Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österbotten (F. Pohjanmaa), landskap i Finland - Österby, bruk i Films socken, Films-Dannemora tingslag, Upsala län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsonant äfven i betonad stafvelse och lång vokal
åtföljd af lång konsonant äro bibehållna vid fullt
lif. De gamla diftongerna äi, öi och öu, återfinnas
i regeln såsom motsvarigheter till de isländska
ei, øy och au, och till dem bör ännu läggas en hel
mängd andra, som äro af yngre upphof, såsom (i finska
låneord) ai, au, oi, ui samt ou, hvilken sistnämnda
diftong i socknarna närmast omkring Vasa allmänt
ersätter äfven det svenska långa o- (ω-)ljudet. Äldre
långt a finnes stundom qvar, der det i skriftspråket
öfvergått till å (t. ex. sta, stå), och kort i och y,
hvilka i högsvenskan och många andra mål utvecklat
sig till e och ö, bibehållas ofta på gammalt vis
(t. ex. vik, veck, finu, fena, bryst, bröst); i
dessa afseenden råder dock mycken olikhet mellan
de särskilda målen. Det långa u-ljudet är öfverallt
s. k. norskt u eller åtminstone närmast likt detta,
under det att kort u-ljud är »europeiskt» (äfven
finskt) u. Framför vissa konsonantförbindelser,
såsom ld, nd, ng, förlängas vokalerna i somliga
socknar, i andra deremot icke. Bland medljuden äro
supradentala (»tjocka») d, l, n, s, t samt delvis
äfven kakuminaler allmänna och väl utpräglade,
utom i Gamla Karlebymålet, som i detta afseende
tyckes stå på ungefär samma punkt som nyländskan
och gotländskan. Framför len vokal »förmjukas»
g, k och sk äfven inne i orden (g till dj eller
dz, k till tj eller ts och sk till stj eller
sts), hvaremot ingen förmjukning af g inträder i
slutljudande -lg och -rg. Skriftspråkets hv- öfvergår
i några socknar till kv-, i andra till gv-, v eller
engelskt w och skriftspråkets hj- än till j (såsom
i högsvenska talspråket), än till sje-ljud (Nerpes,
t. ex. sjul, hjul). Tonlöst (»stumt») l (λ) ersätter
allmänt i början af ord s före l samt i inljud eller
utljud s eller t före l, hvilket i utljud uppgår i
λ. Tonlöst n företräder på samma sätt, dock blott i
några nordliga socknar, g eller k i uddljudande gn-
och kn-. Fornsvenskt vr- har mångenstädes utbytts mot
br-, t. ex. brid, vrida, brist, vrist, eller bortkastas
v alldeles, t. ex. rå, vrå, rål, vråla. Slutande d
och t bortfalla ofta i dessa mål, slutande n blott i
vissa, mest de nordliga. Palatala (»mouillerade») l-
och n-ljud förekomma utpräglade åtminstone i Nerpes
i vissa ställningar. — Ordböjningen är, äfven den,
hos de olika målen ganska olika, ehuru en bestämd
sträfvan till formernas förenkling är ett för dem alla
gemensamt drag. Så håller genitiven på att nästan
komma ur bruk och ersattes genom omskrifning med
preposition eller genom sammansättning; af dativen,
som dock i nära beslägtade dialekter, t. ex. vester-
och norrbottniskan, ännu är vid lif, fins ej här ett
spår. Substantivens obestämda form undantränges
allestädes af den bestämda, som t. ex. i Gamla
Karlebymålet blifvit allenarådande i pluralis. Detta
mål har äfven nästan helt och hållet frigjort sig från
genus, i hvilket afseende det på nordiskt språkområde
har motstycken endast i några vest-jylländska
landsmål. Men i alla öfriga österbottniska socknemål
fasthålles genusskilnaden mycket noga och spelar en
vigtig rol äfven i adjektivens böjning.
