Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångmaskinen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken fyller pannans öfversta del, det
s. k. ångrummet. Under fortsatt eldning bildas
alltmera ånga, hvarigenom dennas tryck eller
spänstighet tilltager, så att hvilken som hälst
i praktiken förekommande ångpanna slutligen skulle
sprängas sönder (explodera), om icke åtgärder vidtoges
för ångtryckets hållande inom en efter hvarje särskild
ångpannas hållbarhet afpassad gräns. Ångå uppkommer
gifvetvis genom värmets inverkan på vattnet i pannan,
och i regeln är värmekällan i ångpannor något fast
brännmaterial, vanligen stenkol. För ernåendet
af en hastig och fullständig förbränning utbredas
stenkolen på den s. k. rosten, bestående af ett galler
af parallella jernstänger, som hvila på bärjern och
placeras på lämpligt afstånd från hvarandra. Rostytan
kan betraktas som den egentliga källan för det arbete
en ångmaskin utgifver. Ångpannans ändamål är att
tillgodogöra det värme, som alstras på rostytan,
och att förvandla detsamma till ånga af ett
gifvet tryck. För att pannan skall kunna tillgodogöra
förbränningsvärmet, fordras, att så stor beröringsyta
erbjudes förbränningsprodukterna, att de medhinna till
pannan afgifva allt det värme denna förmår upptaga,
innan de uppgå i skorstenen. Denna beröringsyta,
som på ena sidan beröres af förbränningsprodukterna
och på den andra af vattnet i pannan, kallas
eldyta, och dennas storlek plägar bestämmas i
förhållande till rostytan. Den del af eldytan, som
är åtkomlig för det strålande värmet från elden,
kallas direkt, och den del deraf, som beröres
endast af förbränningsprodukterna, kallas indirekt
eldyta. Pannans verksamhetsgrad är mycket beroende
på eldytans anordning och mindre på dess ytinnehåll;
likvisst pläga eldytan och rostytan vara de mått,
efter hvilka en ångpannas storlek bedömes. —
Man kan antaga, att af det värme, som alstras på
rosten, upptagas omkr. 37 proc. af eldstadstaket
och omkr. 37 proc. af den indirekta eldytan, samt
att återstående 25 proc. bortgå genom skorstenen med
förbränningsprodukterna, till ingen annan nytta än
underhåll af draget. Af de 75 proc., som af pannan
upptagas, bortgå åter omkr. 15 proc. genom strålning
och ledning utåt, så att en ångpanna, som verkligen
tillvaratager 60 proc. af förbränningsvärmet, anses
vara i godt stånd och af god konstruktion. De kanaler,
genom hvilka förbränningsprodukterna passera från
eldstaden till skorstenen, måste vara rymliga,
eljest uppkommer dåligt drag och det blir ingen
fart i elden. Det är äfven af stor vigt att bereda
rikligt lufttillträde till eldrummet. Särskildt
på fartyg, der pannorna ligga djupt ned och ofta
under flere däck, är det icke sällsynt att finna huru
otillfredsställande lufttillträde afsevärdt nedsätter
resultatet af ett i öfrigt mycket godt maskineri. En
viss vindriktning kan t. ex. så försvåra luftens gång
genom ventilatorerna, att det blir omöjligt att hålla
ånga, oafsedt maskinvärmen, som vid sådana tillfällen
ofta blir högst besvärlig.
Det vatten, som i en panna afkokas till ånga, måste
naturligtvis ersättas med nytt, som inpumpas i
pannan, eller »inmatas», som det
kallas, af en pump, som vanligen drifves af maskinen.
Detta matarevatten är aldrig kemiskt rent, utan
innehåller alltid mer eller mindre fasta ämnen,
dels upplösta, dels uppslammade. Dessa orenligheter
qvarstanna i pannan vid vattnets afkokning till
ånga, och en del af desamma afsätter sig och
bildar s. k. pannsten. Denna består mestadels
af kalksalter, och der den förekommer i större
mängder vållar den mycket bryderi (se Ångmaskinen).
Pannstenen är en dålig värmeledare. Ett lager deraf
på en eller två mm. tjocklek är redan tillräckligt
att känbart nedsätta pannans förmåga att lemna ånga
samt tvingar till forcerad eldning och bränsleförlust.
I sjöångpannor, som matas med hafsvatten, erbjuda
de deruti upplösta klor- och kalksalterna
mycket stora svårigheter. Anställda, analyser
visa, att hafsvatten, taget utanför Brighton i
Engelska kanalen, innehåller 3,5 proc. fasta
beståndsdelar; norra Atlantens vatten innehåller
2,85, Medelhafvets 3,8 och Röda hafvets ända till 4,3
proc. fasta beståndsdelar. Af dessa äro 2,7 till
3 proc. vanligt koksalt; resten utgöres af kalk- och
talksalter jämte spår af fluor-, brom- och jodsalter
i något varierande proportioner. Om koksaltet
tillätes utkristallisera, skulle detta inom
några timmar leda till pannans förstöring.
Kalksalterna deremot kunna först efter flere
veckors gång aflagra sig i sådan mängd, att någon
omedelbar fara derigenom uppkommer. Det blir
derför vid matning med hafsvatten framför allt
annat nödvändigt att tillse, att halten af
koksalt i pannans vatten hålles lägre än 9 proc.
Detta sker genom s. k. utblåsning, hvilken tillgår
sålunda, att mera — ända till dubbelt så mycket
— vatten inmatas i pannan, än som erfordras för
ångbildningen, hvarefter det öfverflödiga vattnet
genom en för ändamålet vid pannans nedre del
anbringad kran utblåses. Man kan derigenom
utan svårighet hålla salthalten i pannans vatten
tillräckligt låg, för att utkristallisering af
koksalt skall förebyggas, och genom den strömning,
som uppkommer vid utblåsningen, bortföres en del
af de orenligheter, hvilka samla sig vid
pannans botten. Mycken orenlighet plägar samla
sig och kringflyta äfven vid vattenytan af i gång
varande pannor. För att aflägsna åtminstone
en del deraf brukar man från vattenytan i pannan
anordna en särskild utblåsning, som kallas skumning,
deraf benämningarna »skumkran», »skumrör» etc.
på de olika delarna af dithörande apparat. — Det
är af största vigt att på i gång varande ångpannor
noga tillse, att vattnet i pannan alltid står öfver
all plåt, som beröres af elden. Lemnas någon del
deraf bar, uppkommer s. k. torrkokning, hvilken är
ytterst farlig, ty plåten upphettas ibland ända till
rödvärme, hvarvid den mjuknar och förlorar sin
styrka, så att den af ångtrycket kan inbucklas och
explosion uppkomma. Om torrkokning uppkommit, är det
nödvändigt att utraka elden och låta pannan svalna,
innan vatten å nyo inmatas. I de flesta land är
genom lag bestämdt, att alla ångpannor skola vara
försedda med vissa för deras skötsel, kontroll
och säkerhet erforderliga anordningar, hvilka med
ett gemensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
