Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ögonsjukdomar äro af mycket olika art och betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyttjas våt värme och antiseptiska medel,
såsom jodoform och borsyra. Till förekommande
af inflammation uti regnbågshinnan måste
genast från början atropin användas. — Bland de
öfriga inflammationerna i hornhinnan intager den
parenkymatösa keratiten ett särskildt rum. Den är en
mycket långvarig sjukdom, som i regeln träffar båda
ögonen, det ena efter det andra, och som består
i en fördunkling af hornhinnan i dess helhet,
orsakad af förändringar i dess djupare lager, med
eller utan för blotta ögat synlig kärlbildning. Den
träffar relativt ofta personer med ärftlig syfilis,
stundom äfven sådana, hvilka sjelfva förvärfvat denna
sjukdom, alltid individer, hvilkas kroppskonstitution
antyder en nedsatt nutrition. Den kan fullständigt
öfvergå till helsa, men kan också lemna efter sig
qvarstående, för synen högst menliga fördunklingar i
hornhinnan, ja till och med leda till utbuktning af
densamma. Stor försigtighet måste under behandlingen
iakttagas med hänsyn till sjukdomens benägenhet
att orsaka en inflammation af regnbågshinnan, en
benägenhet, som sjukdomen delar med inflammationen
uti senhinnan (scleritis), äfvenledes en mycket
långvarig sjukdom, som ofta nog förr eller senare
angriper båda ögonen. Den kan såsom den förra
sjukdomen likaledes stå på syfilitisk grund, men
äfven bero på reumatism. Den börjar vanligen med
en blåröd upphöjning å hvitögat ett stycke ifrån
hornhinneranden, oftast förbunden med starka
smärtor omkring ögat. Har härden sitt säte i
senhinnans ytligare lager, kan denna upphöjning
mycket väl gå tillbaka utan att göra någon skada;
men om djupare lager äro intresserade, inställer
sig en särskild form af inflammation i hornhinnan,
efterlemnande tjocka ärr, vidare inflammation
i regnbågshinnan och strålkroppen och slutligen
uti angränsande delar af åderhinnan, hvarigenom
fördunklingar i glaskroppen uppstå, eller också gifva
de sjukliga partierna efter för trycket inuti ögat,
och utbuktningar uppkomma, hvilka vanligen leda till
blindhet (se d. o.). Vid båda dessa sjukdomar är utom
användandet af redan nämnda lokala medel en energisk
behandling af grundlidandet af nöden. Inflammation uti
regnbågshinnan (iritis) är en genom sina följder
ödesdiger och ej ovanlig ögonsjukdom. Den kan
uppkomma efter skador, som träffa ögat, eller vara
sekundär efter en djupare inflammation uti hornhinnan,
men orsakas i de flesta fall af ett allmänlidande,
framförallt syfilis, dernäst reumatism, men äfven
tuberkulos, sockersjuka o. s. v. Den har likasom alla
på allmänlidande beroende ögonsjukdomar böjelse för
att träffa båda ögonen, om ock ej båda på en gång,
och är dessutom i många fall synnerligen benägen
för recidiv, hvarmed likväl visst icke må vara
sagdt, att ej i ett gifvet fall sjukdomen kan för
beständigt afstanna efter en enda attack å ettdera
ögat. Den är åtföljd af värk, ljusskygghet, tårflöde
och nedsättning af synförmågan samt igenkännes på
pupillens förträngning och minskade storlek, vidare
derpå att regnbågshinnan ändrar färg och mister sin
glans samt förlorar tydligheten
i sin teckning och slutligen på
inflammations-produkterna, hvilka dels aflagra
sig uti pupillens kant, der de härdvis föranleda
sammanväxningar mellan regnbågshinnan och främre
linskapseln, bakre synechier, dels blandas med
kammarvattnet, som grumlas eller i vissa fall kommer
att innehålla var, dels ock afsätta sig på bakre
sidan af hornhinnan och på främre linskapseln
uti pupillarområdet. Visserligen kunna dessa
inflammationsprodukter i många fall resorberas och
sammanväxningarna genom lämplig behandling slitas,
men i synnerhet å främre linskapseln qvarstanna
lätt organiserade rester, hvilka kunna högst
menligt inverka på synförmågan, och om
sammanväxningarna hunnit utbreda sig till en större del af
pupillens omkrets, låta de ej längre så lätt slita
sig. Har det rent af kommit till pupillstämma, en
ringformig sammanväxning af regnbågshinnan med främre
linskapseln, har derigenom den för ögats nutrition
nödvändiga vätskeströmningen genom pupillen blifvit
afbruten, och en operation för dess återställande är
nu den enda utvägen att rädda ögat från de faror,
som hota det med säker undergång genom sekundärt
glaukom. Den omedelbara närheten af strålkroppen
gör, att en inflammation af denna, cyclitis, ofta
sällar sig till en irit, så att sjukdomen i många
fall förtjenar namnet iridocyclitis. I sådana fall
äro retningssymtomen starkare, och till den ofta
svåra värken sällar sig en begränsad ömhet öfver
någon del af strålkroppen. Sammanväxningarna mellan
regnbågshinnan och främre linskapseln inskränka sig
härvid ej till pupillranden, utan sträcka sig utefter
hela bakre kammaren; genom deras skrumpning drages
regnbågshinnan i synnerhet i periferien bakåt, så
att främre kammaren blir fördjupad; precipitaterna å
hornhinnans bakre yta äro ofta talrikare och större;
glaskroppsgrumlingar, medförande en betydande
nedsättning af synförmågan, kunna äfven tillstöta,
ja större utgjutningar af sedermera skrumpnande
massor uti glaskroppen ega rum. I sådana fall
äro utsigterna mycket dåliga: skrumpningen leder
i allmänhet till blindhet, ofta nog äfven till
skrumpning af ögat. Denna svårare form antager
vanligen den iridocyclitis, som benämnes sympatisk
oftalmi, sympatiskt ögonlidande, och som kan uppstå i
ett friskt öga efter en iridocyklit i det andra. Den
primära sjukdomen är då vanligen orsakad genom yttre
våld, såsom olyckshändelse vid sprängskott och dylikt,
och faran för utbrottet af ett sympatiskt ögonlidande
är i allmänhet större, om en främmande kropp stannat i
ögat, eller strålkroppen eller regnbågshinnan direkt
träffats af såret eller blifvit inläkta i ärret. I
sådana fall kan den sympatiska oftalmien bryta ut
redan efter 14 dagar, ehuru den vanligaste tidpunkten
är under andra månaden efter våldet, men den kan också
dröja åratal, ja decennier, sedan det första ögat
blifvit lugnt, för att efter inträdande af ett nytt
retningstillstånd i detta lika oförmodadt utbryta,
som den i de flesta fall obevekligt leder till synens
förlust. Denna förfärliga sjukdom, mot hvilken,
sedan den en gång utbrutit, behandlingen är så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
