Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A är den första bokstafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI
A är den första bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända,
semitisk-moabitiska, form är [*]; äldre grekiska
alfabet hafva mest [*] eller [*], men äfven A;
i italiska inskrifter (latinska och etruskiska)
finnas [* * * A], hvilken sista form efter hand blef
förhärskande. Från en yngre form, [*], som finnes i
grekiska och latinska handskrifter (redan papyrusar),
härstamma den kirilliska (fornslaviska) och den
koptiska formen samt vårt a; äfven det gotiska
alfabetets [*] har sin motsvarighet i grekisk
kursivskrift. Försök att skrifva bokstafven i ett
drag ledde redan i grekisk kursivskrift till såväl
a som [alfa]. Ur a utvecklas i 13:de årh. en form, som i
det närmaste sammanfaller med frakturens a. Från de
italiska formerna härstammar den äldre runskriftens
[*]. Den yngre run-radens a-tecken var [*] (och [*]), som
växlat betydelse i och med förlusten af det börjande
j (ty. jahr, isl. ár, sv. år). Bokstafvens namn
är semit. alef, grek. alfa, slav. azu; allmänt
europ. a. Runan [*] hette i äldre alfabetet ansuz
ansuR, i yngre óss (som tecken för o); runan [*]
urspr. jara, i yngre tid ár. - A (a a) betecknar i
de flesta språk med latinskt alfabet a-ljud (oftast
ungefär = sv. a i kall); men i eng. är »långt» a
oftast tecken för en diftong äe eller äi (t. ex. i
name), kort a oftast tecken för ett ljud, som något
närmar sig ä (t. ex. cap). Väsentligen samma ljud
är danskans »långa a» i t ex. gade. I tjeckiskan
och ungerskan betecknar á långt a (a utmärker i
ungerskan kort a, som närmar sig å), aa är i finskan
tecken för långt a-ljud, i danskan (och norskan)
för å-ljud; [a*] (i polskan) och ã (i portug.) betyda,
liksom fr. an eller en (före kons. eller i utljud)
nasaleradt a eller å (uttaladt med sänkt gomsegel);
å är i svenskan (jämte o) tecken för å-ljud (lång,
gås o. d.); i tyskan och svenskan äro ä och a tecken
för ä-ljud (t. ex. väl, häst).
Som a-ljud uppfattas flera vokaler. Så vokalen i sv.
hatt och sv. hat, hvilka båda vokaler bildas genom
höjning af bakre delen af tungan och utan
egentligt deltagande af läpparna. Vokalen i hat
kallas vanligen »slutet a», den i hatt »öppet a». Som
a-ljud uppfattas vidare vokalen i eng. but, luck,
hvilken lär skilja sig från vokalen i sv. hatt
blott därigenom att det svenska ljudet bildas
med slapp och platt tunga (»vidt»), det engelska
med spänd och kullrig (»trångt»); samt vokalen i
eng. hat, fr. madame, da. gade, hvilken vokal
har dragning åt ä, äfvensom vokalen i eng. walk,
med dragning åt å. Motsvarigheter till sistnämnda
ljud finnas äfven i svenska dialekter. Alla de
hittills nämnda a-ljuden äro orala, d. v. s. uttalas
med höjdt gomsegel, så att tal-strömmen passerar
blott genom munnen. Hänger gomseglet ner, så att
passagen från svalget åt näsan är öppen, så fås
naso-orala (nasalerade) a-ljud, kända bl. a. från
fr. och portug., tidigare förekommande äfven i
skandinaviska språk (ännu i en eller annan dialekt).
LLL.
Det indo-europeiska urspråket egde både kort
och långt a-ljud. Det förra har i de germanska
språken icke blott bevarats (t. ex. lat. vadere,
sv. vada), utan äfven fått ett betydligt ökadt område
därigenom, att det indo-europeiska korta o-ljudet i de
germanska språken öfvergått till a (t. ex. lat. quod,
sv. hvad). Däremot har det indo-europeiska långa
a-ljudet redan före begynnelsen af den kristna
tidräkningen i de germanska språken öfvergått till
långt o-ljud (t. ex. lat. mater; sv. moder), och
först något senare hafva de flesta af dessa språk
fått ett nytt långt a-ljud genom det indo-europeiska
långa e-ljudets öfvergång till a (t. ex. lat. verus,
ty. wahr, sann). I alla nordiska språk har a-ljudet,
både såsom långt och kort, under vikingatiden
betydligt inskränkts genom det s. k. omljudet,
i det att a genom ett följande i förvandlats till
ä-ljud (t. ex. fnod. vælia, välja, af val), genom
ett följande u däremot till å-ljud, som senare i
vissa ställningar öfvergått till o-, u- eller ö-ljud
(t. ex. fnsv. honum, honom, af han; sv. dugg af
*daggu, vid sidan af dagg; da. plur. bòrn af barnu
till sing. barn). På 1200- och 1300-talen inskränktes
a-ljudets förekomst än mera, dels därigenom att det
äfven af ett föregående i förvandlades till ä-ljud
(t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
