uppkallad liten ö i bukten anlade ett fäste, Fort Coligny. Meningen var att där skaffa de förföljde hugenotterna en tillflyktsort. Först efter mångåriga strider lyckades portugiserna 1567 förjaga de franske nykomlingarna, och s. å. anlades vid bukten den befästa staden Rio de Janeiro. Ett franskt försök 1612 att kolonisera Maranhão ledde till portugisiska upptäcktsfärder uppåt Amasonflodens område. Långvarigare och mera hårdnackade blefvo striderna med holländarna. Dessa grundade 1621 ett västindiskt kompani efter mönstret af det ostindiska och utsände 1624 till Brasilien en stor expedition, som för en tid intog Bahia. 1629 visade de sig vid Olinda, som brändes, och vid Recife grundades ett starkt befäst holländskt nybygge. Den holländska koloniens område utvidgades raskt, sedan kompaniet som ståthållare 1636 utsändt Johan Mauritz af Nassau, hvilken förde en rad framgångsrika fälttåg mot portugiserna och invid Recife uppbyggde staden Mauritiopolis. Kompaniet misstänkte honom emellertid för att vilja i B. grunda ett oberoende välde, och delvis till följd af dess trakasserier återvände han hem 1644. Kort förut (1640) hade Portugal under dynastien Bragança frigjorts från unionen med Spanien, och kompaniet hoppades nu af den portugisiske konungen utverka frivillig afträdelse af B. Där uppstod emellertid bland de portugisiske kolonisterna en mot holländarna riktad nationell rörelse under ledning af köpmannen Vieira, hvilken vann flera segrar, och med Recifes fall 1654 var det för alltid förbi med holländarnas eröfringsplaner i B. Holländarna afstodo i en fred med Portugal 1661 sina anspråk mot vederlag af handelsrättigheter och en penningsumma. Monopolsystemet efter spanskt mönster utvecklades under den portugisiska tiden starkt i B. och genomfördes till moderlandets fromma på det hänsynslösaste sätt. Kolonisationen kom från 1600-talets slut att alltmer vända sig söderut, i synnerhet sedan i södern rika guldfyndigheter upptäckts på 1690-talet och äfven diamantgrufvor efter 1730 började bearbetas. Invandringsströmmen riktades därigenom mot provinserna Minas Gerães, Rio de Janeiro och São Paulo. I sistnämnda provins hade jesuiterna skaffat sig en stark ställning, och de utöfvade stort inflytande öfver de kristnade indianerna i de kolonisamhällen de grundat längre inåt landet. São Paulos portugisisk-indianska befolkning, de s. k. paulisterna, utbredde under gränsstrider det portugisiska väldet söderut öfver Rio Grande do Sul och sökte för Portugal vinna äfven den spanska provinsen Banda Oriental (nuv. Uruguay). Under sina upptäcktsfärder inåt landet, för att söka guld och fånga indianer till slafarbete i sockerplantagen, kommo de i strid med jesuiterna, hvilka ständigt försvarade indianernas frihet och med åren allt tydligare eftersträfvade upprättandet af en själfständig, teokratisk stat vid floderna Paraná och Paraguay. 1711 utsattes Rio de Janeiro för ett anfall af den franske sjöhjälten René Duguay-Trouin, som intog och brandskattade staden och efter ett (misslyckadt) angrepp på Bahia for hem med rikt byte. De södra provinsernas växande betydelse föranledde 1763 kolonistyrelsens förflyttning från Bahia till Rio de Janeiro. Pombals reformer i Portugal fingo sin motsvarighet äfven i B., i det att jesuitorden 1759 förvisades ur landet. Till något genombrott i det gamla monopolsystemet ledde ej Pombals reformer, men de väckte frihetssträfvandena till lif och framkallade bland befolkningen en stark känsla af landets rika framtidsmöjligheter. Dessa kunde ej under det rådande systemet tillgodoses; direkt handelsförbindelse med främmande makter var förbjuden; äfven handeln med Portugal var inskränkt till några få hamnar; odling af vissa moderlandets produkter, såsom vin och olja, samt fabriksanläggningar tillätos ej; skolor och vägar saknades nästan alldeles o. s. v. Ett förebud till den kommande revolutionen var det uppror, som 1789 hotade utbryta i provinsen Minas Gerães; sammansvärjningen, till hvilken flera af den brasilianska litteraturens förnämste män anslutit sig, upptäcktes, ledarna fängslades och dömdes till dödsstraff eller deportation till Portugals afrikanska kolonier. Frihetssträfvandena lefde emellertid på många håll kvar och vunno ökad näring genom inverkan af franska revolutionens idéer och likartade rörelser i det spanska Amerika. En afgjord förändring i B:s ställning inträdde 1808, då Johan VI undan Napoleons härar flydde öfver till Rio de Janeiro. B:s produktionsmedel, som voro den flyktande konungens enda resurser, måste nu utvecklas, och redan s. å. förklarades alla landets hamnar öppna för vänskapliga nationers fartyg. Genom fördrag i febr. och dec. 1812 förstodo särskildt engelsmännen att däraf draga fördel. Handel och industri uppblomstrade raskt, högre undervisningsanstalter anlades, statsinkomsterna fördubblades på tio år, och den hvita befolkningen tillväxte hastigt i antal. I det yttre tog sig B:s upphöjelse från förtryckt koloni till med Portugal sidoordnad besittning uttryck i regentens nya titel "konung af Portugal, B. och Algarve" (1815). Banda Oriental eröfrades 1816 och införlifvades 1821 som "den cisplatinska provinsen" i konungariket B. Oafhängighetsrörelsen fortfor emellertid alltjämt och stärktes genom den ovilja konungens ovärdiga portugisiska hofgunstlingar framkallade. Dess egentliga härd var Pernambuco, där redan 1814 ett sällskap bildats med B:s republikanska oberoende som syftemål. Där utbröt ock 1817 en republikansk resning, hvilken emellertid undertrycktes och åtföljdes af stark reaktion, som ytterligare stegrade missnöjet. De nya regementen, som eftersändes från Portugal, bidrogo att sprida de liberala idéerna, särskildt i landets nordliga delar. Till utbrott kom jäsningen i samband med revolutionen i Oporto 1820, hvilken föranledde Johan VI:s hemresa. I B. kvarlämnade Johan som regent sonen Dom Pedro, hvilken i febr. 1821 kallade separatistpartiets ledare José Bonifacio de Andrada till minister. En rådgifvande nationalförsamling inkallades, och de portugisiska trupperna tvungos att afsegla (febr. och mars). Cortes i Portugal sågo den nya rörelsen med ovilja, utsände nya trupper till Bahia och hemkallade (i sept.) Pedro vid äfventyr af tronföljdens förlust. För att rädda B. åt dynastien anslöt sig Pedro alltmer afgjordt till oafhängighetsrörelsen; han antog i maj 1822 titeln "B:s ständige försvarare" (defensor perpetuo do Brazil), proklamerade på en resa i São Paulo B:s oberoende (9 sept.) och lät sig i Rio de Janeiro (10 okt.) utropas till kejsare af B. I nov. tog han i sin tjänst den engelske amiralen Cochrane, hvilken intog Bahia, Maranhão och Pará. Vid 1823 års slut