till grund för angifvelser. Konsten att utforska och åter tillsluta brefven var högt uppdrifven. "Le surintendant des postes" och ministrarna gåfvo sina underordnade i hela landet order att öppna uppgifna personers bref, och utdrag därur verkställdes för konungens räkning. Ludvig XV inrättade en ordentlig breföppningsafdelning, Le cabinet du secret des postes. Ludvig XVI förklarade 1775, att man borde respektera brefhemligheten, men breföppnandet fortgick (anstalten kostade under hans regering 400,000 frcs årligen), och en mängd klagomål däröfver anfördes vid riksdagen 1789. Konstituerande församlingen ålade i ett dekret 1790 posttjänstemännen edgång på att ej öppna bref, men 1791 gjordes ett undantag för bref från och till utlandet, och välfärdsutskottet tillsatte år III (1794) tvenne kommissioner i Paris för detta ändamål. Napoleon I:s breföppningsbyrå drog en årskostnad af 600,000 fr. Under restaurationstiden inrättades en dylik byrå i jordvåningen till posthuset, och däraf anser man den gängse termen cabinet noir ("svarta kabinettet") hafva uppkommit. Anstalten undertrycktes under revolutionen 1848, men Napoleon III tillämpade åter samma förhatliga system gentemot korrespondenter. Beryktadt under 1700-talet var grefve Brühls "svarta kabinett" i Dresden. Äfven Fredrik II af Preussen och Katarina II kränkte i vidsträckt måtto brefhemligheten. Katarina II lät för sig esomoftast uppläsa ett sammandrag af öppnade bref från och till politiskt misstänkta personer, den s. k. perljustratsia (jfr "A. V. Chrapovitskijs dagbok", 1880). I Ryssland hafva för öfrigt, liksom i Finland, kränkningar af brefhemligheten intill allra senaste tid ytterst ofta förekommit. I äldre tider var icke heller i Sverige brefhemligheten så respekterad som i våra dagar. På samma gång kansliordningarna af 1720 och 1773 vid straffpåföljd förbjödo öfverpostdirektören att öppna bref, ålade de honom att "innehålla" bref, som syntes honom misstänkta, och anmäla saken, hvarefter k. m:t i sittande råd bestämde om brefven skulle öppnas eller ej. Ett af de mest bekanta exemplen på brefhemlighetens kränkande i vårt land lämnar förfarandet emot G. M. Armfelt (1793). - Undantag från brefhemlighetens grundsats anses äfven tillåtliga vid vissa kriminalundersökningar, hvarom särskildt i Tyskland noggranna bestämmelser i lag finnas fastställda. - I Tyskland är brefhemlighetens grundsats uttalad i rikspostlagen af 1871. I Frankrike inskärpes den i code pénal (art. 187) med straffbestämmelser för däremot felande statstjänstemän; för undersökningsdomare och prefekter ha dock vissa undantagsrättigheter stadgat sig. I England har af gammalt statssekreteraren (nu inrikesministern, "the home secretary") ansetts ega rätt att i särskilda fall i politiskt eller straffrättsligt syfte förordna om brefs öppnande genom myndigheternas försorg, och denna häfdvunna rättighet bekräftades genom en parlamentsakt af 1711. Godtyckliga kränkningar af brefhemligheten förmådde underhuset att 1735 som "brott mot husets privilegier" beteckna öppnandet af bref till eller från underhusmedlemmar, om det skedde utan särskild fullmakt ("warrant") från statssekreteraren. 1844 ledde det systematiska öppnandet (på order af inrikesministern Graham) af den landsflyktige Mazzinis korrespondens till en undersökning i saken genom en parlamentskommitté, hvilken utredde, i hvilka fall dylik fullmakts utfärdande var tillåtligt. Ännu så sent som 1882 försvarade Harcourt mot irländska klagomål å regeringens vägnar denna rätt såsom i England tillkommande inrikesministern och på Irland regeringen i Dublin. Jfr Maxime Du Camp, "Le cabinet noir" (1869), Belloc, "Les postes françaises" (1886), Kohler, "Das recht an briefen" (1893), samt B. E. König, "Die geschichte des cabinet noir Frankreichs" (1895) och "Schwarze kabinette. Geschichte der briefgeheimnissentheiligungen" (1899). Brefkarta, en förteckning, som från den ena postanstalten till den andra åtföljer sådana brefpostförsändelser, som enligt postförfattningarna böra specificeras. Brefkort, en af en postförvaltning å kartong utfärdad och med franko-stämpel försedd blankett, som befordras till lägre pris än vanligt brefporto och är afsedd att innehålla kortare meddelanden, som ej behöfva hemlighållas. Till brefkort få emellertid äfven, under vissa förbehåll, begagnas andra blanketter än de, som af postverken för sådant ändamål tillhandahållas. Äran af brefkortens uppfinning tillkommer tvifvelsutan den tyske postreformatorn Heinrich von Stephan, som år 1865 väckte förslag om sådanas införande i posttrafiken. Emellertid blef detta nya slags korrespondens-förmedlare icke då, ej heller först inom Tyskland, taget i bruk. Helt och hållet - efter hvad numera visats - i ovetenhet om Stephans förslag tog år 1869 en ickefackman i Österrike, professor Emanuel Herrmann vid theresianska militärakademien i Wiener-Neustadt, initiativet till denna reform genom att i en tidningsuppsats framhålla den stora nyttan för allmänheten af ett dylikt meddelelsemedel. I Österrike vann reformen så godt som omedelbart insteg, och man tog där steget fullt ut genom att genast åsätta brefkorten ett billigare porto än brefven. Icke så inom Nordtyska förbundet, där brefkorten infördes i rörelsen l juli 1870. Icke heller annorstädes blef i början, annat än undantagsvis, portonedsättning för brefkort medgifven. Inom Sverige infördes brefkorten med ingången af år 1872 och drogo i början samma porto som brefven. Först från l jan. 1877 sänktes portot för de inländska brefkorten till halfva brefportot. I den internationella samfärdseln var denna portonedsättning redan i sammanhang med världspostföreningens stiftande genomförd. - En alldeles säregen art af brefkorten utgöra de s. k. vy-korten. Som dessas uppfinnare nämnes en bokhandlare och boktryckare A. Schwartz i Oldenburg, hvilken redan 16 juli 1870 - således endast ett par veckor efter brefkortens utsläppande i rörelsen inom Nordtyska förbundets område - aflämnade till postbefordran det första med en (för öfrigt mycket primitiv) åtryckt teckning försedda bref kortet. Vykorten hafva sedan efter hand ernått en alldeles enorm användning inom jordens alla med ordnadt postväsen försedda länder, och deras årliga frekvens har numera sprungit upp till milliarder. Dock tyda åtskilliga tecken därpå, att detta egendomliga utskott på den egentliga poströrelsen, i mångt och mycket en modesak, snart nog torde befinna sig på återgång. B. L-n. Breflåda, en merendels af metallplåt förfärdigad, sluten låda med långsmal öppning, hvari kunna nedläggas bref och brefkort, afsedda att med vissa