(B. oleracea L.), hvars vilda stamform förekommer på Englands och Frankrikes kuster, vidare den förut nämnda kålrapsen samt rofrapsen eller rofväxten (B. Rapa L.), som antagligen är kulturform af den vanliga åkerkålen. De båda förstnämnda hafva bladen glatta och blommorna ordnade i typiskt utbildad klase; den senare däremot har bladen sträfhåriga och blommorna i kvast.

Odlad kål (Brassica oleracea).
1. Jätte- l. kokål.    2. Kruskål (blåkål).
3. Erfurtkål.
4. Holländsk kål.    5. Braunschweigkål (de tre
sistnämnda
olika varieteter af hufvndkål).    6. Virsing
l. savojkål.
7. Brysselkål.   8. Blomkål.</img>

De omkring 60 i Europa odlade kålvarieteterna låta
lämpligen indela sig i 5 grupper: kålrabbi-, blomkål-,
bladkål-, virsing- och hufvudkål-gruppen. - De till
gruppen kålrabbi (B. oleracea gongyloides
L.) hörande varieteterna hafva i olikhet med
de öfriga en kort stam, hvars ofvan jord varande,
bladbärande del under sin utveckling antager en
köttig konsistens och klotrund form. Dessa uppsvällda
stamdelar, hvilka hos somliga varieteter utbildas
tidigare, hos andra senare samt äro af olika färg
(hvita, blå eller blåvioletta) och af växlande
(vanligen af ungefär en knuten hands) storlek,
utgöra ett värde-radt födoämne. - Blomkålgruppen
(B. oleracea botryoides L.) omfattar sådana kålformer,
hvilkas redan under växtens första vegetationsperiod
anlagda blomställning har tjocka, köttiga axlar
(blomskaft). Det är dessa outvecklade, monströst
utbildade blomställningar, som allmänt användas under
namn af blomkål. Bland de många till denna grupp
hörande varieteterna - som skiljas genom karaktärer,
hämtade från växtens storlek, bladens beskaffenhet,
blomställningens form o. s. v. - må nämnas sparriskål-
eller broccoli-varieteterna, hvilka hafva glesare,
mindre sammanträngd blomställning än de andra. -
De öfriga 
kålvarieteterna odlas för bladens skull och äro i
människans hushållning af stor betydelse, såsom
utgörande en vanlig människoföda och ett godt,
ymnigt gifvande boskapsfoder. De bland dessa, som
bilda gruppen bladkål (B. oleracea acephala D. C.),
utmärka sig från de öfriga därigenom, att bladen äro
plana, upp- eller utstående, bildande en öppen rosett,
och icke sammanslutna till s. k. kålhufvud. Somliga
bladkålsformer, t. ex. jätte- l. kokålen, hafva
ogrenade, släta blad, andra åter greniga, veckade
eller krusiga af än grön (grönkål), än mörkröd eller
i violett eller blått gående färg (brun- eller 
blåkål). Brokbladiga 
bladkålssorter odlas of ta som prydnadsväxter. Till denna
grupp hänföras också B. oleracea gemmifera, hvars
stam utvecklar en stor mängd till små kålhufvud
sig utbildande sidoknoppar, hvilka utgöra den
för sin egendomliga, fina smak kända rosen- eller
bryssel-kålen.

Virsing-varieteterna, äfven kallade savojkål
(B. oleracea bullata D. C., B. oleracea sabauda
L.), hafva, liksom de till gruppen hufvudkål
(B. oleracea capitata L.) hörande varieteterna,
stammens mellanleder outvecklade, bladen
kupiga och så anordnade samt af sådan inbördes
storlek, att hvarje relativt öfre (inre) blad
fullständigt eller nästan fullständigt täckes af
de närmast nedanför (utanför) sittande bladen,
d. v. s. utbilda s. k. kålhufvud. Olikheten mellan
dessa varietetsgrupper ligger däri, att de förra
hafva ojämnaf gropiga blad och lösa hufvud, de
senare jämna, släta blad och täta, fasta hufvud. Af