Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först under Romanos II började en ny period af
krigisk kraftutveckling, då en kejserlig fältherre,
Nikeforos Fokas, 961 återeröfrade Kreta, hvarest
andalusiska korsarer slagit sig ned redan 825 och
härjat de grekiska kusterna. Efter Romanos’ död vann
Nikeforos II (963–969) kronan med Theofanos hand,
gjorde slut på tributen till bulgarer och fatimider,
återtog Cypern och en del af Syrien m. m. Nikeforos
som var en sträng och pligttrogen herskare,
mördades med sin gemåls vetskap på tillställning
af en slägting, Johannes Tzimiskes (969–976), för
öfrigt en duglig och populär regent, som fortsatte
de krigiska framgångarna mot bulgarerna. Både
Nikeforos och Tzimiskes hade respekterat de unge
legitime prinsarnas rätt och betraktat sig såsom,
medregenter och förmyndare. Den äldre af Romanos’
söner, Basilios II (976–1025), som nu blef myndig,
är bysantinernas väldigaste herskaregestalt, en
jernhård kraft, uppgående i arbete för staten,
obevekligt sträng och personligen asketisk, ända
till likgiltighet mot vetenskap och konst, tvärt
emot sin ätts traditioner. Den unge kejsaren hade
först att stadga sin makt mot upproriska generaler
och intriganta ministrar, och först 989 blef han
fullt herre öfver sin stat. Derpå började den väldiga
kampen mot bulgarerna, hvilkas tsar, Samuel (d. 1014),
uppkallade till sin hjelp alla slaviska element på
Balkanhalfön till en storartad nationel kamp mot det
grekiska. Striden fördes med en oerhörd vildhet, till
dess 1018 bulgarernas kraft efter förtvifladt motstånd
bröts. Basilios’ hårdhet förvärfvade honom namnet
»bulgarslagtaren». Rikets gräns flyttades åter till
Donau och Save. Serber och kroater hyllade kejsaren
såsom vasaller; de bulgariske stormännen upptogos
bland den bysantinska aristokratien. Den väldige
herskaren, under hvilken bysantinska riket utvecklat
sin största kraft, dog 1025 under förberedelsen
till ett fälttåg mot Sicilien, der muhammedanska
krigare redan 827 landstigit och från 902 fullständigt
utdrifvit grekerna. Basilios’ efterföljare förmådde ej
förvalta hans arf. Den nyvunna Donaudalen blef aldrig
genom konseqvent politik greciserad och införlifvad
med riket, utan de slaviske bulgarerna blefvo en
undertryckt och oupphörligen revolterande stam. I de
öde distrikten började starkt sprida sig ett dittills
till de otillgängliga bergstrakterna undanträngdt
herdefolk, valakerna (se d. o.). Med Basilios’
oduglige medregent och broder, Konstantin VIII, utdog
basilidernas mansstam 1028, men den macedonska ätten
hade till den grad förvärfvat karakter af legitim
dynasti, att Konstantins döttrar bestämde öfver
tronen. Den äldre, kejsarinnan Zoe (d. 1052), upphöjde
till kejsare sin gemål, Romanos III (d. 1034). Efter
honom äktade hon en ungkammartjenare, Mikael IV,
hvilkens skicklige broder eunuken Johannes såsom
minister styrde staten. Efter Mikaels död, 1041,
adopterade Zoe hans unge systerson Mikael V Kalafates;
men då denne tvingade den gamla kejsarinnan att gå
i kloster, uppstod en revolution i Konstantinopel,
hvilken störtade Mikael och hans sluge minister
Johannes, hvarefter Zoe förmälde sig med en slägting, Konstantin
IX Monomachos (1042–54). Hans död lemnade tronen åt
den yngre af Konstantin VIII:s döttrar, kejsarinnan
Theodora. Med henne utslocknade macedonska dynastien
1056. Tiden efter Basilios II till ättens utgång
betecknar en betydelsefull förändring i bysantinska
kejsaredömets inre och yttre ställning. I södra
Italien grundades den norrnanniska makten i skarp
motsats till bysantinerna; grefskapet Apuliens
bildande 1042 satte de kejserliga besittningarna i
stor fara, i synnerhet efter normannernas allians med
påfvestolen, sedan 1053. Denna allians sammanhängde
med den å nyo väckta tvisten mellan Rom och
Bysans. Den intrigante patriarken Mikael Kerularios
(Cerularius) förnyade 1053 fördömelsen af flere af
latinska kyrkans lärosatser. Den påfliga kurians
legater uttalade 1054 i Sofiakyrkan förbannelsen
öfver Konstantinopels patriark och alla anhängare
af grekisk ritus och dogmsystem; »den stora skismen»
var fullbordad. I det inre pågick ända sedan 800-talet
en ombildningsprocess af genomgripande social och
politisk betydelse: uppkomsten af en ny aristokrati,
stödd på oerhörda jordbesittningar, särskildt på
Peloponnesos och i Mindre Asien. Redan vid Basilios
II:s död voro de fleste stora ätter färdigbildade,
som sedan följa bysantinska historien till dess
slut: Dukas, Komnenos, Palaiologos, Melissenos,
Angelos, Kantakuzenos m. fl. Det innebar en oerhörd
fara för staten, i det aristokratien sträfvade att
beherska kejsaredömet och utbildade partikularistiska
tendenser, som till slut skulle spränga bysantinernas
på sträng centralisation byggda statsväsende. Redan
Theofilos hade sökt hämma bildandet af storgods;
Konstantin VII försökte en reduktion af små gods
(soldatgods), som aristokratien under hans regering
förvärfvat. Basilios II gick ännu längre och
återupplifvade den under romerska tiden brukliga,
men småningom afskaffade solidariska ansvarigheten
för skatterna inom hvarje skattedistrikt. Men
efter Basilios’ död fick aristokratien ohejdadt
utvecklas. Romanos III upphäfde Basilios’
skattelagar, och aristokratien än gynnades af
hofvet, än otillbörligt tillbakasattes genom det
från Konstantin VIII öfverhandtagande användandet af
eunuker på statens högre militära och civila poster.
Perioden 1056–1204 betecknar bysantinska
statens fortgående upplösning och undergång
genom feodalismens segrande inträngande i det inre
statslifvet och genom den under korstågsperioden till
öppen konflikt växande fiendskapen med den latinska
kristenheten, den franko-normanniska krigareadeln
och de italienska handelsrepublikerna. Perioden
inledes med aristokratiens segerrika uppror mot
kronan, företrädd af den gamle senatorn Mikael VI
Stratiotikos (1056–57), till hvilken den döende
Theodora öfverlemnat basilidernas spira. Resningen
utgick från Mindre Asien, der Isak I Komnenos
(1057–59) utropades till kejsare. Mikael tvangs
att nedlägga kronan. Isak Komnenos tillhörde den
grekisk-asiatiska högadeln, var förmäld med den
siste bulgariske konungens dotter och egde ofantliga
besittningar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
