Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfver stat säges den ämbets- eller tjensteman vara, som innehar fullmakt eller förordnande å en befattning, men ej uppbär deremot svarande aflöning å gällande stat - Öfverste (T. oberst, Fr. colonel), krigsv., benämning för högsta regementsofficersgraden - Öfverste amiral, under 1500-talet titel på högste befälhafvaren för Sveriges örlogsflotta - Öfverstekammarherre. Se Kammarherre - Öfverstekammarjunkare. Se Kammarjunkare - Öfverstekansler. Se Rikskansler - Öfverstelöjtnant (T. oberst-lieutnant, Fr. lieutenant-colonel), krigsv., betecknar den närmast under öfversten varande regementsofficersgraden - Öfverstemarskalk var 1680-1772 titeln på chefen för konungens hof i st. f. riksmarskalk, hvilken benämning nyttjades både före och efter nämnda tidsrum - Öfverste ombudsman. Se Ordnar, sp. 325 - Öfversteprest, den från gamla svenska bibelöfversättningen (T. hoherpriester) häfdvunna benämningen på innehafvaren af det högsta presterliga ämbetet i Gamla testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
officersgraden i (d. v. s. utan lön, till skilnad från vid) ett
truppförband, vanligen icke säges vara öfver stat utan
surnumerär. Med öfvertalig menas hälst sådan (civil)
ämbets- eller tjensteman, som antingen efter ett
ämbetsverks omorganisation oberörd af denna qvarstår i
detsamma å gammal stat, med eller utan tjenstgöring,
eller ock efter afskedstagandet qvarstår i verket
utan lön och med frivillig tjenstgöring.
Öfverste (T. oberst, Fr. colonel), krigsv., benämning
för högsta regementsofficersgraden. Benämningen,
stundom i förbindelsen här-öfverste och äfven
general-öfverste, är lika gammal som stående
trupper, d. v. s. från slutet af medeltiden. Under
de värfvade truppernas bästa tid, 1500- och
1600-talen, erhöll en berömd krigsman i uppdrag
att värfva ett regemente och ställdes då såsom
öfverste i spetsen för detsamma. Regementet var
sålunda öfverstens tillhörighet; han utnämnde
bl. a. dess officerare. I den mån värfningen
öfvertogs omedelbart af staten, började öfverstarna
tillsättas af konungen liksom öfriga officerare. Ännu
i dag är öfversten i regeln regementschef.
C. O. N.
Öfverste amiral, under 1500-talet titel på högste
befälhafvaren för Sveriges örlogsflotta. 1569
tillsattes den förste ständige öfverste amiral. 1602
utbyttes titeln mot riksamiral (se d. o.), en titel,
som dock redan i en handling af 1569 eller 1570
tillägges amiral-en-chef (Klas Fleming).
Öfverstekammarherre. Se
Kammarherre.
Öfverstekammarjunkare. Se
Kammarjunkare.
Öfverstekansler. Se Rikskansler.
Öfverstelöjtnant (T. oberst-lieutnant, Fr. lieutenant-colonel),
krigsv., betecknar den närmast under öfverstens
varande regementsofficersgraden. Benämningen är nästan
lika gammal som öfverste och betecknade till en början
dennes närmaste medhjelpare (jfr Löjtnant). Numera
har öfverstelöjtnanten vid ett regemente i de flesta
arméer blifvit öfverstens närmaste biträde. I
Sverige är han i fredstid stundom bataljonschef;
i krig liksom under större truppöfningar får han
ofta föra regementet. C. O. N.
Öfverstemarskalk var 1680–1772 titeln på chefen för
konungens hof i st. f. riksmarskalk (se d. o.),
hvilken benämning nyttjades både före och efter
nämnda tidsrum. Då utom konungens hof något annat
kungligt hof funnits i riket, har stundom äfven chefen
för detta hof burit titeln öfverstemarskalk. Så
hade Adolf Fredrik såsom tronföljare (1743–51)
egen öfverstemarskalk och likaledes Lovisa Ulrika
(1771–82), Sofia Magdalena (1792–1813) och Charlotta
(1818) såsom enkedrottningar. Äfven regerande
konungs gemål har haft särskild öfverstemarskalk
(Lovisa Ulrika 1751–61, Sofia Magdalena 1772–92,
Fredrika 1797–1809, Charlotta 1818 och Desideria
1828–42). Öfverstemarskalken var alltid
ledamot af rådet.
