Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undergick en förfärlig plundring, som för alltid
förstörde en del af antikens konstskatter. Med
Konstantinopels fall kan egentligen det gamla
bysantinska kejsareriket för alltid anses fallet,
ehuru på dess ruiner inom kort den grekiska reaktionen
mot latinismen danade en mängd småstater med mer eller
mindre legitima anspråk att betraktas såsom Öst-Roms
verkliga arftagare.
Perioden 1204–1453 utmärkes af det gamla
bysantinska statsområdets omgestaltning till ett
helt system af sjelfständiga och rivaliserande
stater: frankisk-italienska feodalvälden och
venezianska eller genuesiska kolonier, nationelt
grekiska kejsaredömen och mäktiga slaviska
monarkier, albanesiska furstendömen och turkiska
krigarestater. Balkanhalföns åldriga kulturland
företer ett rikt och brokigt lif under vexlande
kamp mellan latinsk bildning och religion samt
bysantinsk-slavisk och muhammedansk-asiatisk, till
dess osmanernas mäktiga krigarestam genom eröfringen
af den starka militäriska centralställningen vid
Bosporen för århundraden stadgar sitt välde öfver
sydöstra Europa. — Den segrande korsriddarehären hade
varit för svag för att dana en lifskraftig stat; äfven
militäriskt har den blott småningom och endast till
en del kunnat genomföra eröfringen. Af hufvudstaden
med Tracien (för såvidt det ej var bulgariskt) och
nordvestra kanten af Mindre Asiens kustland bildades
det latinska kejsaredömet Romanien, till hvars
kejsare korsriddarna valde den unge grefve Balduin af
Flandern. Under dess suveränitet inrättades efter hand
konungariket Thessalonike, omfattande större delen af
Macedonien och Tessalien, af markgrefve Bonifacio
af Monferrato, hertigdömet Athen (Attika och Beotien)
af riddaren Otto de la Roche, furstendömet Achaia
(Peloponnesos) af Gottfried af Villehardouin och
bland Egeiska hafvets öar hertigdömet Naxos af
venezianen Marco Sanudo. Af dessa stater lyckades
de tre sistnämnda erhålla en ganska solid ställning
och uppnå för en tid ett blomstrande tillstånd
med en egendomlig blandning af latinsk och grekisk
kultur. Kejsaredömet »Romanien» och konungariket
Thessalonike vunno deremot aldrig någon fast politisk
organisation; insättandet af en romersk-katolsk
patriark och romerska biskopar samt de grekiska
kyrkogodsens partiella sekularisering gjorde den
kufvade grekiska befolkningen ytterligt oförsonlig och
hätsk mot den nya ordningen. Bulgarernas af flyktande
grekiska ädlingar tillkallade tsar, Johannes, krossade
i slaget vid Adrianopel 1205 korsriddarnas rykte
för oöfvervinnelighet, och kejsar Balduin I omkom
i bulgarisk fångenskap. Hans tappre broder kejsar
Henrik dog redan 1216, och dermed var det slut på
latinska kejsaredömets expansiva kraft. Konungariket
Thessalonike dukade redan 1222 under för den grekiska
reaktionen, och kejsaredömet Romanien förde en tynande
tillvaro under de obetydlige herskarna af ätten
Courtenay: kejsar Henriks svåger Peter (d. 1217)
och syster Jolanta (d. 1219), deras söner Robert
(d. 1228) och Balduin II (till rikets undergång
1261). Endast Konstantinopels starka militäriska
position och Venezias politik upprätthöllo under
några decennier det ramlande riket. Republiken Venezia
hade vid delningen af de bysantinska landen erhållit
omfattande kuststräckor och de flesta öarna, hvarför
dess doger i ett och ett halft sekel buro titeln
»herskare öfver en fjerdedel och en åttondedel af hela
Östromerska riket», men den mäktiga handelsstaten
kunde endast till ringa del genomföra
eröfringen häraf och nöjde sig med att småningom ringa
under sitt omedelbara välde en del öar med Kreta
(Kandia) och Eubea såsom hufrudorter, en mängd
spridda hamnstäder på Peloponnesos och i Tracien
samt ett utvidgadt område i Konstantinopel, der dess
ståthållare l. »podestà» spelade en ledande rol i
det latinska kejsaredömets politiska rådslag. De
förnämsta grekiska stater, som bildades vid den
allmänna upplösningen efter Konstantinopels fall,
voro kejsaredömet Trabezon, grundadt af några prinsar
af den komneniska ätten och omfattande den nordöstra
kustremsan af Mindre Asien samt de grekiska kolonierna
på Krim, despotatet Epirus under en sidogren af
huset Angelos, hvars furstar efter konungariket
Thessalonikes eröfring (1222) äfven upptogo
kejsaretiteln, samt kejsaredömet Nicaea, bildadt
af den flyende Teodor Laskaris. Riket Nicaea blef
snart genom sina herskares storhet ett synnerligen
blomstrande grekiskt rike, dit bysantinernas
förnämste statsmän och lärde samlades. De kraftige och
intelligente kejsarna Teodor I Laskaris (d. 1222),
hans måg Johannes III Vatatzes (d. 1254) och dennes
son Teodor II Laskaris (d. 1258) utsträckte rikets
gränser öfver hela nordvestra delen af Mindre Asien
ända ned till floden Meander, öfver en del af öarna
och 1246 äfven öfver en stor del af Tracien och
Macedonien med staden Thessalonike. Furstarna af
huset Angelos tvungos att uppgifva kejsaretiteln
och hylla kejsarna i Nicaea. 1261 lyckades äntligen
Mikael VIII Palaiologos (1259–82), en tapper fältherre,
som 1259 blifvit medkejsare och regent för Teodor II:s
omyndige son Johannes IV Laskaris (1258–61), att genom
öfverraskning bemäktiga sig Konstantinopel. Dermed
var i samtidens ögon det bysantinska kejsaredömet
återupprättadt. Äfven de komneniske kejsarna i
Trabezon uppgåfvo 1282 titeln af östromerska kejsare
till palaiologernas förmån. Den ärelystne Mikael
VIII vågade efter Konstantinopels eröfring blända
och undantränga sin myndling. Den nya dynastien
(palaiologernas l. paleologernas ätt, 1259–1453)
trädde i nära förbindelse med republiken Genua, som
nu förvärfvade samma öfvermäktiga och privilegierade
ställning i det grekiska kejsareriket som förut
Venezia i det latinska.
Med Konstantinopels eröfring 1261 var den grekiska
reaktionens kraft förbi. På Peloponnesos lyckades
visserligen kejsar Mikael fatta fast fot, och det
grekiska ståthållaredömet Misithra derstädes blef en
ganska blomstrande besittning, som utvidgade sig under
ständig strid med de frankisk-italienske herskarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
