Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ösel, Estn. Saarema l. Kurresaar, ö i Östersjön framför ingången till Rigaviken - Öser. Se Oeser - Öserlyk. Se Issos - Öskar, sjöv., ett med handtag försedt kilformigt kärl, hvarmed båtar ösas - Öskjægger (»män från öarna») benämndes under inbördeskrigen i Norge ett parti, som bildades på Orknöarna - Ösmo, socken i Stockholms län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en landshöfding; i militäriskt afseende lydde det
under generalguvernören öfver Livland. Adelns
rusttjenst utgjorde en särskild adelsfana (den
»Stiftska» l. »öselska»), ehuru den på Karl XI:s
tid räknade endast 38 hästar. Enligt instr. af
d. 6 Juli 1690 grepo landtrådet M. Stackelberg och
assessorn i Dorpts hofrätt E. Dykman (-Mannerburg)
sig d. 3 Okt. s. å. an med reduktionen på Ö. Redan i
Sept. 1692 kunde Mannerburg ingifva en »specifikation
öfver de ąmpter och gamla kronogods», hvilka »till
datum äro disponerade och förarrenderade vordne»,
jämte kronoinkomsterna af de reducerade godsen
tillika med den efter hvar rusttjensthäst utgående
lilla skatten (»station»). Dessa inkomster utgjorde
1692 tillsammans 7,842 rdr spec. i penningar och
8,766 t:nor spanmål, hälften råg och hälften
korn. 1693 synes reduktionsverket på Ö. vara
afslutadt. I rättskipning och förvaltning vidtogos
under den svenska tiden stora förändringar. En
af De la Gardie tillsatt kommission införde 1650
en ny rättegångsordinantie. »Landgericht» blef en
»Oberlandgericht» (landshöfdingen, 4 landtråd, 2
literata assessorer, 1 sekreterare och 1 fiskal), från
hvilken sedan 1650 appellerades till Dorpts hofrätt
(sedan 1646 hade appellerats till Svea hofrätt). Under
»Oberlandgericht» sorterade »Manngericht» (1
»mannrichter», 2 assessorer och 1 notarie), som
vardt en ordentlig domstol, och »Stadtgericht»
(2 borgmästare, 6 rådmän), från hvilken senare
1668–73 dock appellerades till Dorpts hofrätt. Den
16 Jan. 1695 upphäfde Karl XI »Oberlandgericht»,
hvarefter landshöfdingen och landtråden dimitterades
från rättskipningen och en »Landgericht» inrättades
i likhet med den livländska med 1 »landrichter»,
2 assessorer och 1 notarie. Genom ofvannämnda
kommission inrättades ett ordentligt konsistorium,
men ett »mixtum» (blandadt), d. v. s. det bestod
af både andliga ledamöter (superintendenten och
2 landtprester) och verldsliga (landshöfdingen
eller vicepresidenten i »Oberlandgericht» såsom
»director consistorii» och 2 assessorer i nämnda
domstol eller tidtals ett par landtråd eller
andra adelsmän). 1697 upphäfdes det »blandade»
konsistoriet och infördes ett »purum» (rent),
d. v. s. af endast andliga ledamöter bestående, med
superintendenten som preses. Kristendomsundervisningen
hade i långliga tider meddelats allmogen af i byarna
kringvandrande kronobönder (»bether»), som muntligen
inlärde vissa religiösa stycken (de kunde ej läsa)
och hade 1/2 »hake» jord i underhåll. Allmogen var
naturligt nog med en sådan undervisning försänkt i
grof okunnighet och vidskepelse, hvarpå må anföras
som exempel, att bönderna ännu på 1690-talet hällre
(i största hemlighet) begrofvo sina döda i sina
hedniska förfäders »heliga lunder» än i de kristna
kyrkogårdarna. Karl XI sökte inplanta bättre kristna
begrepp. I hvarje socken inrättades en estnisk skola,
och husförhör skulle hållas liksom i Sverige. 1693
bestämdes, att alla prester på ön skulle tillsättas
af kronan, hvarigenom församlingarna fingo bättre
prester och kyrkorna, som varit nästan fallfärdiga,
åter försattes i anständigt skick. Under svenska tiden
funnos 2 hospital (1 i Arensburg, 1 i S:t Johannes’
socken).
