Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paflagonien. Såväl han som hans broder och minister
Johannes voro dugliga statsmän, fostrade under
Basilios II:s eget förmynderskap. Redan 1059
öfverlemnade Isak kronan till följd af sjukdom åt den
såsom ämbetsman skicklige, men såsom regent oduglige
Konstantin X Dukas (1059–67). Konstantins enka,
Eudokia Makrembolitissa, sökte såsom förmyndare
för sina tre omyndiga söner ett stöd mot adeln i
ett äktenskap med den unge och ädle krigaren Romanos
IV Diogenes (1067–71), hvilken med kraft stred emot
seldsjukernas farliga och nybildade makt i ö., till
dess han genom förräderi råkade i fångenskap hos
sultan Alp Arslan 1071. Ehuru han genast frigafs
mot lösen, hade hans fiender begagnat tillfället
att förklara den unge Mikael VII (1071–78) såsom
myndig och tvungit Eudokia att gå i kloster. Den
återvändande Romanos blef öfverväldigad, bländad och
dödad. Mikaels usla regering förde bysantinernas rike
nära fullständig undergång. 1071 föll Bari, grekernas
sista besittning i Apulien, i Robert Guiscards
händer. Mot uppror i Mindre Asien visste Mikael och
hans minister Psellos intet annat råd än ett fördrag
med den seldsjukiske höfdingen Sulejman 1074,
hvarigenom kejsaren formligen afträdde en del
områden i Mindre Asien. Derigenom uppkom riket
Rum (eller Ikonium), som för alltid beröfvade
bysantinerna Mindre Asiens inre provinser och
hastigt utvidgades genom vexlande förbindelser med
rivaliserande bysantinska tronpretendenter. Mikael
VII störtades 1078 af Nikeforos III Botoniates
(1078–81), hvilkens regering utgör en oaflåtlig
kamp mot adliga motkejsare i alla delar af riket,
till dess äntligen en revolution förde till makten
Alexios I Komnenos (1081–1118), yngre son till Isaks
broder Johannes. Alexios var en af sin tids störste
statsmän, en outtröttligt verksam regent och duglig
fältherre, i synnerhet framstående såsom slug och
skicklig diplomat. Genom titlar och andra förmåner
lyckades han lugna
de rivaliserande adelspretendenterna, vann fred
af seldsjukerna genom att bekräfta deras eröfringar,
bl. a. Nicaea, som för en tid blef sultanatet Rums
hufvudstad, och köpte den mäktiga handelsrepubliken
Venezias bistånd genom det vigtiga fördrag 1082,
som gaf venezianerna ett stort qvarter med egen
jurisdiktion i Konstantinopel och rätt att fritt
handla öfver hela riket — allt detta för att samla
rikets krafter mot den öfverhängande fara, som låg
i normannernas angrepp. 1081 gingo nämligen Robert
Guiscard och hans son Boemund öfver till Epirus,
eröfrade Dyrrachion och inträngde i Macedonien
och Tes-salien. Endast genom att väcka uppror uti
Italien och förbinda sig med kejsar Henrik IV i
hans kamp mot påfven och normannerna kunde Alexios
hejda angreppet. Robert Guiscards död, 1085, och den
följande oenigheten mellan hans söner gjorde slut
på faran, och Alexios återtog det förlorade. Derpå
återställde och tryggade han rikets nordgräns mot de
vilde petjenegerna, hvilkas makt för alltid krossades
genom slaget vid Lebandon 1091. Alexios, som ensam
var för svag mot de krigiske
seldsjukerna, beslöt att begagna sig af den allmänna harm, som
deras tryckande behandling af de kristne i Orienten
väckt i Vesterlandet, och vände sig till påfven Urban
II med bön om hjelp. Den bysantinska politiken möttes
på ett oväntadt sätt af den religiöst ridderliga
rörelsen i vestra Europa, och till stor oro för de
bysantinske statsmännen, förde det första korstågets
hänförelse en hel folkvandring öfver den grekiska
statens land emot Palestina. Med utomordentlig slughet
visste Alexios leda strömmen öfver bysantinska området
utan alltför stora skador, men på samma gång bruka
densamma till egen vinst. Korsfararna måste förbinda
sig att öfverlemna alla eröfringar i Mindre Asien till
kejsaren och svärja länsed för blifvande eröfringar
i Syrien. Alexios vann också tillbaka Nicaea 1097
och en god del af riket Ikoniums land. Grekernas
egoistiska och falska politik väckte emellertid en
farlig antipati hos latinarna, som den fortgående
beröringen mellan folken endast ökade. Alexios’
misstänksamma fruktan för de vesterländske riddarna,
särskildt den gamle motståndaren Boemund af Tarent,
var icke ogrundad. Denne anlade ett eget välde i
Antiochia, hvarifrån han i förening med Venezias
handelsrival Pisa från 1099 genom öppet krig sökte
utbreda sig på bysantinernas bekostnad. Boemund
grep sig äfven an med samma plan, som det fjerde
korstågets politici realiserade, då han 1107 förde
en stor korshär, som hans svärfader, Filip I i
Frankrike, gifvit honom emot de otrogne i Syrien,
till Epirus för att i stället störta det grekiska
kejsaredömet. Han blef emellertid besegrad af den
vaksamme Alexios, och hans död (1111) befriade
bysantinerna tills vidare från all fara. Samma
år vann Alexios Pisa genom ett handelsfördrag,
som medgaf pisanerna ungefär liknande förmåner med
venezianerna. I den inre politiken sökte Alexios
återgå till de äkta bysantinska statstraditionerna
och så godt sig göra lät återställa basilidernas
centraliserande despotism. Emot adeln sökte han
stöd i den ortodoxa kyrkan genom att starkt gynna
henne, en politik, som äfven de följande komnenerna
följde. Alexios’ kostsamma diplomati och många krig
föranledde en ovanligt tryckande finansförvaltning,
som bl. a. framträdde i myntförsämring i stor skala,
äfven vid den för öfrigt från antiken synnerligen
väl upprätthållna präglingen af guldmynt. Alexios’
son Johannes II, Kalojohannes (1118–43),
bysantinska kejsarelängdens ädlaste regent, var
liksom fadern en utmärkt herskare, men mer öppen
och fri från bigotteri. Med kraft häfdades och
fortsattes restaurationsarbetet. Johannes lemnade
en utmärkt här och fylld skattkammare åt sin son
Manuel (1143–80). Denne förenade en bysantinsk
kejsares omfattande literära och teologiska bildning
och grundliga politiska uppfostran med frankisk
ridderlighet och tapperhet. Både som diplomat och som
fältherre var han dock underlägsen sina företrädare
genom sin starka böjelse för fantastiska, gränslösa
planer. Han lyckades undgå andra korstågets faror,
ehuru i Ludvig VII:s här utanför Konstantinopel
öppet talades om stadens stormning och Roger II af
Neapel-Sicilien fann godt att samtidigt göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
