla hans
Geschichte der poetischen und prosaischen deutschen
nationalliteratur (1846; 2:dra uppl. 1856) och
Geschichte der poesie aller völker (2:dra uppl. 1856).
Zimmermann, Johann von, tysk industriidkare,
född i Ungern 1820, har inlagt stor förtjenst
om tillverkningen af goda verktygsmaskiner i
Tyskland. Han öppnade 1844 i Chemnitz (Sachsen)
en mekanisk verkstad för finare maskindelar, lade
sedan 1854 an på verktygsmaskiner (särskildt för
träbearbetning) och lyckades framställa sådana,
som kunde täfla med de engelska. Hans verkstad, som
1871 sysselsatte ett tusental arbetare, ombildades då
till ett aktiebolag, hvars direktör han blef. För sina
förtjenster om främjandet af industriel yrkesbildning
i Ungern upphöjdes han af österrikiska kejsaren i
ärftligt adelsstånd.
Zimmermann, Robert Arthur Theodor, österrikisk
filosof och estetiker, son till den förtjenstfulle
pedagogen August Z. i Prag, föddes derst. d. 2
Nov. 1824, studerade der filosofi, men for snart
till Wien, hvarest han studerade matematik
och naturvetenskap. 1847 blef han assistent
vid observatoriet i Wien, men slog sig å nyo
på filosofiska studier och utnämndes 1850 till
e. o. professor i filosofi i Olmütz. 1852 blef han
ord. professor i Prag och 1861 i Wien samt 1869 medlem
af Akademie der wissenschaften, i hvars skrifter
han offentliggjorde flere af sina uppsatser. Såsom
filosof slöt han sig till Herbart. Bland hans skrifter
må nämnas Leibnizens’ Monadologie (1847), Leibniz
und Herbart (1849), Philosophische propedeutik für
obergymnasien (1849, flere uppl.), Das rechtsprincip
bei Leibniz und Lessing (1855), Ueber das tragische
und die tragödie (1856), Äesthetik (I–II, 1858–65),
Ueber Kants widerlegung des idealismus an Berkeley
(1870), Anthroposophie im umriss (1872), Ueber
Trendelenburgs einwürfe gegen Herbarts praktische
ideen (s. å.), Kant und die positive philosophie
(1874), Schellings philosophie der kunst (1875),
Studien und kritiken zur philosophie und aesthetik (2
bd, 1877), Kant und der spiritismus (1879), Henry More
und die vier dimensionen des raumes (Wienakademiens
»Sitzungsberichte», 1881), Ueber Humes empirische
begründung der moral (1883), Ueber Humes stellung zu Berkeley und
Kant (s. å.), Jakob Bernoulli als logiker (1885),
Kant und Comte in ihrem verhältniss zur metaphysik
samt Leibniz bei Spinoza (1890).
Sin förnämsta betydelse har Z. såsom den egentlige
representanten för den s. k. formestetiken. Liksom
han i sin filosofi var motståndare till Hegel och
den från denne utgående idealistiska riktningen,
sökte häri i sin estetik vederlägga den på denna
filosofi grundade uppfattningen af det sköna såsom en
uppenbarelse af ett substantielt innehåll. Gent emot
ett dylikt uppfattningssätt, som i estetikens historia
vanligen benämnes substantialism och af Z. betecknas
med termen »materialism», sökte han, med Herbart till
utgångspunkt, visa, att det sköna ligger i formen, i
förhållandet mellan det sköna föremålets delar. Den
förra delen af hans »Äesthetik» (»Geschichte der
aesthetik») har en kritisk uppgift: den skall visa,
att de i historien framträdande estetiska åsigterna
antingen satt eller bort sätta det skönas väsende i
formen. Han indelar nämligen samtliga de historiska
åsigterna i materialistiska och formalistiska
och söker uppvisa de senares företräden framför de
förras. Den senare delen af samma arbete (»Allgemeine
aesthetik als formwissenschaft») utgör den positiva
delen af hans skönhetslära och skall angifva hvilka
det skönas former äro, angifva hvilka de förhållanden
äro, som behaga intresselöst och allmängiltigt. —
Såsom förtjenster hos Z:s estetik kan man framhålla
dels den rent estetiskt historiska forskning, hvarom
»Geschichte der aesthetik» bär vittne, dels hans
kritiska framhållande af det otillfredsställande i
att, såsom »materialisterna» göra, fatta det sköna
såsom en uppenbarelseform af det sanna, vidare
ock hans sträfvan att en gång för alla fixera
det i estetikens historia ständigt återkommande
begreppet form. Detta begrepp har han definierat
såsom liktydigt med begreppet relation, hvilket han
åter fattar såsom det blotta sammanvarat mellan
motsatta led. På ett sådant sammanvara (»zusammen»)
mellan det sköna föremålets (»bildens») enskilda
delar beror enligt Z. skönhetsintrycket, ja skönheten
är just detta sammanvara, m. a. o. det sköna är
form. De enskilda delarna åter, som stå i relation
till hvarandra, d. v. s. sjelfva relations- eller
formleden, äro för skönheten likgiltiga. De enskilda
marmorpartiklarna i en skön marmorbild äro ej sköna,
utan blott relationen, förhållandet mellan dem. Och
så förhåller det sig ock inom alla skönhetens områden;
i musiken t. ex. äro ej de enskilda ljudvibrationerna
sköna, utan det är förhållandet mellan dessa, som
gifver den musikaliska skönheten. — Svårigheten vid
denna åsigt torde i korthet kunna uttryckas sålunda:
Om, såsom Z:s afsigt är, den formalistiska principen
strängt fasthålles, så att det sköna alltjämt fattas
såsom den blotta relationen mellan för skönheten sjelf
likgiltiga relationsleder, så blir det, såsom vi skola
visa, omöjligt att åt detsamma vindicera någon som
hälst karakteristisk egenskap. I sin »Geschichte der
aesthetik» grundar Z. formalismens företräde framför
»materialismen» väsentligen på det, såsom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
