Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botten-is - Bottenkran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och floder bildas isen vanligen på ytan. Men
stundom händer det, att vatten på större djup,
till och med vid bottnen, börjar frysa, innan
ytan är belagd med is. Bottenisen består af runda
tunna skifvor (s. k. tallriksis) eller af issörja,
till utseendet lik smältande snö, genomdränkt af
vatten. Bottenfrysningen är mycket vanlig ute i
hafvet och sannolikt det enda frysningssättet längre
ut från kusterna vid Kattegatt och Skagerack, hvaremot
den helt och hållet saknas på Norges västkust och i
de därstädes inskjutande fjordarna. Dess förekomst i
de haf, som omgifva Skandinavien, utreddes till fullo
genom de uppgifter, som Edlund på 1860–talet insamlade
från en mängd kustorter i Sverige och Norge. Edlund
har ock gifvit följande förklaring på detta förut
ofullständigt kända fenomen. – Att isbildningen
vanligen sker på ytan af en insjö eller flod beror
däraf, att färskt vatten har sin största täthet vid
+4°. När således ytvattnet hunnit afkylas under denna
temperatur, sjunker det ej mera, utan ligger kvar
vid ytan, till följd hvaraf de djupare vattenlagren
icke kunna afkylas under detta gradtal. Detta gäller
emellertid endast när vattenytan är i stillhet. Om
den befinner sig i rörelse, t. ex. i en fors
eller ett vattenfall, kunna vattenlager af olika
värmegrad blandas med hvarandra, och det kallare
vattnet kan således tränga ned till större djup och
bottenfrysning inträffa. Vidare har man sig bekant,
att vatten kan bibehålla sig i ofruset tillstånd,
ehuru dess temperatur är under fryspunkten. Sådant
vatten säges vara "öfverkyldt". Färskt vatten kan
länge hålla sig i öfverkyldt tillstånd, om det
får vara i fullkomlig stillhet, men äfven om det
är utsatt för en långsam, regelbunden rörelse,
såsom t. ex. vågrörelsen. Erhåller däremot
vattenmassan en stöt, eller skvalpas den om,
så uppkommer genast is. Ännu säkrare åstadkommer
man isbildning i öfverkyldt vatten genom att däri
inlägga en isbit. Hela vattenmassan fryser då
nästan ögonblickligt. I allmänhet kan man ock af en
hastigt skeende frysning sluta till att vattnet
förut varit öfverkyldt, emedan i annat fall,
till följd af den värmeutveckling, som eger rum
under frysningsprocessen, isbildningen alltid sker
långsamt (jfr Latent värme). Hafsvattnet skiljer sig
i fysikaliskt hänseende från det söta eller färska
vattnet bl. a. därigenom att det icke fryser vid
0°, utan vid en lägre temperatur, som naturligtvis
varierar med sältan, och vidare därigenom att dess
största täthet ligger ett par grader under dess
fryspunkt och att det lättare än färskvatten håller
sig i öfverkyldt tillstånd. Af allt detta följer,
att bottenfrysningen bör vara mera vanlig i hafvet
än i insjöar och floder. Ty äfven när hafsytan afkyles
till fryspunkten eller därunder, fortfar ytvattnet att
sjunka och ersättas af varmare vatten nedifrån. Däraf
inses, att efter en längre tid af kall och lugn
väderlek öfverkyldt vatten måste finnas i hafvet,
äfven om ytan icke är islagd. En starkare rörelse
på något ställe i detta öfverkylda vattenlager är
tillräcklig för att inleda isbildningen, hvilken
sedan genom den först bildade lilla ismassans
närvaro fortgår med stor hastighet. Man ser då issörja
eller ett oräkneligt antal på kant ställda isskifvor
uppkomma från djupet och uppstiga till hafsytan. Inom
kort är en stor sträcka af hafvet täckt med en ojämn
isyta, och man har exempel på att båtar, som vid
utfärden icke träffat någon is, efter en eller ett
par timmars
segling med möda kunnat arbeta sig igenom den tjocka
isskorpan. Bottenisen för icke sällan med sig tång och
stenar från hafsbottnen samt lyfter upp näten, till
stor skada för fisket. Frånvaron af bottenisbildningen
på Norges västkust förklarar Edlund dels af den höga
temperaturen hos Golfströmmens vatten, som sköljer
denna kuststräcka, dels af den starka periodiska
rörelsen (ebb och flod) i fjordarna och böljornas slag
mot stranden. Är nämligen vattnet i häftig rörelse,
kan det icke existera i öfverkyldt tillstånd, utan
öfvergår till is, så snart det blifvit afkyldt till
fryspunkten, således redan vid ytan. R. R.*
Bottenkran, maskinb. På de ställen i fartygets botten,
där öppningar måste finnas, vare sig för aflopp
eller för inlopp af vatten, sättas bottenkranar, och
dessas ändamål är att i händelse af behof afstänga
vattenloppet. I allmänhet finnas å ångfartyg minst
två bottenkranar, nämligen en för utblåsningsröret
från ångpannan och en för kondensationsvattnets
tillopp eller, om ångbåten har högtrycksmaskin,
för matarvattnet. Finnas ej flera bottenkranar,
måste vattnet till donkey- eller handpumpen och till
vattenspolning m. m. äfven tagas från dessa, hvarjämte
på en del båtar skumröret från ångpannan får utgå
genom pannans bottenkran. För att slippa för många
grenrör från bottenventilen brukar man dock numera
anbringa ytterligare en eller flera bottenkranar.
Själfva kranen är antingen inrättad som vanliga
kranar, d. v. s. med kranhus, konisk kik och
trattformigt mynningsstycke ytterst i fartygssidan,
allt af metall; eller ock användes i st. f. konisk
kik en cylindrisk skjutventil, som tryckes utåt
mot kranhusets inre, cylindriska väggyta och
som kan vridas med en axel, hvilken sitter midt i
kranhuset. Då bottenkranen är inrättad med konisk kik,
kan fullkomlig afstängning ske, hurudant trycket
utifrån och inifrån än må vara; men då kranen är
inrättad med en vridbar, cylindrisk skjutventil, kan
man ej hindra annat än det utanför kranen befintliga
vattnet att intränga. För sistnämnda ändamål nyttjas
äfven bottenventil. En sådan består af en rund
metallventil, hvars kant är afsvarfvad till konisk
form och som medelst en inåt gående stång kan efter
behag släppas ut eller in i en vid fartygsbottnen
fäst trattformig hylsa af metall, hvilken utgör den
yttersta mynningen af rörledningen. Drages ventilen
in så mycket i den trattformiga mynningen, att den
där sluter tätt till, kan det utomkring
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
