Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångermanlands östra kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten, som blandar sig med vätskan och sålunda
ökar hennes volym samt förtunnar henne. Man
erhåller direkt äfven mycket starka lösningar, om
man låter ångan verka på salt, socker o. dyl., och
ur färgträspånor kan man på detta sätt fullständigt
utdraga färgämnet. Af någon vigt är metoden äfven för
landthushållningen, i det att foder, som uppmjukats
genom ångkokningen, är mera smakligt för kreaturen,
om också ej, såsom vanligen uppgifves, särdeles
mycket lättsmältare; det gör djuren ömtåliga och
bör ej gifvas åt andra än gödsvin. — I alla de fall,
der det af ångans förtätning uppkomna vattnet icke
får komma i beröring med vätskan (t. ex. vört i
bryggerier; mäsk i spritfabriker, sockersafter),
ledes ångan till mellanrummet mellan kärlets
dubbla bottnar eller till spiralformigt vridna rör,
anbragta öfver kärlets botten. Ett enkelt sätt för
ångkokning af vegetabiliska födoämnen är att anbringa
dem i kokkärlet på en sållartad ställning ofvanom det
kokande vattnet, från hvilket het ånga då tränger upp
genom sållhålen och verkar på råämnena. För större
spisinrättningar (t. ex. »ångkök», se d. o.) användas
slutna grytor, i hvilka rör från en ångpanna ledas
in och de heta vattenångorna lika snabbt som kraftigt
genomtränga råämnena. Sålunda beredd mat är särdeles
välsmakande. Se äfven Papins gryta.
Ångkultur, åkerjordens bearbetning medelst plogar
eller harfvar, hvilka drifvas med ångkraft. Se Plog,
sp. 1404.
Ängkök, folkkök (T. volksküchen), kallas
offentliga, vanligen af kommunerna eller af
välgörenhetsföreningar anlagda eller understödda
anstalter, hvilkas bestämmelse är att förskaffa den
fattigare befolkningen en god och närande, om ock
enkel, kost till tänkbart billigaste pris. Maten
beredes i stor skala och hälst medelst ångkokning
(se d. o.) samt utportioneras såväl till spisning
på stället som till afhemtning. Dylika inrättningar
finnas numera i många större städer och industriella
samhällen, särskildt i Tyskland (det första folkköket
derst. öppnades i Leipzig 1849), Österrike-Ungern,
Ryssland och Holland. I synnerhet hafva de tagit
fart i Tyskland efter öppnandet af det första
folkköket i Berlin 1866. År 1891 funnos i Berlin 15
sådana, i hvilka 10 à 12 tusen personer dagligen
intogo sin måltid. Det första ångköket i Sverige
anlades i Göteborg 1858 (s. å. fick Kristiania ett
förträffligt sådant, ännu i verksamhet), och d. 10
Jan. 1859 öppnades ett dylikt i Stockholm i huset n:r
82 Regeringsgatan (se derom »Illustrerad tidn.» 1859,
n:r 2 o. 3). Tilloppet till dessa båda var i början
mycket stort, men aftog hastigt, och inrättningarna
egde ej länge bestånd. Äfven i andra städer följdes
exemplet, men med samma nedslående resultat. På
1880-talet inrättades i Malmö ett fortfarande mycket
anlitadt ångkök, och under samma årtionde anlades
tvänne sådana i Stockholm (det ena, anlagdt på
Kungsholmen af grosshandl. L. O. Smith, flyttades
sedan till Sundsvall). Det är emellertid först med de
tre på hösten 1891 i Stockholm öppnade, under prins
Karls hägn ställda ångköken, som dylika
inrättningar derstädes synas hafva tillvunnit sig
förtroende af just dem, till hvilkas bästa de
anordnas. Dessa trenne kök (ett på Östermalm, ett
på Södermalm och ett på Kungsholmen) voro under
den första vintern endast provisoriska, men blefvo
följande höst permanenta, hvarjämte en filial till
Kungsholmsköket inrättades. I regeln serveras endast
middagsmål. Portionerna (soppa samt fläsk eller kött
med potates) äro af två slag: »större» portion,
à 20 öre, och »mindre» portion, à 15 öre, båda utan
bröd. Under räkenskapsåret d. 1 Okt. 1892–1 Okt. 1893
uppgick middagsportionernas antal (för alla fyra
köken) till 478,526. Inkomsterna belöpte sig till
105,848 kr., utgifterna till 111,712.
— Um anläggningen och skötseln af folkkök se
M. P. Wolff: »Die ernährung der arbeitenden
klassen» (1885), och G. Retzius’ upps. i
»Aftonbladet» 1891, n:r 265, 267 och 268.
Ångmaskinen (D. dampmaskine, T. dampfmaschine,
Fr. machine à vapeur, Eng. steam-engine) består,
i sin enklaste form, af en cylinder, i hvilken
en piston, påverkad af ångtrycket, röres fram
och åter. Pistonens fram- och återgående rörelse
öfverföres till en vef (se d. o.), som derigenom
erhåller en kringgående rörelse.
— Fransmannen Denis Papin var den förste, som
framställde idén att medelst ånga drifva en uti en
cylinder rörlig piston fram och åter. Han hällde
vatten i bottnen af ett cylindriskt kärl och inpassade
ofvantill i cylindern en piston. Denna apparat var
den första ångmaskinen (1690). Den gick emellertid
så långsamt, att den blef utan praktisk användbarhet.
Tanken att medelst en af ånga fram och åter drifven
piston åstadkomma för praktiska ändamål brukbar
drifkraft upptogs sedermera af en engelsk smed vid
namn Newcomen, som 1711 uppsatte en sådan apparat
vid en kolgrufva i närheten af Wolverhampton, i
ändamål att dermed uppfordra vatten. Denna apparat
hade en särskild ångpanna, och ofvanpå denna var
ångcylindern fäst. Vatten insläpptes i cylindern
för ångans kondensering, och såväl ånga som
kallvatten utsläpptes med kranar, som sköttes
för hand. Detta arbete utfördes vanligen af
unga gossar, och en sådan vid namn Humphrey
Potter föll på den idén att genom ett system af
snören och motvigter låta maskinen sjelf utföra
detta arbete. Han lyckades fullständigt och blef
derigenom uppfinnaren af den första sjelfverkande
ängmaskinen. En sådan kom omkr. 1730 till
Sverige, och en beskrifning öfver denna »eld-
och luftmachin vid Dannemora grufvor» författades
af M. Triewald (1734). De framsteg, som dittills
blifvit gjorda, voro emellertid mera att tillskrifva
tillfälligheter än beräkningar. Först sedan
lagarna för det bundna värmet blifvit uppställda
och bevisade, af professor Joseph Black i
Edinburgh omkr. 1762, kunde en konstruktion af
ångmaskiner på vetenskapliga grunder komma ifråga;
och det var den skotske mekanikern James
Watt (se denne) i Glasgow, som genom sina
uppfinningar blef den egentlige grundläggaren till
vår tids ångmaskin (1769). Han konstruerade bl. a.
särskilda kondensorer med tillhörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
