mars 1855 för tillämpning från l juli s. å. påbjudna portoförenklingen, hvarigenom, med aflysande af det förut gällande zontariffsystemet, likformigt, af väglängden oberoende porto infördes. Emellertid dröjde det rätt länge, ända till 1873, innan också förenkling genomfördes i fråga om de många viktsatserna. Ända till nyssnämnda år gällde i Sverige för inrikes bref en portoskala med 11 viktsatser. Denna skala ändrades från och med l januari 1873 därhän, att endast 3 viktsatser skulle tillämpas. Inrikes bref få icke i vikt uppgå till mer än 250 gram, hvaremot vid utväxling med utlandet brefvikten är obegränsad. I afseende å postbehandlingen göres skillnad mellan vanliga bref och värdebref. De förra äro sådana, beträffande hvilka assurans, rekommendation eller postförskott (efterkraf) icke begärts. Såsom värdebref anses assurerade - med eller utan postförskott - samt rekommenderade - med eller utan postförskott - äfvensom sådana oassurerade och orekommenderade, som äro belagda med postförskott. I afseende å rekommenderade bref må framhållas, att därmed afses sådana, beträffande hvilka afsändaren - utan att behöfva angifva innehållet - förbehållit sig, att de icke må utlämnas annat än mot kvitto af adressaten eller dennes ombud. För dylika 'bref ikläda sig postförvaltningarna ersättningsskyldighet allenast till visst fixt belopp. I motsats härtill gäller i fråga om assurerade bref, att postverket för dessa, i händelse de gå förlorade eller skadas, lämnar ersättning i förhållande till det åsatta värdet, så framt ej utrönes, att detta öfverstiger det verkliga. Bref, å hvilka hvila oguldna postafgifter, benämnas lösenbref. Sådana bref, som å postanstalt behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare fortskaffas, kallas lokalbref. Se vidare det på generalpoststyrelsens föranstaltande 1903-04 utgifna arbetet "Postverkets minnesskrift". R. L-n. 2. Estet. Redan i den klassiska forntiden började man begagna brefformen för skönlitterära och vetenskapliga arbeten, sedan privatbrefven blifvit föremål för stilistisk odling och höjts till en särskild litteraturart. Under vissa tider har brefformen varit mycket omtyckt inom vitterheten. Versifierade epistlar ha förekommit särskildt hos romare, fransmän och tyskar. Romaner i brefform skrefvos bl. a. under 1700-talet, t. ex. Richardsons "Sir Charles Grandison", Rousseaus "La nouvelle Heloise" och Goethes "Die leiden des jungen Werthers". Äfven för sociala och vetenskapliga skrifter har brefformen nyttjats, hvarjämte den sedan länge är en vanlig journalistisk företeelse. Af de privata brefväxlingarna föreligger ett ganska stort urval i tryck, erbjudande historieforskaren och psykologen ett ojämförligt material. Äfven af privatbrefven finnas typer, som äro beräknade för framtida offentliggörande och därför ha en fullkomligt litterär prägel. Af grekiska bref från forntiden finnas några samlingar af novellistisk karaktär. Bland romerska brefskriftställare är Cicero ryktbar för sin eleganta form. Plinius d. y. och Seneca samt Cæsar kunna likaledes nämnas bland romerska brefförfattare; de behandla vetenskapliga spörsmål och tidsfrågor i bref, som från början afsetts för offentligheten. Versifierade bref skrefvo framför allt Horatius (epistlar) och Ovidius (heroider och tristier). Kristna skriftställare nyttjade brefformen i uppbyggelse- och förmaningsskrifter, af hvilka de mest kända naturligtvis äro de i nya testamentet intagna apostlabrefven. Under medeltiden var latinet det i alla Europas länder använda brefspråket, och den romerska påfvestolen hade stort inflytande på brefformulärens utveckling och fastställande. Sedan latinets ställning mot medeltidens slut blifvit mindre dominerande, tog brefskrifningen ett stort uppsving, som började i Italien. Annibale Caro, L. Dolce, Bernardo Tasso m. fl. skrefvo medvetet litterära bref, som utgåfvos i tryck och togos till mönster. Efter 1600 blef Frankrike hufvudlandet för en mycket rik och blomstrande breflitteratur. Som dess främste representanter kunna nämnas Jean Louis de Balzac och Voiture, hvilka drefvo brefförfattandet som litteraturart. Senare franska brefförfattare voro madame de Sévigné, Voltaire, Diderot, Rousseau, Sainte-Beuve, Hugo, Mérimée. Arbeten i brefform äro Pascals "Lettres provinciales", Bossuets och Fénelons "Lettres spirituelles", Montesquieus "Lettres persanes", Voltaires "Lettres anglaises" och Rousseaus "Lettres sur les spectacles" samt "La nouvelle Heloïse". I Tyskland dröjde det längre, innan brefskrifning på modersmålet fick litterär betydelse. Först vid 1700-talets midt är den tyska brefstilen utbildad och trängde sedan småningom ut beskrifningen på latin och franska. Fru Gottsched, sedermera Gellert och Rabener äro de tidigare mönstren på detta område. Från senare delen af 1700-talet och 1800-talet har man viktiga och stora brefsamlingar af Lessing, Winckelmann, G. A. Bürger, Goethe, Schiller, Joh. von Müller, bröderna Humboldt, Bettina von Arnim, Rahel Varnhagen von Ense, Tieck, bröderna Schlegel, Heine och Mendelssohn-Bartholdy. Af arbeten i brefform ha särskildt Goethes "Die leiden des jungen Werthers" och Börnes "Briefe aus Paris" vunnit ryktbarhet. Bland engelska brefförfattare märkas Swift, Pope, Addison, Locke, Richardson, lady Montague, Sterne, Cowper, Byron, Walter Scott, Ch. Brontë m. fl. I dansk litteratur märkas Baggesens och Hertz' rimbref samt de publicerade brefven af Ingemann, N. F. S. Grundtvig, H. K. Andersen, Hauch, J. P. Mynster, Julius Lange och J. P. Jacobsen. Af norrmän ha både Ibsen och Björnson skrifvit rimbref. I Sverige skrefvos heroider af Leyoncrona (efter mönstret af Hofmann von Hofmannswaldau). Karl Gustaf Tessin skref sina uppfostringsregler för kronprins Gustaf (sedan Gustaf III) i brefform: "En gammal mans bref till en ung prins" (1756); Anders Schönberg skref "Bref af Menalcas", och prästen Hans Bergenström skref 1770 "Indianske bref" efter Montesquieu. Rimbref författades af Leopold och andra gustavianer. I brefform skrefvo Hammarsköld sin granskning af Leopold som författare och filosof ("Kritiska bref öfver kantzlirådet af Leopolds skrifter") och Atterbom sin anmälan af Franzéns dikter i Phosphoros. Almquist nyttjade ofta brefformen i sin novellistik och förstod mästerligt att nyansera stilen efter individualiteterna, såsom i "Araminta May", "Drottningens juvelsmycke" och "Amalia Hillner". Äfven Fredrika Bremer skref brefromaner och skildrade sina resor i brefform ("Hemmen i nya verlden"), Runebergs "Den gamle trädgårdsmästarens bref" var ett angrepp i skönlitterär förklädnad på pietismen. Af svenska brefsamlingar är endast