Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regent och att utse Mattias, den äldste af hans
bröder, till familjens öfverhufvud. Kejsaren måste
då lemna åt honom Österrike, Mähren och Ungern
(1608). Af oenigheten mellan Mattias och Rudolf
begagnade protestanterna sig för att skaffa sig
full religionsfrihet. Sålunda måste Rudolf 1609
utfärda »majestätsbrefvet» för Böhmen. År 1611 tvang
Mattias kejsaren att äfven afträda Böhmen och dess
biland. Straxt derpå afled Rudolf. Mattias (1612–19)
var redan en gammal man och leddes helt och hållet af
kardinal Klesl. Som han var barnlös, adopterade han
sin kusin Ferdinand af Steiermark. Han upplefde det
trettioåriga krigets början. Med honom utslocknade
hans ättelinie.
B) Tyrolska linien. Ferdinand (1564–95) var
förmäld med den för sin skönhet frejdade Philippine
Welser, dotter till en patricier i Augsburg.
Han undertryckte med våld protestantismen i sina
land. Med honom utslocknade hans legitima linie,
och Tyrolen öfvertogs af en af kejsar Rudolfs bröder.
C) Steiriska linien. Karl (1564–90) var mild
och tolerant och gaf derför religionsfrihet icke
blott åt adeln, utan äfven åt flere större städer
i hertigdömet. Han grundlade universitetet i
Graz, 1586. Hans son Ferdinand II (1590–1637)
hade fått sin bildning vid jesuithögskolan i
Ingolstadt och hade derigenom blifvit en dödsfiende
till reformationen. Sedan han sjelf öfvertagit
regeringen, 1596, och styrkt sig för sitt kall
genom vallfärd till Loreto och Rom, började han 1598
utrota det hatade kätteriet. Utöfningen af den
nya läran förbjöds, de protestantiska skolorna
stängdes, och presterna befalldes lemna landet
inom fjorton dagar. Den, som ej ville återvända
till katolicismen, kunde få sälja sin egendom
och, sedan han till fursten lemnat en tiondedel,
med återstoden draga till främmande land.
På detta sätt utrotades alldeles protestantismen.
Ferdinand valdes till konung i Böhmen (1617) och
Ungern (1618); dock måste han först med ed
lofva att respektera folkens andliga och verldsliga
rättigheter. Efter Mattias’ död innehade Ferdinand
sålunda alla de tyska habsburgska landen och valdes
äfven till kejsare. Med samma konseqvens som förut
i hertigdömet sökte han nu utrota protestantismen
i de öfriga kronlanden, ja i hela Tyskland, dertill
eggad af sina ledare, jesuiterna, och specielt af
sin biktfader, Lämmerman. Men derigenom framkallade
han det trettioåriga kriget, hvars slut han
icke upplefde. Hans son Ferdinand III (1637–57)
måste i Westfaliska freden af sina arfland afstå
till Frankrike Sundgau och fästningen Breisach i
Elsass. Han regerade för öfrigt i alldeles samma anda
som fadern. Hans son Leopold I (1657–1705)
hade att bekämpa uppror i Ungern och invecklades
derigenom i krig med turkarna, som 1683 belägrade
Wien, men hvilka slutligen besegrades och måste afstå
största delen af Ungern i freden i Karlovicz (1699).
Efter de piastiska fursteslägternas utslocknande
vann Leopold återstoden af Schlesien samt 1691
Siebenbürgen. Dessutom blef Ungern förvandladt till
ett arfrike 1687. Leopold sökte genom det spanska
successionskriget, hvars slut han icke upplefde, att skaffa,
sin son Karl den spanska monarkien. Hans äldre son,
Josef I (1705–11), var hela sin regeringstid upptagen
af det spanska successionskriget och af strider
mot upprorsmakare i Ungern. Af Karl XII tvangs
Josef 1706 att lemna protestanterna i Schlesien
religionsfrihet. Han efterträddes af sin nyss nämnde
broder Karl VI (1711–40), som genom frederna i Utrecht
(1713) och Rastatt (1714) utvidgade-, sina arfland
med Neapel, Sardinien (1718 utbytt mot Sicilien),
Milano och Belgien, hvarjämte han några år senare
genom freden i Posjarevats (1718) från Turkiet vann
Temesvár-banatet, Bosnien till Sava, Serbien och
Valakiet till Aluta. Karl hade ingen son, endast
två döttrar, och derför lät han genom pragmatiska,
sanktionen (se d. o.) af d. 19 April 1713 tillförsäkra
dem arfsrätt. Sedan lagen, godkänts af alla medlemmar
af den kejserliga familjen och af landtdagarna
i arflanden, blef den högtidligen utfärdad d. 6
Dec. 1724. Den pragmatiska sanktionen bestämde Karls
politik, (se Tyskland, sp. 1166) och vållade honom
förlusten af Neapel och Sicilien mot ersättning af
Parma och Piacenza i freden i Wien 1735. I freden
i Belgrad 1739 måste han till Turkiet, återlemna
Serbien med Belgrad samt Valakiet. Han efterträddes
af sin dotter Maria Teresia (1740–80), förmäld
med Frans Stefan af Lothringen. Hon måste dock i
det österrikiska tronföljdskriget (se d. o.) med
vapen försvara sin arfsrätt och förlorade derunder
Schlesien till Preussen och Parma med Piacenza till
spanske prinsen Filip. Genom det sjuåriga kriget
sökte hon fåfängt återtaga det förra landet. Hon vann
deremot vid Polens första delning (1772) Galizien och
Lodomerien och 1775 Bukovina (af Turkiet) samt genom
bajerska arfföljdskriget Innviertei från Bajern. Af
genomgripande betydelse voro Maria Teresias inre
reformer. Österrikiska monarkien var före denna tid
endast ett konglomerat af land, som oftast icke hade
något annat gemensamt än samma herskare. Detta måste
förändras, om staten skulle bestå och det var Maria
Teresia, som började det vigtiga reformarbete, som
hennes son Josef sedan fullföljde. Hon understöddes
dervid af utmärkta rådgifvare, af hvilka de förnämste
voro furst Kaunitz-Rietberg och jämte honom grefvarna
Haugwitz och Chotek. Regentens högsta råd var
sedan gammalt den hemliga konferensen, som från
denna tid kallades »statsråd» och bestod af sju
medlemmar, hvilka hade att representera, rikets
enhet. Centralförvaltningen var delad på 1) hof-
och statskansliet specielt för utrikes, frågor, 2)
hofkrigsrådet för militärväsendet, 3), hofkammaren
för finanserna, 4) det böhmisk-österrikiska
hofkansliet för inrikes civila ärenden samt 5)
oberste justizstelle för rättsväsendet, hvilket först
1749 skildes från den öfriga administrationen. De
italienska provinserna, Belgien och Ungern hade sina
egna förvaltningsorgan. För att ytterligare stärka
centralisationen måste de olika landtdagarnas makt
i provinserna inskränkas, och de nedsjönko till
»postulatslandtagen», som endast erhöllo del af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
