Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zimmermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synes, antagliga skäl, att hvarje skönt föremål visar
sig för oss såsom skönt endast derigenom att dess
delar stå till hvarandra i viss relation. Men hvarje
bestämning, hvarje egenskap kan på samma sätt som
det sköna föras tillbaka till en relation, till
ett sammanvara mellan två eller flere förutsatta
relationsled. Intet nytt föremål, ingen ny egenskap
kan framträda i vår verld, utan att det sker derigenom
att föremål (verkliga föremål, föreställningar, tankar
o. s. v.), som förut finnas, ställas i relation till
hvarandra; t. ex. hvarje ord förutsätter bokstäfver
eller bokstafsljud, af hvilka det bildats genom
deras relation till hvarandra; ett nytt träd kan icke
uppväxa utan förutsättning af att förut finnes ett
frö samt jord, luft och vatten och att dessa senare
ställas i viss relation till det förra; en färg
kan icke framträda utan förutsättning af ett visst
slag af etervibrationer och ett seende öga och af
att dessa ställas i relation till hvarandra, liksom
etervibrationerna sjelfva förutsätta eterpartiklar,
som stå i relation till hvarandra. Men om således
intet i vår verld kan blifva verkligt annat än
genom en relation, så följer ej deraf, att det
verkligblifna ej skulle vara något annat eller mer
än det blotta sammanvarat mellan de förut gifna
relationsleden. Det är tydligtvis något mer än
endast plustecknet mellan dessa. All utveckling
vore derförutan omöjliggjord. Deremot är af det
sagda klart, att det sköna genom denna egenskap
att framträda endast derigenom att förut gifna led
sättas i relation till hvarandra ej skiljer sig
från andra föremål eller egenskaper. Någon annan
egenskap åter än den nyssnämnda kan det sköna
på denna ståndpunkt aldrig vinna. Relationen är
nämligen den första form, hvarunder all i tiden
framträdande verklighet är till, är ock den första
form, hvarunder något af tanken fattas. Man kan
visserligen säga, att i relationen ligger allt,
som sedermera derur utvecklas, men det finnes der
endast till möjligheten; m. a. o. relationen är
blott en potentialitetsform. Vill man åter fatta
den ej såsom en potentialitetsform, utan som en
aktualitetsform, d. v. s. vill man ej fästa sig vid
det, som i relationen ligger outveckladt, utan blott
vid hvad deri finnes aktuelt (fullt verkligt), så
är detta ingenting annat än det blotta sammanvarat
mellan relationsleden. Om man således vid det sköna
icke vill nöja sig med att säga, att det framträder
derigenom att det sköna föremålets delar stå i
vissa förhållanden till hvarandra, utan fasthåller,
att skönheten består endast i ett förhållande (ett
blott sammanvara) mellan dessa delar, i förhållande
till hvilket delarna sjelfva äro likgiltiga, så blir
det sköna intet eller på sin höjd ett »plustecken»,
ett det allra abstraktaste begrepp om enhet. Således
kan man tydligen icke ens fatta det sköna såsom
någon viss bestämd form eller såsom ett helt af
dylika former eller relationer, än mindre kan man
med Z. tillägga detsamma vissa på dessa grundade
egenskaper, såsom storhet, enhetlighet, karakter,
korrekthet, sken af lif och andlighet o. s. v.
E. P:ni.
Zimmermann, W. F. A., psevdonym för den tyske
skriftställaren i populär naturvetenskap Wilhelm
F. Vollmer.
Zimony [ṡi’månj]. Se Semlin.
Zincgref, Julius Wilhelm, tysk skriftställare,
f. 1591 i Heidelberg, var generalauditör derst. vid
stadens intagande 1623 och miste då sina egodelar,
hvarefter han förde ett kringirrande lif. Död
1635. Z:s förträffligt utarbetade samling af ordstäf,
tänkespråk och historiska anekdoter, Der teutschen
scharpfsinnige kluge sprüch’ (3 bd, 1626–31, flere
uppl.; utg. i urval 1835) är af stort kulturhistoriskt
värde. Han diktade visor i folkton, om än i formen
anslutande sig till Opitz. Ett urval af dem finnes
i Wilh. Müllers »Bibliothek deutscher dichter des
17. jahrhunderts» (bd 7, 1825).
Zingarelli, Nicolà Antonio, italiensk kompositör,
f. 1752, d. 1837, elev af Fenaroli och abbé Speranza,
bragte 1781 i Neapel sin opera Montezuma till
uppförande, men lyckades först slå riktigt igenom
med Alsinda, i Milano 1785. I Paris mottogs hans
Antigone mycket kallt 1790. Efter att hafva blifvit
domkapellmästare i Milano 1792 och i Loreto 1794
utnämndes han 1804 till kapellmästare vid Peterskyrkan
i Rom. Då 1811 Napoleon lät utropa sin son till konung
af Rom och fordrade uppförandet af ett Te deum af
denna anledning, vägrade Z. att anföra, hvarför han
häktades och sändes till Paris, men benådades af
Napoleon, som var förtjust i hans musik, och erhöll
en riklig summa för en mässa. Derpå blef han 1813
direktör för den k. musikskolan i Neapel samt 1816
kapellmästare vid katedralen derstädes. Hans 31
operor äro nu totalt förgätna, men voro på sin tid
mycket omtyckta, i synnerhet Romeo e Giulietta genom
Crescentinis föredrag af arian »Ombra adorata». Han
skref äfven en ofantlig mängd kyrkliga verk af alla
slag, hvilkas qvalitet icke motsvarade qvantiteten.
A. L.
Zingaresca, Ital., zigenaremelodi.
Zingaro, lo, binamn på Antonio Solario, en mytisk
personlighet, som neapolitanerna bruka uppställa såsom
fader för en egen målareskola, hvilken i verkligheten
icke existerat. Jämte en romanesk lefnadshistoria:
att han varit son till en kringvandrande smed (deraf
tillnamnet lo zingaro, »zigenaren») o. s. v.,
tillägger den alldeles okritiska neapolitanska
konsthistorien honom åtskilliga verk af det mest
olikartade ursprung, under det att i verkligheten
intet enda bestyrkt arbete af honom finnes. Mesta
beaktande förtjenar bland de Z. tillskrifna verken
cykeln af 20 fresker i S. Severinos klostergård
i Neapel, som troligen härstammar från slutet af
1400-talet och förutsätter bekantskap med den tidens
florentinska och umbriska måleri, ja som t. o.
m. ganska sannolikt är af umbrisk-florentinskt
ursprung. Sådan var Jakob Burckhardts åsigt redan
1860, och denna har biträdts af Woermann 1880 och
upprepats af Bode 1884. Härmed beriktigas art.
Solario. C. R. N.
Zingerle. 1. Pius Z., österrikisk orientalist,
f. 1801 i Meran, var 1828–62 gymnasielärare derst. och
1862–66 professor i arabiska och syriska vid påfliga universitetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
