underförstådt scriptum, skrift). 1. Postv. Bref i ordets allmännaste bemärkelse betecknar ett i skrift affattadt, slutet meddelande från en person till en annan. Ordet användes i vissa fall äfven för att beteckna dels för offentligheten afsedda litterära alster i brefform (t. ex. apostlabrefven), dels ock ämbetsskrivelser från offentliga myndigheter och institutioner. Af den sistnämnda användningen, som exempelvis förekommer i sammansättningen kungabref, har framgått ordets egenskap att mången gång beteckna en urkund af rättsgiltig betydelse eller ett diplom. Hit höra sammansättningarna adelsbref, fastebref, skiljebref, mätarbref, mästerbref, studentbref, magisterbref m. fl. Det latinska stamordet, breve, användes numera endast för vissa påfliga skrifvelser, hvilka, på samma gång de såsom utfärdade i påfvens namn eller å hans vägnar äro af officiell natur, icke äro att jämnställa med de skrifvelser från den påfliga stolen, för hvilka användes benämningen bulla (se d. o.). Uppfinningen af brefskrifning - ordet bref taget i dess vanliga betydelse - har man tillskrifvit drottning Atossa, dotter till perserkonungen Cyrus och moder till Xerxes. Emellertid omtalas bref redan i Egyptens äldsta historia, och likaså mäles om bref i bibelns urkunder, äfven de äldre. I själfva verket torde brefvens historia kunna ledas tillbaka till den första användningen af det skrifna ordet. Men visserligen voro de ursprungliga brefvens form och material vidt olika de nuvarandes. För så vidt brefvens historia faller inom den historiska tiden och berör de civiliserade folken, vet man, att i forntiden till brefskrifning begagnades med vax öfverdragna små taflor, förenade med ringar. Brefvet utgjorde då, så att säga, en liten bok. Längre fram fick det form af en rulle och bibehöll denna form in i medeltiden för att efter hand få den aflöst af det vikna brefarket och slutligen - från midten af 1800-talet - af det kuverterade brefvet i mera modern mening. Dessa hufvudformer framgingo småningom ur en serie of ver gångsformer, till stor del betingade af det använda materialets beskaffenhet. I äldsta tider användes som material trästafvar eller kaflar, på hvilka skriftecknen inristades, vidare sten- och lerskärfvor, metallplattor o. d., senare lärft, skinn, siden m. m. Kommo så vaxtaflorna, hvilka delvis funno en ersättare i de från Papyrus antiquorum hämtade bastlika barkhinnorna, forntidens papper. Medeltidens bref material var hufvudsakligen pergament, sedan metoden för papyrusbarkens förädlande råkat i glömska. Materialets dyrhet, men kanske mest den ringa utbredningen af konsten att läsa och skrifva medförde att ännu under medeltiden brefutväxlingen var ganska obetydlig, egentligen förbehållen endast statstjänsten samt de rike och förnäme. Det af lump, sedermera ock af andra ämnen beredda papperets (se d. o.) uppfinning utgjorde förutsättningen för brefskrifvandets ofantliga uppsving i nyare tid. Tidigt hade man känt behof af att kunna för andra än adressaten hemlighålla det åt brefvet anförtrodda innehållet. Men det erfordrades långa tidsåldrar, innan problemet fann en fullt praktisk lösning. Redan Herodotos berättar, att man stundom för viktiga meddelanden plägade använda till skrifmaterial en slaf, hvars hår af klipptes tätt intill hjässan, hvarefter skriftecknen därå anbragtes. Först sedan hufvudet i tillräcklig grad erhållit sin naturliga beklädnad åter, afsändes budbäraren. "Brefvets" mottagare begagnade sig af samma metod som af sändaren, för att först tyda meddelandet och därpå - besvara detsamma. Bruket att medelst vax, hvarå sigillaftryck anbragtes, tillsluta brefven tillhörde redan forntiden, såsom bestyrkts genom de många fynden af antika signetringar. Detta bruk ärfdes af medeltiden. Först vid midten af 1500-talet kom lacket till användning. Detta material är sannolikt af kinesiskt ursprung och lär till Europa hafva införts af en från Ostindien till sitt hemland återvändande fransman Rousseau, som därigenom bragte sig upp till ansenligt välstånd. Redan i 17:e årh., men egentligen först under 18:e och i synnerhet under dettas sista årtionde trängdes lacket rätt mycket åt sidan af oblaten, "munlacket". Det moderna brefkuvertet anses vara uppfunnet på 1830-talet af en bokhandlare Bremer i Brighton. Först vid midten af 19:e årh. nådde emellertid den fabriksmässiga tillverkningen af brefkuvert någon egentlig utveckling och framträdde då med ens som en ny industrigren af storartad omfattning. Brefposten, efter moderna principer ordnad, utgör en i högsta grad beaktansvärd kulturbärare. Detta sakförhållande hade redan af Voltaire framhållits, i det han betygade la poste aux lettres sin tacksamhet såsom en "mänsklighetens välgörarinna". Och i nyaste tid har 19:e årh:s främste postman, tyske statssekreteraren Heinrich von Stephan, världspostföreningens stiftare, vid olika tillfällen i klara drag framvisat brefpostinrättningens ofantliga inflytande på alla grenar af mänsklig verksamhet och huru äfven den minsta förbättring af detta samfärdsmedel återverkar genom tusenfaldiga fina kanaler på gestaltningen af, snart sagdt, alla mänskliga förhållanden. För civilisationens utbredning på jorden är därför brefutväxlingens ökning en god värdemätare. Några sammanfattande statistiska uppgifter å breffrekvensen i nyaste tid må därför meddelas. För ungefär en mansålder sedan beräknades den årliga utväxlingen af bref på hela jorden uppgå till 3,300 mill. bref, af hvilka på Europa kommo 2,355 mill., på Amerika 750 mill., på Asien 150 mill., på Afrika 25 mill. och på Australien 20 mill. Då antalet invånare på jordklotet vid denna tid uppskattades till 1,300 mill., kommo sålunda i medeltal på hvarje individ 2 à 3 bref årligen. Redan efter förloppet af ett kvartsekel hade antalet postbefordrade bref nära tredubblats. För år 1896 uppgick nämligen antalet till 9,789 mill., hvaraf på Europa 6,120, på Amerika 2,974, på Asien 403, på Afrika 73 och på Australien 219. Breffrekvensen inom de förnämsta kulturstaterna inemot slutet af 19:e årh. framgår af följande, på 1896 års poststatistik grundade siffror, utvisande ungefärliga medeltalet bref per år och invånare i följande länder: Storbritannien och Irland 47, Schweiz (uppenbarligen på grund af den stora turisttrafiken) 42, Amerikas förenta stater 37, Danmark 28, Tyskland 26, Frankrike 21, Belgien 20, Nederländerna 17, Österrike-Ungern 15, Sverige-Norge 14, Italien 6, Spanien 6, Portugal 5 och Ryssland 2. Bland de många inom vårt lands postväsen vidtagna reformer till underlättande af brefutväxlingen torde främsta rummet intagas af den på riksdagens initiativ tillkomna genom k. kungörelse 9