Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borrmaskiner - Borrmina.See Mina - Borrmjöl, maskinb. Se Borrar - Borrmussla - Borro, italiensk alkemist. Se Borri - Borromeiska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbete, när 3 man användas att sköta 2 maskiner. Uti
våra hårda bergarter blir effekten i allmänhet
vida lägre.
De elektriska borrmaskinerna äro af två typer:
Siemens & Halskes, i hvilken borren medelst starka
spiralfjädrar är fäst vid en vef, som bringas att
rotera genom en elektromotor och därigenom gifver
borren en fram- och återgående rörelse, samt den af
"Union-elektricitäts-gesellschaft" konstruerade
typen, i hvilken en vid borren fäst järnkärna rör
sig inuti tvenne solennoider eller trådspiraler. Då
elektriska strömmar växelvis släppas i olika riktning
genom dessa solennoider, drages järnkärnan magnetiskt
fram och tillbaka och med densamma stötborren.
Ett annat slag af borrmaskiner äro
djupborrningsmaskiner, d. v. s. maskiner för
undersökning af kolfält, petroleumkällors upptagande,
artesiska brunnars borrande m. m. Sådana maskiner
finnas af flera slag. Den enklaste är den kinesiska
linborren, eller en vid en lina hängande,
mejselformigt tillspetsad järnstång, hvilken
omväxlande hissas upp och får falla ned, hvarigenom
småningom ett hål bildas. Med denna apparat har
man i Kina borrat hål af ända till 1,000 m. djup. I
Europa brukas den numera ej. För stenkolsborrningar
nyttjar man i England stångborrar, eller med hvarandra
hopkopplade järnstänger, bland hvilka den understa
har borrmejseln fäst vid sig. Stängerna sättas
i upp- och nedgående rörelse genom en vipparm,
som drifves med ånga. Borren kringvrides för
hvarje slag, och dess sänkning regleras med en
skruf. För petroleumborrningarna i Amerika användes
den amerikanska linborren. Äfven den utgöres af en
i en lina hängande borrstång, hvilken på midten har
en så kallad länkstång (bestående af två in i
hvarandra löpande, lika långa länkar) och således
kan förlängas. Borren sättes i rörelse genom en
vipparm. När borren lyftes, blir länkstången utsträckt
till sin fulla längd, och när den förra sedan går
ned, träffar mejseln först hålets botten och ger ett
slag, men omedelbart därpå hopskjutes länkstången,
hvarigenom ytterligare en stöt gifves åt borren. Om
denna därvid skulle fastna, tjänar länkstången äfven
till att lösrycka den. Både stång- och linborren
måste stundom hissas upp, för att man skall kunna
rensa borrhålet, hvilket sker med en sandpump,
eller ett i ändan med en inåtgående ventil försedt
rör af hålets diameter. Detta rör nedhissas till
bottnen och sättes där i en hastig upp- och nedgående
rörelse. Borrgruset ingår då småningom genom ventilen
i sandpumpen, hvarpå denna upphissas.
Till undvikande af detta besvär konstruerade först
Fauvelle och sedan Mortensen djupborrmaskiner, som
grunda sig på verkan af en stark vattenström, hvilken
pressas ned genom den rörformiga borrstången. Vid sitt
återgående uppåt medför denna ström det lösborrade
gruset. Mortensens apparat har på senare tider mycket
användts i Sverige. För borrning af hål med mycket
stor diameter (0,3–0,9 m. och därutöfver) användas
mera komplicerade maskiner, hvilkas konstruktioner
äro för vidlyftiga att här beskrifvas. Bland
nyare tiders borrmaskiner är diamantborren den
förnämsta. Den består af ett stålrör, i hvars kant
svarta diamanter äro fästa. Genom en rörformig stång
sättes denna borr i förbindelse med en ångmaskin
eller annan motor, som meddelar stången en hastigt
roterande rörelse. Diamanterna skära då ut ur
berget en cylinder, hvilken inpressas i stången,
som upphissas på lämpliga mellantider. Därigenom
erhållas mycket noggranna prof af den bergart, hvari
det borras – denna må vara huru hård som helst. På
detta sätt kunna mycket djupa hål göras, och dessutom
kan borren brukas ej allenast i lodrät, utan i nästan
hvilken ställning som helst. Den är i grufvor af stor
nytta för undersökningar af fyndighetens utsträckning
m. m. Jfr Jordborrning. Th. N–m. (O. E. W.) Fr. E.
Borrmina. Se Mina.
Borrmjöl, maskinb. Se Borrar.
Borrmussla, zool. och paleont., en musselfamilj,
hvars medlemmar borra gångar, somliga i sand eller
slam, andra i trä eller sten. Skalet är tunt, men
hårdt, utan lås, samt gapande både framtill och
baktill. Denna mussla är klubbformig eller masklik
och försedd med ett långt andedräktsrör, hvars
bildning står i samband med djurets lefnadssätt. De
viktigaste till denna familj hörande släktena äro
Teredo, skeppsmasken, och Pholas. De göra mycken
skada på fartyg, dammbyggnader m. m. De första
kända representanterna af familjen uppträda
i juraformationen. En särskild betydelse
i geologiskt afseende hafva borrmusslorna
därigenom att man af deras gångar, hvilka man
ofta finner långt ofvan den nuvarande vattenytan,
stundom kan draga säkra slutsatser angående
det forntida vattenståndet. Jfr Blötdjur.
G. L.*
Borro, italiensk alkemist. Se Borri.
Borromeiska öarna, en grupp af fyra öar i Lago
maggiore, midt emot Pallanza. De mest betydande
bland dem äro Isolabella och Isola madre,
med präktiga palats och anläggningar. De båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
