viss själfständighet. De första fröna till litterär kultur i Brasilien utsåddes af de portugisiske missionärer, som under kolonisationstiden där predikade kristendomen. Särskildt var det jesuiterna, främst José de Anchieta och Antonio Vieira, som i detta afseende verkade fruktbringande genom sin vältalighet, sina religiösa skrifter och de mysterier, som tack vare dem kommo till uppförande. Såsom den förste brasilianske skalden anses Bento Teixeira Pinto, författare till en större dikt af världsligt innehåll, "A Prosopopea". Vida mera kända äro bröderna Eusebio och Gregorio Mattos. Den förre (d. 1692) var en andlig vältalare af rang och efterlämnade en del prosaskrifter (tal, predikningar, betraktelser) samt dikter, präglade af enkel och uppriktig religiositet. Gregorio (d. 1696) var såväl med hänsyn till sitt äfventyrsfyllda lif som i fråga om arten af sin diktning en motsats till sin broder. Hans produktion utgöres af satiriska dikter af mycken skärpa och kvickhet, men ej sällan cyniska till ämne och ordval. Bland 1600-talets författare må äfven nämnas lyrikern Manoel Botelho de Oliveira (d. 1711), en formellt framstående lärjunge af Gongora och dennes skola, trots imitationen märklig genom en viss nationell karaktär i sina dikter. - Sedan Bahia 1520 blifvit vice-konungens residens, blef denna stad i allt högre grad ett centrum för landets intellektuella lif. Litteraturen odlas flitigt, men omhandtages af litterära sällskap, som alltmera leda den in på den akademisk-panegyriska vägen. Bland dessa föreningar må erinras om "Academia brazilica dos esquecidos", som spelade en afsevärd roll. Emellertid äro ett par diktare från denna tid af verklig betydenhet. Manoel de Santa Maria Itaparica (f. 1704) är författare till skaldestycket "Eustachidos", som skildrar den helige Eustachius' lif, samt till "Descripção da Ilha de Itaparica", skaldens födelseort. Särskildt i sistnämnda verk framträder en sträfvan efter en nationell ton, som förut föga kommit till synes i den brasilianska diktningen. Den andre betydande skalden från denna tid är juden Antonio José da Silva (f. 1705), en verkligt genialisk skald, som genom sitt dramatiska författarskap väckt uppmärksamhet äfven utom sitt hemlands gränser. Hans pjäser, hvaraf åtta äro i behåll, utmärka sig för en spännande intrigbyggnad och framför allt en aldrig sinande komisk verve, som gör dem njutbara äfven för en nutida läsare. Bland de bästa äro "Vida de Don Quijote de la Mancha" och "As guerras de Alecrim e Mangerona". Antonio Josés lif var fylldt af olyckor, till större delen härflytande från hans judiska börd. Han brändes 1739 på bål efter en process med anledning af påstådt återfall i judendomen, som han emellertid faktiskt sedan länge öfvergifvit. Den senare hälften af 1700-talet är ett för den brasilianska litteraturen betydelsefullt tidehvarf. Visserligen är denna litteratur alltjämt till sin allmänna karaktär en efterbildning af den portugisiska, och Coimbra är alltjämt äfven brasilianernas bildningshärd, men man skönjer mer och mer en nationell egenart, som hos några författare tager form af en medveten sträfvan till något nytt och själfständigt. Brasiliens växande betydelse för moderlandet bidrager härtill, men äfven residensets öfverflyttande till det blomstrande Rio de Janeiro, där flera akademier bildades, af hvilka "Arcadia ultramarina" var af stor betydelse för litteraturen. Viktigast var dock en politisk tilldragelse, hvilken band litteraturen närmare vid den alltmer vaknande längtan efter nationellt oberoende, nämligen den i Minas Gerães utbrutna misslyckade resningen, i hvilken flera författare deltogo (se härom Brasiliens historia, sp. 20). Denna händelse hade stor betydelse för litteraturen såväl under den närmaste tiden hos den redan förut existerande s. k. Minasskolans diktare, som allt framgent genom de frihetstendenser och den politiska färg, som karakterisera flera brasilianska skalders verk. Bland Minas-skolans episke skalder framstå José Basilio de Gama (d. 1785), hvars förnämsta arbete är dikten "Uruguay", som i fem sånger skildrar de spanska och portugisiska truppernas strider mot de för sitt oberoende kämpande indianerna i Uruguay, samt José de Santa Rita Durão (d. 1784), hvars epos i tio sånger, "Caramurú", är egnadt åt Bahias upptäckt och kolonisering, som utfördes af Diogo Alvares, af infödingarna benämd Caramurú. Äfven lyriken hade inom Minas-skolan framstående representanter. Den mest berömde är Thomas Antonio Gonzaga (d. 1807). Han sökte efterlikna Petrarca och har i sin diktsamling "Marilia de Dirceu" lämnat prof på hög poetisk begåfning och stor formell talang. Mindre betydande, men märklig för den starka lokalfärgen i sina erotiska dikter är Manoel Ignacio da Silva Alvarenga (d. 1814). Hans dikter bära namnet "Glaura", liksom "Marilia" uppkallade efter föremålet för skaldens kärlek och hans sång. - Under 1800-talet når den brasilianska litteraturen sin högsta utveckling, samtidigt med att landet efter sin politiska frigörelse (1822) går hastigt framåt i själfständig inhemsk kultur. Redan då regenten vid Napoleons och fransmännens infall i Portugal öfverflyttade hofvet till Brasilien, kan ett uppsving förmärkas, och detta fortgick sedan under alltmer tilltagande politisk lifaktighet. Det religiösa elementet börjar nu åter spela en betydande roll, och de förste författarna voro andliga vältalare af hög rang. Antonio Pereira de Souza Caldas (d. 1814) författade formsköna och innerliga religiösa dikter och vann stor berömmelse för sin versifierade öfversättning af Davids psalmer. Hans samtida, den mera mystiskt anlagde Frei Francisco de São Carlos, är mest känd för sitt religiösa epos "A assumpção da santissima virgem", hvars lyriska delar och naturbeskrifningar förvärfvat det en berättigad popularitet. Den främste lyrikern under 1800-talets början var måhända José da Natividade Saldanha, hvars patriotiska sånger ega mycken kraft och skönhet. Äfven några af de i tidens politiska strider inblandade statsmännen utmärkte sig såsom författare, bl. a. José Bonifacio de Andrade e Silva (d. 1837), som skref i klassisk stil hållna patriotiska sånger, samt den för sina på ålderdomen samlade "Maximas, pensamentos e reflexões" högt skattade Marianno José Pereira da Fonseca (d. 1848). Samtidig med dem var Francesco Vilella Barbosa, markis af Paranaguá (d. 1846), hvars elegi vid Pedro I:s död och "Cantata à primavera" vunnit en viss berömdhet. -