Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringens fordringar och fingo uttala sig om
sättet för dessas uppfyllande. Såsom högsta
förvaltningsmyndighet i hvar provins infördes ett
»gubernium» och under detta »kreisämter», som hade
att vaka öfver lagarnas verkställande och särskildt
att skydda allmogen mot förtryck. Böndernas ställning
förbättrades på många sätt. De erhöllo rätt att köpa
den jord de odlade; deras skattebördor reglerades,
och skyldigheten att arbeta på jordegarens gods
(s. k. robot) fick efter 1777 utbytas mot viss
betalning. Skattskyldigheten, som förut ålegat blott
borgare och bönder, utsträcktes nu äfven till adel
och presterskap. Man har kallat dessa och andra
likartade reformer urbarialreformer (af urbarium,
se d. o.). Rättsväsendet ombildades på flere
sätt. Förut fanns i Österrike ingen allmän landslag,
utan olika provinser hade olika rättsstadganden. Maria
Teresia lät utarbeta en sådan. 1767 utkom en allmän
civillag, som dock visade sig olämplig och derför
omarbetades och i sitt nya skick blef gällande
1787. År 1768 utfärdades en strafflag, Institutio
criminalis Theresiana, som dock med hänsyn till
straffbestämmelsernas grymhet stod qvar på äldre
tiders ståndpunkt. De ohyggliga dödsstraff, som der
stadgades, afskaffades dock sedermera, dels 1776,
dels af Josef II 1788. — Äfven till det kyrkliga
området sträckte sig hennes reformer. Helgdagarnas och
klostrens antal inskränktes, vallfärder till Rom, Köln
etc. förbjödos, bannlysning fick utfärdas endast med
regentens samtycke. Vigtigare voro de då företagna
skolreformerna, på hvilka kejsarinnans läkare,
den berömde Gerard van Swieten, hade det största
inflytandet. Både universiteten och gymnasierna
ombildades, hvarjämte 4,000 folkskolor uprättades.
Österrike under huset Habsburg-Lothringen (sedan
1780). Josef II (1780–90), son till Maria Teresia och
hennes gemål, Frans Stefan af Lothringen, hade sedan
sin faders död, 1765, varit romersk kejsare. Eldad
af upplysningstidens idéer fortsatte han det började
reformarbetet, men visade sig dervid sakna sin moders
praktiska blick, hvarför också de flesta af hans
reformer misslyckades och framkallade missnöje mot den
välmenande kejsaren. Förvaltningens centralisation
genomfördes nu med hänsynslös konsekvens: hela
riket skulle regeras från kejsarens palats. Alla spår
af provinsernas gamla autonomi bortskaffades. Äfven
kyrkan ställdes under kejsarens högsta ledning. Han
förbjöd biskoparna att direkt förhandla med Rom. 1781
stadgades, att alla påfliga bref och bullor skulle,
innan de offentliggjordes, underställas kejsarens
godkännande. Klostren voro 1780 ännu 2,069, med 63,000
ordensbröder och systrar. 1781 förklarade kejsaren,
att alla de ordnar, som icke gjorde folket eller
staten någon synlig nytta, voro upphäfda. Sedermera
reducerades äfven de andra klostrens antal, så
att efter åtta år 738 kloster stängts och 36,000
klosterandlige utvisats ur dem. Af klostrens
förmögenhet bildades en religionsfond för utgifter
till kyrkor och skolor, hvilka senares inkomster i de
tyska arflanden ensamt stego till 2 mill. gulden.
Vidare upprättades generalseminarier, i hvilka
blifvande prester skulle utbildas, så att de blefvo
lämpliga ej blott till kyrkans, utan ock till
statens tjenare. 1781 utfärdades ett toleranspatent,
hvarigenom protestanter och icke unerade greker fingo
religionsfrihet. Dylika åtgärder väckte en sådan oro
i kyrkliga kretsar, att påfven Pius VI sjelf 1782
reste till Wien för att förmå kejsaren att vända om
från den beträdda vägen. Detta misslyckades; i stället
förklarades 1783 äktenskapet vara ett rent borgerligt
fördrag. Folkupplysningen främjades genom nya skolors
upprättande. 1781 infördes tryckfrihet. Genom patent
af åren 1781 och 1782 upphäfdes lifegenskapen. År
1787 utkommo en ny civillag och en ny strafflag,
med mildare straffbestämmelser. Slutligen utfärdades
en ny rättegångsordning, genom hvilken ett humant och
snabbt rättegångssätt infördes. Äfven för handelns och
näringarnas förkofran var Josef verksam. — Många af
dessa reformer voro af den natur, att både enskilda
och hela stånd ansågo sig genom dem förorättade,
synnerligen adel och prester. Dessutom voro de
österrikiska landen så olika till nationalitet och
historisk utveckling, att det icke var möjligt införa
full likhet i förvaltning uti dem. Josefs reformer
framkallade derför lifligt missnöje i Ungern och fullt
uppror i Belgien, så att kejsaren i slutet af sin
regering måste återkalla en del af reformerna. Detta
jämte olyckorna i kriget med turkarna bröt hans kraft
och bidrog till hans död. Hans broder Leopold II
(1790–92) återställde lugnet genom att upphäfva en
stor del af Josefs reformer; i Belgien måste dock
vapenmakt användas. Hans son Frans II (såsom kejsare
af Österrike Frans I; 1792–1835) genomlefde franska
revolutionens stormar, hvilka i hög grad skakade
Österrike (se Tyskland, sp. 1167). Under denna
tid gjordes detta land till ett ärftligt
kejsarerike Österrike, 1804. När Napoleon fallit, afstod
Österrike på Wien-kongressen 1815 från Belgien, men
erhöll i stället Venetien, hvarjämte det återfick
sina gamla besittningar i Tyskland och i Italien. Det
erhöll också presidiet i det då upprättade Tyska
förbundet. Österrikes ledande statsman från denna tid
ända till 1848 var furst Metternich, hvars politik
var strängt reaktionär. I den utländska politiken kom
Österrike till en början att spela en vigtig rol,
enär Metternich blef den ledande mannen inom den
heliga alliansen (se d. o.), men sedan denna fallit
sönder, förlorade detta land alltmer sin gamla
betydelse. Äfven inom Tyskland förbigicks det af
Preussen, som förenade Tysklands flesta stater kring
sig i den s. k. tyska tullföreningen (se d. o.). I
den inre styrelsen sökte Metternich framförallt
utplåna hvarje spår af den franska revolutionens
idéer, hvilket medförde polisförtryck och sträng
censur. Afspärrningen mot utlandet skadade väl både
handel och industri, men dock utvecklade sig dessa
efter krigens slut. Nya vägar byggdes, flodrensningar
företogos, ångbåtar började byggas, och Nationalbanken
samt Wiensparkassan grundades (1819). Frans’ son
Ferdinand I (1835–48) regerade i sin faders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
