Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverhofjägmästare är anställd såsom chef för konungens hofjägeristat - Öfverhofmästarinna, den förnämsta hofdamen inom en drottnings eller en enkedrottnings hofstat - Öfverhofpredikant. Se Hofkleresiet och Hofkonsortium - Öfverhofstallmästare, hoffunktionär, som innehar en af de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga hofvet - Öfver-Hogdal. Se Hogdal 3 - Öfverhud, epidermis. 1. Anat. Se Hud - Öfverhud. 2. Bot. Se nästa art. - Öfverhudsväfnad, epidermis, bot., kallas det cell-lager, som utåt bekläder samtliga organ hos de högre växterna - Öfverhuset (Eng. the house of lords l. the upper house), benämning på den ena af den engelska representationens bägge kamrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1638 års instr. tillkommit riksjägmästareämbetet. Så
öfverläts till öfverhofjägmästaren uppsigten
öfver kronoparker, jagbackar och djurgårdar. 1808
års jagtstadga uppdrog åt honom att utöfva tillsyn
å efterlefnaden af deri gifna bestämmelser i fråga
om jagt och djurfång liksom att hafva chefskap
öfver jägeri- och skogsbetjente. Detta fortfor att
ega giltighet till 1824, då öfverhofjägmästarens
befattning med skogs- och jagtbiträden öfverlemnades
åt K. M:ts befallningshafvande. Öfverhofjägmästaren
har rang näst efter öfverhofstallmästaren, C. G. Hz.
Öfverhofmästarinna, den förnämsta hofdamen inom en
drottnings eller en enkedrottnings hofstat. Genom
henne utgå drottningens befallningar rörande
hofvet, och henne tillhör att öfvervaka deras
efterlefnad. Vid hoffester företräder hon stundom
drottningens person.
Öfverhofpredikant. Se Hofkleresiet och
Hofkonsistorium.
Öfverhofstallmästare, hoffunktionär, som innehar en
af de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga
hofvet (näst efter ofverstekammarherren och straxt
före öfverhofjägmästaren). Honom tillkommer väl högsta
uppsigten öfver hofstallstaten, men denna styres
dock närmast af förste hofstallmästaren, och han
har stundom varit chef för stuteriväsendet i riket,
dervidlag efterträdande den forne riksstallmästaren
(se Riksämbetsmän) i en del af hans åligganden.
Öfver-Hogdal. Se Hogdal 3.
Öfverhud, epidermis. 1. Anat. Se Hud. — 2. Bot. Se
nästa art.
Öfverhudsväfnad, epidermis, bot., kallas det
cell-lager, som utåt bekläder samtliga organ
hos de högre växterna, innan ännu sekundära
förändringar i de periferiskt liggande väfnaderna,
t. ex. korkbildning (se Kork), inträdt. Ett från de
underliggande väfnaderna skarpt differentieradt,
ytligt liggande cell-lager finnes egentligen
blott hos kärlväxterna och äfven hos dem icke
alltid, t. ex. hos bladen af vattenpesten och hos
många ormbunkar. Från öfriga väfnader skiljer sig
öfverhudsväfnaden väsentligen derigenom att cellerna,
af hvilka den är sammansatt, sluta sig allsidigt
till hvarandra utan intercellularrum. Öfverhuden
bildar ett tunnt, tämligen segt, genomskinligt
öfverdrag öfver alla yngre växtdelar. Innehållet i
dess celler har i de flesta fall icke klorofyll,
men deremot oftare lösta färgämnen; endast hos
vattenväxter och några skugga älskande landväxter
finnes klorofyll i öfverhudscellerna samt dessutom
regelbundet i klyföppningarnas (se d. o.) slutceller,
hvilka i genetiskt hänseende böra uppfattas som
öfverhudsceller. Cellernas form är hos starkt på
längden växande organ vanligen långdragen, hos breda
blad bredt tafvelformig; ganska ofta äro sidoväggarna