Den 13 Sept. 1710 öfverlemnade öfverstelöjtnant
O. M. Wolffelt, kommendant på Arensburg, sedan
general Bauer låtit af bränna staden, slottet åt
ryssarna, och Ö. blef rysk besittning. Redan följande
år var emellertid svenska regeringen betänkt på att
ånyo besätta ön, mindre i hopp att kunna behålla den
än för att skaffa den i Finland under Nierot stående
armén boskap och spanmål, som detta år funnos i riklig
mängd på ön. Wolffelt blef ledare af expeditionen,
som räknade 514 man, ombord på transportskepp
under betäckning af en fregatt och ett mindre
fartyg. Efter åtskilliga motigheter och hinder,
som vållade långt dröjsmål, anlände expeditionen
slutligen d. 25 Okt. på redden emellan Sumpernäs och
Ormsö, men tvangs då af en fem dagars storm att gå
till Hangö. På Ö. funnos inga ryska trupper. Karl
XII:s befallning d. 4 Nov. 1711 att ön skulle
återtagas ledde ej till något resultat. Förgäfves
sökte ock de svenske underhandlarna i Nystad 1721 i
det längsta rädda ön åt Sverige. — Under den ryska
regeringen hafva svensk bosättning och svenskt språk
på ön alldeles försvunnit; knappast minnet deraf
återstår. Redan för mer än 100 år sedan förstodo
ytterst få af öboarna svenska språket. Senast fanns
svensktalande befolkning qvar på halfön Schworbe, men
äfven några andra orter hafva haft svensk befolkning,
ehuru intet utom ortsnamnen bevisar dess tillvaro,
så Rootsiküll (»svenskbyn») i socknen Kielkond
på vestkusten, byarna Rotsi på halfön Vettel
(Estn. Wöttaninna l. Rootsininna) samt holmen
Rootsikerr (Rootsiskär, »svenskskär») på södra kusten.
A. H—ld.
Öser. Se Oeser.
Öserlyk. Se Issos.
Öskar, sjöv., ett med handtag försedt kilformigt
kärl, hvarmed båtar ösas. Dess ena långsida, som utgör
kärlets botten, är något svängd eller afrundad för
att passa efter bottnen i båten på det ställe, som
är afsedt att utgöra det s. k. ösrummet l. ösen. Att
ösa ut allt vattnet kallas att ösa läns. Nu för tiden
begagnas i st. f. öskar ofta små pumpar, med hvilka
båtar länspumpas. R. N.
Öskjægger (»män från öarna») benämndes under
inbördeskrigen i Norge ett parti, som bildades
på Orknöarna mot konung Sverre och valde Magnus
Erlingssons son Sigurd till konung. Rörelsens förste
ledare var dock lendermanden Halkel Jonssön, som var
gift med Magnus Erlingssons syster. År 1193 uppträdde
partiet på Östlandet och inlät sig i förbindelse med
den landsflyktige biskop Valdemar af Slesvig, hvarpå
följde ett tåg till Danmark, der krigarna gjorde så
rikt byte, att de kallade sig »gullbeiner». S. å. på
hösten bemäktigade de sig Bergen, men blefvo följande
år i grund slagna af Sverre i Florevaag utanför
Bergen, der såväl Sigurd som Halkel stupade. De, som
räddat sig ur slaget, slöto sig sedan till »baglerna».
E. H.
Ösmo, socken i Stockholms län, Sotholms härad. Areal
15,778 har. 2,267 innev. (1892).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
