var hans myndighet erkänd i hela landet. Som kejsare (1822--31) kom Dom Pedro I snart i strid med liberalerna och företog redan i nov. 1823 en statskupp, hvarigenom den i maj inkallade lagstiftande församlingen upplöstes. I mars 1824 utfärdade han en på 1789 års principer byggd, oktrojerad författning, men dess bestämmelser stannade tills vidare på papperet, och kejsaren styrde med diktatorisk myndighet, medan Cochrane gjorde slut på en i norra B. proklamerad, oberoende federativ republik (aug. s. å.). Förnämligast genom Cannings inverkan förmåddes Portugal att (29 aug. 1825) erkänna B:s oberoende. Då efter Johan VI:s död följande år Pedro ärfde Portugals krona, afstod han dessa sina rättigheter till dottern Maria da Gloria, hvarigenom skilsmässan mellan de båda länderna fullbordades. Den nya författningen började 1826 tillämpas, men ej i liberal anda, och sista resten af kejsarens popularitet försvann, då det treåriga kriget mot Argentina (1825--28) slöt med förlusten af Banda Oriental, som under engelsk bemedling måste erkännas som själfständig republik (Uruguay). Ett upplopp i Rio de Janeiro förmådde kejsaren att abdikera till förmån för sin sexårige son, Dom Pedro (6 april 1831), hvarefter han afreste till Europa, där han dog 1834. Dom Pedro II (1831--89) stod under sin omyndighetstid under ett af kamrarna utnämndt regentskap, hvilket först hade att bestå häftiga tvister med den unge kejsarens uppfostrare, de Andrada, och sedermera endast med vapenmakt kunde betvinga de federalistiskt och republikanskt sinnade invånarna i Bahia och Maranhão. Äfven sedan Pedro förklarats myndig och bestigit tronen (1840), fortforo länge oafhängighetsstriderna i provinserna. Rio Grande do Sul hade förklarat sig oberoende 1835 och försvarades till 1843 af Garibaldi; insurgenterna underkastade sig först 1845. En tvist med England om visitationsrätten ledde 1850 till en uppgörelse och slafhandelns afskaffande. I förbund med Paraguay, Uruguay och argentinska insurgenter bekämpade B. 1850--52 diktatorn Rosas i Argentina, hvilkens hotande envåldsmakt det lyckades de förbundne att störta. Nu följde en tid af lugn och fredlig utveckling. Pedro II, som var en fint bildad och humanitärt anlagd personlighet, sökte i sitt regeringssätt efterlikna Europas konstitutionella monarker. I motsats mot de spanskamerikanska republikernas presidenter använde han ej diktatur och belägringstillstånd som vapen i partistriderna. 1824 års författning, ändrad genom tilläggsakter af 1834 och 1845, kringskar ganska mycket kejsarens myndighet och förlänade väsentligen åt kejsaren ett modererande inflytande, som väl öfverensstämde med Pedros personliga läggning. Decentralisationen var ganska långt drifven, och hvarje provins hade vidsträckt förfoganderätt öfver sina egna inkomster, så att Förenta staternas federalism i B. var kombinerad med den från Europa komna konstitutionella monarkiens princip. På 1860-talet stördes harmonien genom utbrottet af nya, ytterligt häftiga partistrider, och kammarupplösningen 1863 inledde en period af täta ministerskiften. En ekonomisk kris ökade förvirringen. 1865--72 förde B. jämte Argentina och Uruguay ett långvarigt och kostsamt krig mot diktatorn Lopez i Paraguay, hvilket tryggade segelfriheten på floderna Paraná och Paraguay och för en tid befäste B:s anseende som sydamerikansk stormakt. -- Under de sista decennierna af Pedro II:s långa regering dominerade frågan om slafveriets upphäfvande brasiliansk politik. Redan på 1850-talet hade slafhandeln afskaffats och insmugglingen af slafvar från Portugals afrikanska besittningar stäfjats. Ett förslag om slafveriets gradvis skeende aflösning kom till följd af Paraguay-kriget ej till genomförande. Personligen var kejsaren ifrig anhängare af slafemancipationen. Första steget till dess genomförande togs genom Rio-Branco-lagen 1871, som stadgade, att för framtiden alla negerbarn föddes fria, dock med skyldighet att förblifva i tjänst hos sina mödrars egare till fyllda 21 års ålder; vissa statsinkomster anslogos till fonder för slafveriets gradvis skeende aflösning. 1886 genomdref en konservativ ministär en lag, enligt hvilken slafveriet skulle vara afskaffadt inom 17 år. Slaffrågan hade nu blifvit ett vapen i partistriderna, och för att vinna folkgunst föreslog kejsarens dotter Isabella, grefvinna af Eu, hvilken var regentinna under faderns vistelse på en resa i Europa, 8 maj 1888 en lag, som 13 s. m. antogs af kamrarna och stadgade slafveriets omedelbara afskaffande utan skadeersättning åt slafegarna. Det öfvergående folkjubel, som hälsade lagens promulgering, byttes i missnöje, då allmän förvirring i plantagedriften uppstod och kaffeskörden nedgick till en tredjedel af sin förra storlek. Förbittringen bland plantage-egarna användes skickligt af några energiska republikanska partigängare, hvilka med ovilja motsågo den reaktionsperiod man efter kejsarens död väntade under hans bigotta dotter och hennes gemål, den illa omtyckte grefven af Eu. I provinserna fruktade man, att de skulle slå in på en strängt monarkisk centralisationspolitik. De missnöjdes antal ökades med flera officerare, som harmades öfver kommenderingar från Rio de Janeiro till aflägsna gränsprovinser. Rörelsens ledare voro den positivistiske ifraren Benjamin Constant, professor i matematik vid krigsskolan, samt de republikanske tidningsredaktörerna Quintino Bocayuva och Ruy Barbosa. Marskalk Deodoro da Fonseca och amiral Van den Kolk representerade i sammansvärjningen de af personliga skäl missnöjde militärerna. Resningen tog form af en militärrevolt i Rio de Janeiro (15 nov. 1889). Den åldrige monarken, nedbruten af sorg öfver sina undersåtars otacksamhet, fogade sig utan försök till motstånd i det skedda och inskeppade sig med sin familj till Europa (17 nov.). De sammansvurne bildade en provisorisk regering med Fonseca som president och proklamerade genast, för att vinna provinserna, en republikansk federativförfattning. Den nya regeringen gaf politisk rösträtt åt alla brasilianare, som kunde läsa och skrifva (21 nov.), förklarade kyrkan skild från staten (10 jan. 1890) och utskref val till en konstituerande nationalförsamling, hvilken sammanträdde 15 dec. s. å. och med några ändringar 24 febr. 1891 antog det af den provisoriska regeringen utarbetade författningsförslaget. Genom folkets politiska likgiltighet och tryck från ämbetsmännen hade valen helt utfallit till regeringens förmån. Söndring och motstånd yppade sig emellertid snart. Fonseca, som i febr. 1891 formligen valts till president, kom snart i strid med nationalkongressen om sin vetorätt, upplöste då kongressen (4 nov.), proklamerade belägringstillstånd i Rio de Janeiro och antog diktatorsmyndighet. Redan förut var missnöjet starkt öfver regeringens olyckliga