våglikt böjda, så att vid hvarandra liggande celler
gripa in i hvarandra. Vanligen finnes blott ett enda
cell-lager, som man kan kalla öfverhud; i enstaka
fall (t. ex. bladen af Ficus elastica, Peperomia)
sönderfaller den ursprungligen enlagriga epidermis i
två eller flere cell-lager, af hvilka dock endast det
yttersta har karakteren af verklig epidermis. Den utåt
riktade ytan af öfverhudscellerna är i regeln jämn;
dock finnas i många fall papillartade utstjelpningar,
hufvudsakligen hos de med sammetslik glans försedda
blombladen, och dessutom de mest olikartade
hårbildningar (se Hår, växternas), sammanfattade
under benämningen »öfverhudens beklädnad». Utsidan af
epidermiscellerna samt de ur dem framgående håren
äro beklädda med en mycket tunn, ofärgad hinna,
cuticula (se d. o.), och stundom är äfven cellens
hela yttervägg, hälst om den är starkt förtjockad,
cuticulariserad, med undantag af det innersta,
cellhålan omedelbart beklädande, af cellulosa
bestående lagret; sådana blad kallas läderartade. —
Öfverhudsväfnadens funktion i växternas lif är
olika. Hos de delar, som lefva i vatten, förmedlar
öfverhuden diffusionen af de i vattnet lösta fasta
och gasformiga näringsämnena i växtväfnaderna, i det
lösningar af dessa ämnen kunna intränga genom hela
den i vattnet befintliga öfverhuden. I landväxternas
rötter förmedlar öfverhuden i rötternas ändstycken,
såvidt den är försedd med rothår, uppsugningen af
lösta näringsämnen ur marken; genom den rikliga
hårutvecklingen ökas der öfverhudens uppsugande
yta betydligt och derigenom hennes fysiologiska
verksamhet. Hos alla i luften befintliga växtdelar
deremot är öfverhuden det egentliga organet för
växtens afdunstning och gasutbyte med omgifningen.
Klyföppningarna, som förekomma nästan uteslutande på
dessa organ, förmedla en direkt kommunikation mellan
växtens inre och den omgifvande luften; de äro de
portar, genom hvilka i intercellularrummen instängda
gaser kunna utströmma, men genom hvilka omvändt
vissa gasarter, som förtäras af växten, utifrån kunna
intränga. Att äfven genom öfverhudscellernas väggar
gaser kunna in- och utströmma, bevisa mossorna, hvilka
icke ega några klyföppningar och dock ganska lifligt
afdunsta vatten samt in- och utandas gaser. Under
vatten lefvande blad, hvilka i regeln sakna
klyföppningar, vissna hastigt i luften till följd
af vattnets afdunstning. En för stark afdunstning
och i kalla klimat afkylning hos landväxterna
förebyggas genom cuticula, hvilken just hos dessa
växter är mest utvecklad; deraf förklaras hvarför
ett så stort antal både tropiska och arktiska växter
har läderartade blad. Hos många växter förstärkes
öfverhudens skyddande förmåga genom hennes hårighet,
fettliknande yta och ej sällan vaxlika öfverdrag. På
vissa, merendels inskränkta ställen af växten spelar
öfverhuden äfven rollen af sekretionsorgan. Dit
höra framförallt blommornas och många gröna
delars nektarier, hvilka äro öfverdragna med en
sockerhaltig, klibbig vätska (nektar, honing), som
afsöndras af öfverhudscellerna. Hos s. k. glandelhår
på många växters blad och stänglar alstras och
afsöndras eterisk olja, och öfverhuden hos vissa
knoppar afsöndra harts och slem, som skydda för köld
och afdunstning.
Öfverhuset (Eng. the house of lords l. the upper
house), benämning på den ena af den engelska
representationens bägge kamrar. Se Parlament. —
I dagligt tal brukar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
