Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ösel, Estn. Saarema l. Kurresaar, ö i Östersjön framför ingången till Rigaviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sundet från den österut liggande ön Moon, genom
Söälasund från Dagö i n. samt genom ett 30 km. bredt
farvatten från Kurlands udde Domesnes. Ön har enligt
Strelbitsky en areal af 2,618 (enl. andra 2,712)
qvkm. Den är flack och flerestädes sumpig samt
ganska rik på skog, deraf mycket ekskog. Högsta
punkten ligger endast 50 m. öfver hafvet; 1,763
qvkm. hafva en absolut höjd af 0–15 m., och endast
249 qvkm. ligga högre än 30 m. Kusterna äro dock
ganska branta och hafva i n. och v. s. k. panks,
brant i vattnet stupande kalkklippor. Trots en mängd
uddar och vikar finnas få dugliga hamnar: Piddul
och Rootsiküll l. Kielkond samt Zerel. Arensburg
har varit en god hamn, men är nu igensandad. I
s. utlöper en 30 km. lång, 3–8 km. bred halfö, förr ö,
Schworbe, som under 57° 55’ n. br. slutar med udden
Svarferort l. Zerel, der redan omkr. 1650 svenskarna
uppförde en fyr, som senare ombygts. Halfön fortsätter
ytterligare 17 km. ut i hafvet såsom ett farligt ref,
Svarfergrund. Ön består af kalksten, under ett ofta
tämligen tunnt jordlager, och har flere stenbrott. För
öfrigt utgöra odling af säd, lin och hampa,
ladugårdsskötsel samt fiske och jagt (företrädesvis
på vildsvan er) befolkningens hufvudnäringar. Ön, som
med de närbelägna Moon, Runö, Abro och Filsand bildar
en krets i guvernem. Livland, har omkr. 53,000 innev.,
deraf öfver 51,000 ester. Dessa voro under den äldre
medeltiden såsom hedningar illa beryktade sjöröfvare,
som gjorde Östersjöns kuster osäkra, hvarför danske
konungen Valdemar Seier 1206 gjorde ett krigståg till
ön och anlade en borg derstädes. 1227 eröfrades ön af
en här af tyska korsfarare, livländska ordensriddare
m. fl. under befäl af grundläggaren af det tyska
väldet i Östersjöprovinserna, biskop Albert af Riga,
som tvang befolkningen att antaga kristendomen. Ön
delades emellan orden samt (för en tid) biskopen
af Riga och borgarena i denna stad. Men sedan
af Ö. och det estländska landskapet Wiek ungefär
samtidigt bildats biskopsstiftet Ö., kom biskopen
af Ö. att såsom landsherre regera 2/3 af stiftet
och orden den återstående delen. Riga stad sökte
likväl (såsom det påstås ända till 1480) häfda
sina anspråk på en del af ön. Sedan Ivan IV 1558
börjat det anfall på den livländska ordensstaten,
som skulle medföra dess upplösning, afträdde biskop
Johan von Münchhausen genom två fördrag i Nyborg
1559 stiftet till konung Fredrik II af Danmark och
hans efterträdare, mot det att konungen bekräftade
stiftsständernas privilegier och betalade Johan
30,000 thaler. Konungen öfverlemnade Ö. åt sin
broder hertig Magnus, hvilken deremot afstod sin
andel af Holstein. Magnus, som i April 1560 besatt
det starkaste af de biskopliga slotten, Arensburg,
valdes d. 13 Maj s. å. af domkapitlet till biskop och
bekräftade ståndsprivilegierna. Han kom emellertid i
spändt förhållande till orden genom att eftertrakta
ordensslottet Sonnenburg och ordens andel af Ö. samt
förmå biskopen af Reval att öfverlemna sitt stifts
administration i hans händer. Detta i förening med
ryssarnas segerrika
framträngande och hans penningeförlägenhet nödgade Magnus
att d. 4 Maj 1561 underskrifva ett förpligtelsebref
till konung Fredrik II, hvilket beröfvade honom
nästan all sjelfständig makt. Konungens ståthållare
blef den egentligen makthafvande på ön. När Magnus
sedermera gjorde sig till ryssarnas verktyg, blef
brytningen emellan honom och konungen fullständig,
och i freden i Stettin 1570 erkände kejsar Maximilian
II konungens af Danmark rätt till stiftet Ö. jämte
Sonnenburg och dess område — under Romerska rikets
öfverhöghet. Ö. styrdes sedermera af den danske
ståthållaren och 6 landtråd, alla af adel, hvilka,
såsom »landgericht» (hvarifrån vädjades till konungen
och rådet) handhade äfven lagskipningen samt jämte
en superintendent och en från landet inkallad prest
den kyrkliga administrationen och jurisdiktionen
(»consistorialgericht»). Andra domstolar voro
»Schlossgericht» (ståthållaren, slottsfogden, 2
borgmästare, 2 medlemmar af rådet, 1 protokollist),
som dömde i brottmål på landsbygden, utom hvad adeln
angick, och i andliga mål; en »Landwaisengericht»;
en »Stadtgericht» i Arensburg; »Manngericht»,
som exeqverade domarna och undersökte gränstvister
emellan adliga gods; »Wachengericht» (ståthållaren
och landtskrifvaren), ett slags underrätt för bönderna
i civilmål. Lagarna voro den estländska landsrätten
och Rigas stadsrätt.
Genom freden vid Brömsebro 1645 afträddes Ö. till
Sverige, och d. 31 Okt. s. å. tog den förste
svenske guvernören, Anders Eriksson Hästehufvud,
ön i besittning. Guvernören fick till biträde en
sekreterare och en bokhållare, hvarjämte en revisor
(det blef den i Östersjöprovinsernas historia
beryktade David Reimers von Rosenfeld) skulle »sätta
allt, särdeles hvad våre och kronones intrader
och regalia fisci» rörde, i behörig ordning. Ön
fick åtnjuta sina privilegier; den fick ej sända
några ombud till svenska riksdagen, ehuru den var
inkorporerad i Sveriges rike; i kyrkligt hänseende
lydde den till 1650 under biskopen af Reval. 1646
bekräftade drottning Kristina landtrådets och adelns
gamla privilegier. Adelns rusttjenst nedsattes (från
12 till 15 »hakar» för en häst och karl), men deremot
afslogs dess några år derefter framställda begäran
att erhålla en »landschaftshauptmarm» och att inga
skatter skulle kunna påläggas utan ridderskapets
samtycke (svenska riksdagen pålade i sjelfva verket
Ö. skatter och kontributioner, t. ex. 1680). 1646
bekräftade drottningen äfven staden Arensburgs
privilegier; ingen annan hamn på ön än Arensburg
finge beseglas. Den 25 Nov. 1648 donerade Kristina
kronodomänerna på ön till ett grefskap Arensburg
åt M. G. De la Gardie, hvilken i sin egenskap af
grefve äfven blef guvernör öfver hela ön. 1654–89
hörde Ö. till drottning Kristinas underhållsland och
styrdes af en under generalguvernören för dessa land
sorterande guvernör. Under denna tid förvaltades
ön mycket illa, och Ö. var den första trakt, som
besöktes af den kommission, hvilken regeringen
1669 tillsatte för anställande af en undersökning
ang. underhållslanden. Sedan Ö. 1689 återkommit under
kronan, styrdes det af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