Komparativens ändelse är i en del socknar -are, i andra
-an. Bland pronomina må särskildt nämnas Nerpesmålets
et, ni, som är en gammal dualis och påträffats äfven
i nyländskan och dalskan. Verbens infinitivändelse -a
bortfaller alltid utom i de nordligaste socknemålen,
hvilka behålla den i sådana tvåstafviga verb,
som hafva kort rotstafvelse. Att olika ändelser
för olika numerus och personer ej mera finnas,
står blott i öfverensstämmelse med dessa måls hela
skaplynne. Passivum bildas såsom vanligt genom
ändelsen s i infinitivus och presens indikativus,
men får i österbottniskan, likasom i alla icke
alltför moderniserade östsvenska munarter, -st
i preteritum och supinum. Företrädesvis användes
dock i st. f. den passiva böjningen omskrifning med
hjelpverbet val, varda. Allmänt brukas den passiva
infinitiven såsom abstrakt neutralt substantiv,
vanligen i bestämd form, t. ex. läsase, läsandet. —
För svenska dialekter i Österbotten redogöra
afhandlingar af A. O. Freudenthal: Ȇber den
Närpesdialekt» (jämte ordbok, 1878), »Vöråmålet» (med
ordlista, 1889), K. J. Hagfors: »Gamlakarlebymålet»
(1891), H. Vendell: »Pedersöre-Purmomålet» (1892),
dessutom smärre meddelanden af Freudenthal angående
Nerpes-, Kronoby- och Ny-Karlebymålen i Finska
Vet.-soc:s »Öfversikt» (XXII), i Sv. Lit.-sällsk:s
skrifter (XX) och i tidskriften »Sv. Landsmålen»
(hft 23). A. O. F.
Österby, bruk i Films socken,
Films-Dannemora tingslag, Upsala län. Manbyggnaden
består af en tvåvånings hufvudbyggnad och två plant
utgående envåningsflyglar af sten. Förr förvarades
der en utmärkt tafvel- och skulptursamling, hvilken
delades vid bolagets bildande (se nedan). På gården
ligga 2 fristående flyglar af sten, af hvilka
den ena inrymmer brukskyrkan. Bruket består af
102 254/280 mtl och 1 1/2 mtl frälseräntor, med ett
taxeringsvärde af 2,201,400 kr. Arealen, 28,000 har,
upptages till omkr. 3/4 af skog. Vid bruket finnas
2 qvarnar, masugn med rostugn, 1 ångsmedja med 2
smälthärdar och 2 räckhärdar, 1 stångjernssmedja för
vattenkraft, 1 ångsmedja med 4 hamrar för stålsmide,
1 stålsmältverk, 2 stålugnar, 1 ångsåg. Årliga
tillverkningen är omkr. 4,400 ton tackjern och
1,100 ton stångjern samt 270 ton stål. Bruket
eger 4000/33300 i Dannemora 2,5 km. derifrån
belägna grufvor, ur hvilka det årligen erhåller
omkr. 6,000 ton malm. Österby bruksförsamling,
som sedan 1727 haft egen brukspredikant, räknar
700 pers. Bruket anlades 1565. År 1626 öfverläts
det af kronan på arrende till Welam Gilliusson
(De Besche) och Louis de Geer, hvilken senare 1633
ensam öfvertog arrendet och 1643 köpte Ö., hvarefter
det förblef i hans slägt till 1758, då det såldes
till direktören Klas Grill. Det ärfdes af hans dotter
Anna Johanna Grill d. ä. (f. 1745, d. 1801), gift med
H. V. Peill, köptes 1802 af hennes svägerska enkefru
Anna Johanna Grill d. y. (f. Grill 1753, d. 1809),
som s. å. sålde hälften i Ö. till sin systerson,
sedermera frih. P. A. Tamm (d. 1856), som dels ärfde,
dels köpte resten. Han var en af sin tids förnämste
jernverksegare och landtbrukare och satte Ö. i fullt
ordnadt skick. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
