Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furstendömet Achaia och deras arftagare, konungarna af
Neapel, till dess omkr. 1430 hela halfön åter
var grekisk, med undantag af de venezianska
hamnstäderna. Men för öfrigt är grekiska
kejsaredömets historia efter Mikaels död (1282)
endast berättelsen om den grekiska nationalitetens
långa politiska dödskamp, under hvilken den ej förmått
framalstra en enda stor man, som kunnat ingifva
dess gamla statsväsende ett nytt lif. Provinsernas
systematiska utsugande och tillbakasättande för
att rikta och försköna hufvudstaden ruinerade snart
det välstånd, som huset Laskaris’ intelligenta och
omfattande omsorg för sitt rike framkallat, och arméns
samt i synnerhet flottans förfall under Mikaels
efterträdare ledde till oupphörligt styckande af
restaurationskejsaredömets territoriella omfång. De
paleologiske herskarna voro i regeln personligen
begafvade och intresserade för vetenskap och konst,
men såsom statsmän medelmåttiga, derjämte invecklade
i oupphörliga familjetvister och en tid nära att
undanträngas af ätten Kantakuzenos. Mikael VIII:s
son Andronikos II (1282–1328) tvangs till abdikation
af sin sonson Andronikos III (1328–41). Dennes son
Johannes V (1341–91) var en tid undanträngd af sin
medregent och förmyndare, Johannes VI Kantakuzenos,
hvilken störtades 1354 (sonen Mattias Kantakuzenos
uppträdde såsom Johannes V:s motkejsare, till dess
äfven han, 1357, tvangs att nedlägga kronan),
samt 1376–79 af sin son Andronikos IV, hvilkens
son Johannes VII sedermera uppträdde såsom
tronpretendent. Efter Johannes V:s död besteg
hans yngre son Manuel II (1391–1425) tronen och
följdes af sina söner Johannes VIII (1425–48) och den
ridderlige Konstantin XI (1448–53), den siste grekiske
kejsaren. Under den förra delen af 14:de årh. såg det
ut, som om den slaviska nationaliteten under serbernas
ledning skulle blifva Balkan-halföns herre. Miljutin
(1275–1321) och än mer Stefan Dusjan (1331–55)
utsträckte serbernas makt öfver stora sträckor af
Tracien, Macedonien, Epirus och Tessalien, och Stefan
Dusjan lät 1346 kröna sig till serbernas och grekernas
kejsare, men efter hans död förföll serbernas stat. I
stället började osmanernas rike utbreda sig, först
i Mindre Asien, der efter Nicaeas förlust (1330)
den grekiske kejsarens makt var slut (endast staden
Filadelfia förblef, till 1390, grekernas besittning),
derefter i Europa, hvarest prins Sulejman 1357 fattade
fast fot och Murad I efter Adrianopels eröfring (1361)
kunde upprätta den turkiska provinsen Rumili. Slaget
på Kossovopolje 1389 bröt för alltid de sydslaviska
folkens krafter. Kejsarna i Konstantinopel köpte sig
en prekär fred genom att erkänna sig som sultanens
tributpligtiga vasaller. Ett ögonblick såg det ut,
som om äfven den osmanska makten skulle falla sönder,
nämligen för mongolernas anfall. Slaget vid Angora
1402 upplöste fullständigt den unga staten i spillror,
men redan 1413 hade Muhammed I å nyo samlat riket
i sin hand, och efter Thessalonikes eröfring af
osmanerna (1430) egde de paleologiske kejsarna
ej mer af Mikael VIII:s arf än hufvudstaden med
den omgifvande campagnan till några qvadratmils
omfång, Peloponnesos och några öar. Den grekiska
nationalitetens nedgång visade sig äfven i
albanesernas kraftiga utbredning under senare
hälften af 1300-talet i Epirus och det egentliga
Grekland, äfvensom på Peloponnesos. Den åldriga
grekisk-bysantinska kulturen förlorade alltmer
sin lifskraft; den uppgick väsentligen i torra
grammatiska studier och framförallt i teologiska
och skolastiska spetsfundigheter, åt hvilka hågen
mer än någonsin förut riktades. Rikets inre lif
beherskades nära nog af den bittra kampen mellan
de ortodoxe och unionisterna, hvilka endast i en
anslutning till Vesterlandet och Rom sågo ett medel
till räddning. Redan Mikael VIII hade 1274 på mötet
i Lyon låtit sina sändebud erkänna påfvens supremati
för att afvärja huset Anjous i Neapel hotande angrepp;
och under den följande kampen mot turkarna återupptogo
de grekiske statsmännen gång på gång underhandlingarna
med påfliga kurian, under det folkmassan med växande
fanatism höll fast vid sin gamla kyrkas alla rituella
och dogmatiska egendomligheter såsom ett dyrbart
nationelt arf, ju mer dess sjelfständiga politiska
tillvaro gick under. Underhandlingarna med Rom nådde
till en formlig uppgörelse, då Johannes VIII med ett
lysande följe af andliga och verldsliga stormän på
kyrkomötet i Florens 1439 undertecknade unionsakten
mellan grekiska och romerska kyrkan. Hofvet och en
del af de politiskt ledande kretsarna höllo fast
vid unionen, ehuru den hjelp, som påfvemakten
förmådde bereda, var ganska ringa, men massan
fördref unionsvänliga prelater eller tvang dem att
afsvärja. Ju närmare faran af Konstantinopels fall
förestod, dess mer tilltog emigrationen af grekiska
lärde till Vesterlandet. Manuel Chrysoloras (död 1415
såsom lärare i grekisk grammatik i Florens) gjorde
början. Äntligen gjorde Muhammed II:s stormning af
Konstantinopel (se d. o., sp. 1239) d. 29 Maj 1453
för alltid slut på det åldriga riket. 1456–58 följde
eröfringen af det latinsk-grekiska hertigdömet Athen,
1460 af paleologernas välde på Peloponnesos, 1461
af komnenernas i Trabezon och derpå, i oafbruten
kamp med Venezia och Genua, Johanniterna på Rhodos
m. fl., den fullständiga underkastelsen af all grekisk
nationalitet under osmanernas herravälde. Jfr Turkiet,
sp. 996.
De vigtigaste öfversigtsarbeten af bysantinska
historien äro E. Gibbon: »History of the decline
and fall of the roman empire» (1776–88), G. Finlay:
»A history of Greece from its conquest by the romans
to the present time» (1877), Le Beau: »Histoire du
Bas-Empire» (1756–79), A. F. Gfrörer: »Byzantinische
geschichte» (1872–74), G. F. Hertzberg: »Geschichte
Griechenlands unter der herrschaft der römer»
(1866–74), »Geschichte Griechenlands seit dem
absterben des antiken lebens bis zur gegenwart»
(1876–79) och »Geschichte der byzantiner und des
osmanischen reiches» (i »Allgemeine geschichte»,
utg. af W. Oncken), K. Hopf: »Geschichte Griechenlands
im mittelalter» (i »Encyclopedie», utg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
