2/3 af båda husens ledamöter antaga det. Bland andra bestämmelser i författningen märkas stadgandena om allmän värnplikt, obligatoriskt civiläktenskap, fri religionsöfning, konfessionslös skolundervisning, församlings-, tal- och tryckfrihet, frånvaro af adelskap och ordnar. Dödsstraff är afskaffadt utom i hären under krig. Hären, som sedan 1875 bildas genom allmän värnplikt, räknade 1904 i fredstid 28,160 man och 1,600 officerare, hvartill komma ett gendarmeri på omkr. 20,000 man, däraf 2,486 i Rio de Janeiro, och ett frivilligt bildadt nationalgarde. Flottan bestod 1904 af 2 tredje klassens linjeskepp, 2 kustpansarskepp, 17 små kryssare, 1 pansarkanonbåt, 1 torpedjagare, 8 första klassens torpedbåtar, tillsammans 34,442 ton, 81,050 indikerade hästkrafter och 205 kanoner. Dessutom finnes en del äldre, nu tämligen värdelösa krigsfartyg. Flottans personal bestod s. å. af 600 officerare, 4,000 matroser, 1,500 sjökadetter och skeppsgossar, 500 marinsoldater och 1,000 eldare. Rättskipning. Landets högsta domstol, förbundsdomstolen, hvilken har ungefär samma befogenhet som förbundsdomstolen i Nord-Amerikas förenta stater, består af 17 af senaten utnämnda ledamöter. I andra instans döma 11 appellationsdomstolar. Därjämte fungera 7 handelsdomstolar. Första instans äro i brottmål aflönade polisdomare (delegados och subdelegados de policia) och i civilmål valda fredsdomare (juizes de paz). I svårare brottmål användes jury. Med undantag af fredsdomare äro alla domare och assessorer oafsättliga. Strafflagen är bildad efter code Napoléon; i civilmål gäller den brasilianska kodex, en blandning af äldre portugisiska lagar, tillökad med nya, ofullständiga, hvarandra motsägande paragrafer och tolkningar. Finanser. Budgeten har förr nästan alltid uppvisat ett deficit. För 1903 upptog den i utgifter 238,489 mill. pappersmilreis och 42,593 mill. guld-milreis (däraf 24,6 mill. för marinministeriet, 46,3 mill. för krigsministeriet, allt pappersmilreis, 4,8 mill. guld- och 66,77 mill. pappersmilreis för ministeriet för industri och allmänna arbeten samt för finansministeriet 36,89 mill. guld- och 83,84 mill. pappersmilreis) och i inkomster 43,124 mill. guld- och 255,54 mill. pappersmilreis, största delen in- och utförseltullar. Statsskulden uppgick 1903 till 65,917 mill. pd st. i utländska skulder och 72,732 mill. pd st. i inländsk skuld. Af sistnämnda summa utgjorde den rörliga skulden 9,02 mill. pd st. och det utelöpande pappersmyntet 33,775 mill. pd st. eller mer än 675 mill. milreis. De enskilda staternas skulder utgjorde 1898 10,1 mill. pd st. B:s nuv. vapen eller rättare emblem är en femuddig gyllene stjärna med uddarna fasetterade och försedda med smal röd innerkant; i vinklarna mellan uddarna gyllene strålar. Stjärnan täckes af en blå skifva, som inom en silfverkantad, blå, med 20 femuddiga silfverstjärnor belagd ring visar Södra korsets stjärnbild. Den stora stjärnan omgifves af en lagerkvist och en tobaksstjälk, nedtill sammanhållna af en rosett, som halft täcker fästet af ett upprätt svärd. Under det hela ett band med inskrift "Estados unidos do Brazil. 15 de novembre de 1889". Flaggan är grön med en ockerfärgad rombyta; i denna en blå glob, delad i två hälfter af ett hvitt band, som bär valspråket "Ordem e progreso" (ordning och framsteg). I det blå fältet ses 21 stjärnor: 1 öfver bandet, symboliserande det neutrala municipiet, och 20 (bland dem Söderns kors) under detta, representerande de 20 staterna. Landets färger äro grönt och gult. Mynt, mått och vikt. Myntenheten är milreis (à 1,000 reis, à pari = 2,04 kr.); 1,000 milreis = 1 conto. Skiljemynten präglas i nickel och koppar; det minsta gäller 10 reis. Jämte dessa småmynt cirkulera nästan uteslutande papperspengar. Kursen är mycket växlande. Metersystemet infördes genom lag af 1862 och är sedan 1874 ensamt lagligt, men äldre mått och vikter äro dock ännu i bruk. Litt.: W. Sellin, "Das kaiserreich B." (2 bd, 1885), Wells, "A sketch of the physical geography of Brazil" ("Proceedings of the royal geogr. soc. of London" 1886), v. d. Steinen, "Durch Zentral-B." (s. å.) och "Unter den naturvölkern Zentral-B:s" (1893), A. Mare, "Le Brésil" (2 bd, 1890), Hartt, "Geology and physical geography of Brazil" (s. å.), Ehrenreich, "Die eintheilung und verbreitung der völkerstämme B:s" (1891), Therese von Bayern, "Meine reise in den brasilianischen tropen" (1897), och Lamberg, "B., land und leute" (1899). Se för öfrigt Garraux, "Bibliographie brésilienne" (1898), och utförlig förteckning i W. Sievers, "Süd- und Mittelamerika" (1903). J. F. N. Historia. Som B:s upptäckare plägar anses portugisen Cabrál, hvilken under en färd till Indien ankrade i en bukt, som han kallade Porto Seguro -- där senare staden Santa Cruz grundades -- och i april 1500 tog det nya landet i besittning för portugisiska kronans räkning under namnet Ilha da vera cruz ("Det sanna korsets ö"). Trakten kring Amasonflodens mynning hade emellertid redan i början af samma år besökts af spanjoren Pinzon, Columbus' följeslagare. Namnet Brazil, som ursprungligen betecknade ett där förekommande, i handeln tidigare från Asien bekant färgträd, blef snart landets officiella benämning. Under 1500-talets första årtionden fortsattes de portugisiska upptäcktsfärderna i dessa nejder, bl. a. af Amerigo Vespucci. 1 jan. 1502 upptäcktes den bukt, som fick namnet Rio de Janeiro, enär den antogs vara mynningen till en stor flod. Den begynnande kolonisationen höll sig emellertid först till landets nordliga delar, och São Salvador de Bahia blef 1549 residensort för landets förste generalkapten, Tomé de Souza. Först hade portugiserna användt sin nya besittning mest till anhaltplats på vägen till Indien och till deportationsort för judar, förbrytare och af inkvisitionen dömda kättare. Efter 1530 började ordentliga nybyggen anläggas, och portugisiska adelsmän erhöllo som länsherrar med arfsrätt stora landområden. Souza medförde jesuitiska missionärer, hvilka snart med värme åtogo sig de förtryckte indianernas sak och äfven sökte åstadkomma mänskligare behandling af de negerslafvar, som i stort antal importerades för den hastigt uppblomstrande sockerodlingens skull. I brasilianska farvatten började snart äfven franska och holländska sjöfarande att visa sig, och deras hållning blef alltmera hotande, särskildt sedan Portugal efter föreningen med Spanien indragits i Filip II:s strider med det protestantiska Europa. Farligast af fransmännens anfallsföretag var det af Coligny och andra ledande hugenotter planerade, som 1555 riktades mot trakten af Rio. Expeditionen anfördes af adelsmannen Villegagnon, som på en efter honom