finansspekulationer och presidentens gunstlingsväsen, hvarjämte sjöofficerarna ansågo sig tillbakasatta för landtofficerarna. Amiralerna Custodio de Mello och Van den Kolk fordrade nu med stöd af en del af garnisonen, att Fonseca skulle uppge sin själftagna diktatorsställning, och provinsen Rio Grande do Sul hotade att i vidrigt fall utgå ur statsförbundet. Fonseca nödgades ge vika och afgick (23 nov.); i hans ställe inträdde vice-presidenten, general Floriano Peixoto. Under dennes ämbetstid fortfor diktaturen, och korruptionen inom förvaltningen tilltog, samtidigt med att landets kredit utåt började betänkligt försvagas. I Matto Grosso och Rio Grande do Sul reste sig "federalisterna" mot regeringen, och inbördeskriget utbröt i full låga, då flottan under amiral Mello (sept. 1893) bombarderade Rio de Janeiro för att tvinga Peixoto att afgå. Mello bröt sig snart ut ur Rio-viken för att fortsätta inbördeskriget från insurgenternas hufvudort, Desterro i staten Santa Catarina, men hans kvarlämnade ställföreträdare, Saldanha da Gama, måste, sedan Peixoto utomlands lyckats inköpa krigsfartyg, utrymma öarna i bukten, öfverge sina fartyg och söka skydd på ett portugisiskt krigsskepp (mars 1894). Mellos flaggskepp borrades i sank af regeringens torpedbåtar på höjden af Desterro (april), hvarpå han med återstoden af eskadern for till Buenos Aires och öfverlämnade den till argentinska regeringen, som omedelbart återställde fartygen åt Peixoto. Denne lät sin seger följas af en mängd afrättningar, men hade själf brutits till hälsan och afgick därför i lagstadgad tid (15 nov. 1894). Efterträdaren, d:r Prudente de Moraes Barros (1894--98), förut advokat, sökte efter den militära våldsperioden återinföra lagliga förhållanden. Ett från krigsskolan i Rio de Janeiro utgående försök till ny militärrevolt undertrycktes raskt (1895), och regeringen grep sig på allvar an med att söka afhjälpa oredan i finanserna och göra slut på ämbetsmannakorruptionen. En af den religiöse fanatikern Antonio Maciel ("Conselheiro") ledd upprorsrörelse i det inre af staten Bahia undertrycktes 1897, men denna kostsamma expedition hindrade presidenten att genomföra sin plan till besparingar inom militärbudgeten. För ett mot presidenten riktadt attentat föll som offer (nov. 1897) hans ledsagare, krigsministern Bittencourt. Moraes' efterträdare, d:r Campos Salles (1898--1902), fortsatte dennes politik och lyckades 1899 ändtligen återställa jämvikt i statsbudgeten, som sedan år för år visat allt gynnsammare siffror, så att guldutbetalningar till de utländske fordringsegarna kunde börja återupptagas i juni 1901. En länge sväfvande gränstvist med Frankrike om det s. k. Oyapoc-området mellan Oyapoc och Amasonflodens mynning afgjordes genom schweiziska förbundsrådets skiljedom 1 dec. 1900 nästan fullständigt till B:s förmån. Finansiell sparsamhets- och reformpolitik har också för den nuv. presidenten Rodrigues Alves (från 15 nov. 1902) utgjort regeringsprogrammets hufvudpunkt, och statskrediten har under hans ämbetstid fortfarande förbättrats, liksom republikens motståndskraft mot monarkiska restaurationsplaner ansenligt stärkts. Hans skicklige utrikesminister, baron de Rio Branco, lyckades genom fördrag med Bolivia (18 nov. 1903) få till stånd en för B. gynnsam lösning af den ett ögonblick rätt hotande konflikten om Acre-området (se d. o. och Bolivia). En gränstvist med England om Brittiska Guyanas gräns bilades genom italienske konungens skiljedom i juni 1904. Skiljedomsaftal äro äfven träffade med Columbia om en gränsfråga (med Förenta staterna som skiljedomare) samt med Peru rörande denna stats anspråk på en del af Acre-området. Litt.: Pereira da Silva, "Historia da fundação do imperio brasileiro" (med 2 fortsättningar till år 1840, 7 bd, 1864--82), R. Grant Watson, "Spanish and portuguese South-America during the colonial period" (1884), Winsor, "Narrative and critical history of America" (del 8, 1889, med utförlig, resonerande bibliografi), Mossé, "Dom Pedro II, empereur de Brésil" (s. å.), Fulano, "Der sturz des kaiserthrones in Brasilien" (1892), Canstatt, "Das republikanische Brasilien in vergangenheit und gegenwart" (1898, 2:a uppl. 1901), och Wright, "The new Brazil" (1901). V. S-g. Brasiliens förenta stater. Se Brasilien. Brasilin, det röda färgämnet i bresilja. Se Färnbock. Brask, Hans, biskop, f. 1464 i Linköping af borgerliga föräldrar, idkade studier vid Greifswalds och andra utländska högskolor samt blef vid någon af dem doktor. Efter sin hemkomst anställdes han som kanik i Linköpings kapitel, blef 1505 domprost, intogs såsom sådan i rikets råd och blef 1513 biskop i Linköping. Han var en af sin tids främste män, kunnig och erfaren, såväl i ekonomiska och politiska som i kyrkliga ting, och därjämte en varm vän af allt, som han ansåg kunna främja sitt lands utveckling. Med ifver sökte han vinna kännedom om andra länders framsteg i odling för att låta sitt fosterland däraf draga fördel. Ett bevis på hans verksamhet i denna riktning är hans försök att upprätta ett boktryckeri i Söderköping. Såvidt man vet, var han den förste, som tänkte på att genom en kanal förbinda Vättern och Vänern och därmed bereda en direkt förbindelse mellan öfre Sverige och Västerhafvet, och om så var, är detta ett intyg om hans skarpa blick för hvad som kunde främja fosterlandets utveckling. Till sina politiska åsikter var B. konservativ. "Vårt rikes frihet", sade han, "hänger på kyrkan och ridderskapet". -- Det ligger i sakens natur, att han i den brytningstid, hvarunder hans lif inföll, skulle i religiösa frågor hålla på det gamla, och det är af historien väl bekant, att han så gjorde. Han var i Sverige icke allenast den förnämste, utan den ende kraftfulle kämpen för den gamla kyrkan och mot reformationen. Såsom sådan blef han motståndare till Gustaf I. Man är lika litet berättigad att betvifla B:s fosterlandskärlek som konung Gustafs. Men B. ansåg fäderneslandets väl bero på den kyrkas bestånd, hvars målsman han var och om hvars stadgars och lärors sanning han var så öfvertygad, att han betraktade som ett brott att betvifla densamma. Med kraft och nit kämpade han för dess sak, så länge hopp om seger fanns, men till det yttersta kämpade han icke. Han var icke en af de män, som offra lif och allt för sin öfvertygelse. Han var ej heller en af dessa själfförsakande andar, som äfven under trycket af förhållanden, hvilka de anse skadliga, förmå verka för sitt lands väl. Efter den afgörande riksdagen i Västerås 1527 flydde han från Sverige till Polen. Under hans landsflykt räknade de öfrige svenske flyktingarna på hans hjälp vid de oupphörliga stämplingarna mot konung Gustafs tron, men man vet ej huruvida han därvid medverkade.