Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenar, ädla stenar (T. edelsteine, Fr. pierres précieuses, Eng. precious stones), mineral, som utmärka sig genom färglöshet eller vacker färg, genomskinlighet, glans och »eld», betydande hårdhet och förmåga att antaga polityr samt derför användas som smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock tre färgtoner (gul, grön, röd), alltefter den
riktning, i hvilken man ser den. Alexandriten skattas
högt på grund af sin egenskap att vid dagsljus lysa
med grön, vid eldsljus med röd färg. — Beryllens
(se d. o.) i klara färger förekommande varieteter
räknas näst derefter i värde. Hit hör den gröna
smaragden (se d. o.), som vanligen slipas till
taffelsten, ehuru äfven briljant- och trappformen
nyttjas. Är stenen fullt felfri och af mörk färg,
kan 1:sta karaten betalas med 200–250 kr., och högre
karattal värderas efter indiska qvadratregeln. Sådana
smaragder äro dock ytterst sällsynta. Medelgoda
stenar betalas med 100–150 kr. pr karat, felaktiga med
20–30 kr. Aqvamarinen, eller den blågröna beryllen,
skattas ej högt. Ädelstenar af andra rangen äro
opal, zirkon, topas, euklas, phenakit (se dessa ord)
jämte deras varieteter. Af de nämnda kan den ädla
opalen få ett mycket högt värde. I den österrikiska
hofmineraliesamlingen fins en opal från Ungern af 600
gr. vigt, som värderas till mer än 1 mill. kr. Sedan
grufvorna i Brasilien och Sibirien lemnat så stora
mängder topaser, har priset på denna ädelsten fallit,
så att karaten gäller endast 1 à 2 kr. De vattenklara
slipas som briljanter, de gulröda i briljant-
och trappform, de gulbruna som taffelstenar. De
gulröda topaserna bruka glödgas i slutna kärl
och sakta afkylas, hvarigenom en ljust röd färg
erhålles, som kommer den ljusa spinellens nära. De
benämnas sedan »brända topaser» eller »brasilianska
rubiner», och karatens värde kan uppgå till 30 kr. —
Ädelstenar af tredje rang äro granat, turmalin,
cordierit, krysolit, vesuvian och turkos (se dessa
ord). Af granater värderas mest och slipas almandin,
pyrop och kanelsten för sina klara färger. Pyropen
förekommer i Böhmen och kallas derför »böhmisk
granat». En utmärkt pyrop af ett hönsäggs storlek
fins i österrik. skattkammaren. Kanelsten l. hessonit
förvexlades förr med äkta hyacint. Färgen är väl lika,
men egentl. vigten mindre. Slipvärda exemplar finnas
på Ceylon. Ljusbruna till svarta granater, som kallas
kolofonit och melanit, användas endast sällan för
slipning. — Ädelstenar af fjerde rangen äro dioptas,
andalusit, axinit, kyanit, epidot, nefelin, augit,
staurolit m. fl.
I nyare tid hafva många försök gjorts att på kemisk
väg åstadkomma ädelstenar, konstgjorda ädelstenar,
hvilka således i motsats till imitationer ega samma
substans och egenskaper som motsvarande naturliga
ädelstenar. Dessas kemiska föreningar äro, som nämndt,
i och för sig nästan värdelösa. Kolet i diamanten
är identiskt med det man begagnar i grafit eller
bränner i stenkol; i rubiner och safirer finnes samma
lerjord, som utgör hufvudbeståndsdelen i stenkärl och
tegel. Ämnet gifver aldrig juvelerna deras värde;
endast dess molekulargruppering, dess förekomst i
kristaller gifver ämnet de egenskaper man fordrar af
ädelstenarna. Artificiel tillverkning af ädelstenar
är derför möjlig, om det lyckas att framställa den
önskade ädelstenens ämne absolut rent och i detta
tillstånd bringa det i kristallform. Utan
stora svårigheter kan man ur andra värdelösa
mineral genom kända kemiska förfaranden vinna
hur stora mängder som hälst af ädelstenarnas
grundämnen. Men man får genom vanliga processer
dessa ämnen merendels såsom derba, formlösa,
amorfa massor, icke i kristaller, som kunna slipas
till smycken. Kristallbildning är sällsynt och
möjlig blott under vissa vilkor, och det fordras
omständliga metoder för att tvinga ämnet att stelna
i regelbundna former. Redan stelnade kroppar ändra
icke mer sin form. Endast gaser, vätskor eller smälta
massor kunna under afkylning och vid stelning antaga
regelbundna former. Denna kristallbildningens lag
måste uppfyllas vid tillverkning af ädelstenar. Ju
långsammare en vätska stelnar eller de lösta
ämnena afskiljas, dess renare och större blifva
kristallerna. Ädelstenarnas skönhet och storlek
äro blott en följd af den obegränsade tid, som står
naturen till buds för mineralens alstring. Men just
långsamheten vid den naturliga bildningsprocessen
gör denna oanvändbar, när substanser skola med konst
frambringas. Snabba och kraftigt verkande reaktioner
måste användas, som på kortast möjliga tid medföra
det sökta resultatet. En vägledning härtill lemnar
den syntetiska mineralogien, en vetenskap, som till
sitt mål är beslägtad med den syntetiska organiska
kemien. Särskildt franska kemister hafva under de
senare decennierna fört mineralsyntesen framåt,
och deras metoder vid tillverkning af konstgjorda
ädelstenar äro redan så fullkomnade, att det blott
behöfs en yttre omständighet, förening af kapital
och företagsamhetslust, för att fabriksmässigt
tillgodogöra de lärdes försök. Svårast har det varit
att framställa diamanten. Hans förekomst i naturen ger
ingen förklaring om hans uppkomstsätt. Der kolämnen
finnas massvis, saknas han. Han är således fullkomligt
främmande för kolfält och petroleumdistrikt. En mängd
försök hafva på olika vägar gjorts af kemister, utan
att de förmått komma till något praktiskt användbart
resultat. Genom reduktion af kolhydrat lyckades
J. Ballantyne Hannay i Glasgow 1879 framställa en
liten genomskinlig, mycket hård kristall, som vid
analysering befanns vara diamant, men hans förfarande
är dels osäkert, dels dyrt och svårt samt alltför
farligt att kunna användas i stort. Af särskildt
intresse för utsigten att med konst framställa diamant
är den 1891 gjorda upptäckten af en 1/2 mm. stor klar
diamant, som jämte flere svarta fanns i en hålighet i
ett i Cañon Diablo (Arizona) funnet meteorjernstycke.
I st. f. de äkta dyra stenarna nyttjas till prydnader
äfven imitationer, slipade stenar, antingen mineral
eller konstprodukter, som hafva de äkta stenarnas
utseende. I de flesta fall äro såväl köpare som säljare
öfvertygade om att varan endast med orätt bär det äkta
mineralets namn, hvarför dylika imitationer icke kunna
betraktas som förfalskningar. Endast i sällsynta
fall förekommer i juvelhandeln en imitation med
karakteren af förfalskning, ty juvelerarna sjelfva
hafva intresse af att upplysa dylikt bedrägeri. Äkta,
felfria juveler kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
