Om de brasiliansk-portugisiska förhållandena vid denna tid voro gynnsamma för utvecklingen af en nationell brasiliansk kultur, må icke heller glömmas det stora intresse Dom Pedro II visade i kulturellt och litterärt afseende, och denne regent hade utan tvifvel ej ringa förtjänst om det starka uppsving litteraturen fick efter hans tronbestigning, 1840. Romantiken, som i Europa redan längesedan nått sin kulmen, kommer nu hit och verkar befriande på den brasilianska litteraturen, som förut alltjämt varit mer eller mindre bunden i den fransk-portugisiska klassicitetens band. Såsom den nya romantisk-nationella skolans grundläggare plägar anses Domingos José Gonçalves de Magelhães (1811--82), den brasilianska litteraturens mest berömda namn. Magelhães var emellertid uppfostrad i klassicitetens grundsatser, hans romantik var icke äkta och omedelbar. Men han arbetade med entusiasm för sitt mål och är värd stort erkännande, om också hans alster mestadels äro föga njutbara för vår tid. Hans verk omfattar olika grenar, lyrik ("Suspiros poeticos"), epik ("A confederação dos Tamoyos"), dramatik ("Antonio José, Olgiato"), och äfven inom filosofien efterlämnade han skrifter af intresse. I alla hans verk framträda hans nativistiska tendenser, i många finnas sköna detaljer, men hans fantasi var ej nog rik att åstadkomma fullödiga, bestående konstverk. Bland hans efterföljare märkas främst Manoel de Araujo Porto Alegre (1806--79), författare till diktsamlingen "Brazilianas" och till "Colombo", ett epos om två digra volymer, samt den äfven såsom historiker ("Historia da Conjuracão Mineira" m. m.) bekante lyrikern Joaquim Norberto de Souza Silva (f. 1820). -- Sin kulmen når den brasilianska romantiken i Antonio Gonçalves Dias (1823--64). Hans lyrik ("Primeiros cantos" 1846) är inspirerad främst af fosterlandets natur, och han hämtade ämnena för flera af sina dikter, såsom det ofullbordade episka verket "Tymbiras", från indianernas lif. Äfven som dramatiker skapade han verk af högt värde, såsom "Boabdil", "Leonor de Mendoza" m. fl. stycken. Bland öfriga romantiska skalder märkas Manoel Antonio Alvares de Azevedo, Aureliano José Lessa, äfven talangfull romanförfattare, Laurindo José da Silva Rabello, Gentil Homem de Almeida Braga m. fl. Den romantiska skolans siste representant af större betydelse är Tobias Barreto de Menezes, verksam på många områden (äfven inom kritiken), men framför allt bekant för sin folkliga lyrik. -- Efter 1870 inträffar i Brasilien samma omslag som i Europa, i det den realistiska riktningen inom litteraturen blir förhärskande. Bland representanterna för denna riktning må främst erinras om skalden och litteraturhistorikern Sylvio Romero samt romanförfattaren José de Alencar. Tidningar och tidskrifter spela en stor roll; bland de senare märkas "Revista brazileira", "Ephemerides naçionaes" och "Illustração brazileira". Se vidare den nyss nämnde Sylvio Romeros "Historia da litteratura brazileira" (2 vol., 1880) samt Ferdinand Wolfs delvis föråldrade, men läsvärda "Le Brésil littéraire" (Berlin 1863). Båda dessa arbeten innehålla en mängd valda stycken af brasilianska författare. ^{E. S--f.} Brasilianska nötter. Se Bertholletia. Brasilianska strömmen. Se Atlantiska oceanen, sp. 339. Brasilien (port. Brazil, Brasil, "bresiljelandet"), sydamerikansk federativrepublik, Brasiliens förenta stater (Estados unidos do Brazil), sträcker sig från 4° 23' n. br. (Kap Orange) till 33° 44' s. br. (sydspetsen af halfön Mirim) och från 34° 46' (Kap Branco) till 73° 55' v. lgd (Rio Aruita). Officiellt uppgifves arealen till 8,528,218 kvkm., men anses enligt en nyare planimetrisk beräkning i Gotha vara 8,468,950 kvkm. Genom ett fördrag i nov. 1903 bestämdes den länge omtvistade gränsen mellan B. och republiken Bolivia, hvarvid Öfre Acre, Öfre Purus och Öfre Jurna intill 11° s. br. tillföllo B. Gränsen mellan B. och franska Guyana bestämdes 1 dec. 1900 genom schweiziska regeringens skiljedom samt mellan B. och brittiska Guyana dels genom en konvention af 6 nov. 1901 mellan B. och Storbritannien, dels genom italienska regeringens skiljedom 15 juni 1904. De genom dessa fördrag B. tilldömda områdena äro emellertid ännu ej exakt bestämda till ytinnehållet. Det omgifves i n. af Guyana och Venezuela, i v. och s. af Columbia (Ecuador), Peru, Bolivia, Paraguay, Argentina och Uruguay, i ö. af Atlantiska hafvet. Naturbeskaffenhet. Den föga inskurna kusten är i n. här och där garnerad af sandbankar och korallref, i s. af laguner. Dess hela längd är 7,920 km., och den räknar 42 mestadels mindre goda hamnar. De viktigaste uddarna äro Kap Orange, den nordligaste, Kap Raso do Norte, på norra sidan af Amasonfloden, Kap São Roque, Kap Branco, i landets östligaste del, samt Kap Frio, ö. om Rio de Janeiro. Kusten är fattig på öar. Marajó, Caviana och Mixiana m. fl. ligga vid Amasonflodens utlopp, Fernando Noronha långt ut i Atlantiska hafvet, n. ö. om Kap São Roque, São Sebastião och S:ta Catharina utanför den sydligare delen af kusten. Med undantag af Amasonflodens lågland i n. och La Plata-området i s. är B. ett högland. Detta, som omfattar nära 3 mill. kvkm., är ett 300--1,000 m. högt tafelland, deladt genom en dalfåra, som genomflytes af Tocantins (åt n.) och Paranahyba (åt s.), i två högslätter: Goyaz-platån i ö. och Matto Grosso-platån i v. Öfver dem draga kedjor, mest från s. v. till n. ö., hvarför ock floderna i regel flyta i dessa riktningar. Af dessa kedjor är den viktigaste Serra do Espinhaço, i sin sydligare del äfven kallad Serra da Mantiqueira, med landets högsta toppar, Itatiava (2,712 m.), Lapa (2,650 m.), São Matteo (1,880 m.), Itacolumi (1,750 m.). V. om denna kedja ligga de med gräs och buskar täckta campos i Minas Gerães. Helt nära kusten går en rad andra kedjor med många namn, af hvilka den högsta är Serra do Mar (1,650 m.), som i ö. begränsar högslätten São Paulo. I landets inre delar äro bergen lägre. Berglandet är i sin östra del väl bevattnadt och skogbevuxet, de centrala och västra delarna äro mer torra, och platåerna här, de s. k. chapadas, bära blott buskar (catingas) eller gräs (campos). I nordöstra landet möta betydliga områden, som endast under regntiden äro täckta af vegetation, eljes öde (sertãos). Hela området n. och v. om höglandet hör till Amasonflodens lågland, som är täckt af väldiga urskogar (selvas). Först på gränsen till Guyana träffas åter berg.