Öfverste ombudsman. Se Ordnar, sp. 325.
Öfversteprest, den från den gamla svenska
bibelöfversättningen (T. hoherpriester) häfdvunna
benämningen på innehafvaren af det högsta
presterliga ämbetet i Gamla testamentet, hvarjämte
innehafvaren af samma värdighet inom hedniska
religioner också brukar så kallas (»öfverstepresten»
är t. ex. den sedvanliga öfversättningen af de
gamle romarnas »pontifex maximus»; se Pontifices). I
Gamla test. förekomma två uttryck, som öfversättas
med öfversteprest: kohén haggadól (kohén, prest,
gadól, stor) och kohén harosch (rosch, hufvud);
på tre ställen förekommer hakkohén hammeshiach,
»den smorde presten», såsom ämbetsbeteckning för
samme man, men vanligen kallas han rätt och slätt
hakkohén, »presten». Han insattes i sitt ämbete
genom invigningsceremonier, som varade i sju
dagar och bestodo af tvagningar, påklädning af
ämbetsdrägten, smörjelse med den heliga oljan
och offer. Drägten, hvars detaljer hade symbolisk
betydelse, bestod af hvita benkläder, en hvit,
fotsid lifklädnad, sammanhållen af ett bälte i samma
färger som helgedomens »förlåt», d. v. s. af hvitt,
mörkblått, purpurrödt och karmosinrödt garn,
hvarjämte öfverstepresten utanpå denna för alla
prester gemensamma drägt bar följande, hans värdighet
särskildt utmärkande plagg: en mörkblå, något öfver
knäna räckande kåpa, nedtill i kanten fullsatt
med vexelvis små klockor af guld och granatäpplen
af mörkblått, purpurrödt och karmosinrödt garn;
ofvanpå denna kåpa »efoden», ett lifstycke utan
ärmar, af garn i förlåtens fyra färger (se ofvan) och
deri inväfda guldtrådar; på bröstet (utanpå efoden)
»bröstskölden», af alldeles samma väfnad som efoden
och besatt med tolf olika slags ädelstenar, hvar och
en bärande ett af de tolf stammarnas namn, hvarjämte
på efodens axelstycken sutto två stora onyxstenar,
hvardera bärande sex stammars namn. En gördel af samma
slags väfnad som efoden och bröstskölden sammanhöll
den blåa kåpan och efoden. Till öfversteprestens
ämbetsdrägt hörde slutligen en hög hvit och blå
turban, öfver pannan försedd med en guldplåt, hvarpå
var inristadt: Helgad åt Herren. Ämbetsdrägten
bars endast under tjenstgöringen; eljest
bar öfverstepresten vanliga kläder. Jämte de
förrättningar, som i allmänhet tillkommo presterna,
ålåg öfverstepresten särskildt att offra syndoffer
för sig och menigheten i vissa fall (3 Mos. 4: 5,
16), att offra synd- och bränneoffer och stänka
blodet på »nådastolen» i »det allraheligaste» på den
stora försoningsdagen (3 Mos. 16) samt att i vissa
fall (4 Mos. 27: 21) »fråga Herren genom urim och
tummim» (se Urim). Dertill kom, att öfverstepresten
under senare tider vanligen var ordförande i »stora
rådet» (sanhedrin, synedrium). — Judafolkets förste
öfversteprest var Aron, Moses broder, och ämbetet
öfvergick efter dennes död till hans äldste son,
Eleasar, hvarför öfversteprestvärdigheten sedan
skulle vara ärftlig inom dennes slägt och,
enligt regeln, på lifstid tillhöra slägtens
hufvudman. Från och med öfverstepresten Eli till
Salomos tid tillhörde den dock den yngre grenen,
Itamars slägt, men gick sedan tillbaka till Eleasars
slägt. Under makkabéertiden var ämbetet ärftligt
inom den första af de 24 prestklasserna, Jojaribs
slägt. Då judarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
