Bodmer verksam för utbredande af en bättre smak inom den tyska litteraturen och den s. k. schweiziska skolans ledare i den vittra striden mot Gottsched och hans anhängare. En afhandling af B., Kritische dichtkunst (1740), gaf den närmaste anledningen till stridens utbrott. Jfr H. Bodmer, "J. J. B., sein leben und seine litterär, bedeutung" (1897).

</img>

</img>
Breitkopf [bra'jt-]. 1. Johann Gottlob Immanuel B .,
tysk boktryckare, f. 1719 i Leipzig, där hans fader
s. å. hade upprättat ett boktryckeri och stilgjuteri,
som inom kort vann högt anseende, samt 1725 ett
bokförlag (framför allt var han Gottscheds
förläggare). B. idkade universitetsstudier,
fick 1745 öfvertaga faderns boktryckeri och blef
1762 delegare i bokförlagsaffären, som han ärfde
1777. Genom sin förbättring af fraktursnittet,
grundadt på Albr. Dürers försök till en geometrisk
konstruktion af bokstäfverna, räddade han den tyska
skriften från att utträngas af den latinska. Af stor
vikt är den af B. åväga-bragta omgestaltningen af
det på 1470-talet uppfunna nottrycket med rörliga
typer (1754), hvarigenom man kunde samtidigt trycka
systemlinjerna och dithörande nottecken. Dittills
hade musikhandeln varit hänvisad till dyrbart
kopparstick, klumpigt typtryck och framför allt
afskrifter; men B. blef grundläggare af den moderna
musikhandeln med tryckta noter. Därjämte utöfvade
han en ganska [betydande litterär verksamhet. Död
1794. - 2. Christoph Gottlob B., den förres son,
boktryckare och bokförläggare, f. 1750, d. 1800,
öfvertog 1794 faderns affär, men öfverlät den 1795
åt sin vän och insatte universalarfvinge Gottfried
Christoph Härtel (f. 1763, d. 1827),
hvilken under firma Breitkopf und Härtel utvecklade
musikförlaget ansenligt och uppsatte den första
musiktidskriften i Tyskland, "Allgemeine musikalische
zeitung" (1798-1865), införde tennplåttrycket samt
utgaf de första mönsterupplagorna af Mozarts,
Haydns m. fl. klassikers tonverk. Hans son, den
högt ansedde Hermann Härtel (f. 1803, d. 1875),
förlade Liszts, Mendelssohns, Schumanns, Chopins och
Wagners arbeten, föranstaltade storartade kritiska
upplagor af J. S. Bachs, Palestrinas och Beethovens
verk, utgaf billighetsupplagor af snart sagdt alla
musikens äldre och nyare mästare samt odlade i sitt
bokförlag musikteorien och musikhistorien. Firman,
som ännu är i släkten Härtels ego, innehade 1806-71
äfven en pianofabrik i Leipzig. Musikförlaget, som
är det förnämsta i sitt
slag, omfattar öfver 30,000 nummer, och i
affären med dess tekniska gren anstalter äro
inemot 700 personer anställda. Filialer
finnas i flera utländska storstäder.
E. F-t.

Brekelenkam, Quirijn Gerritsz, van, holländsk
figurmålare, f. omkr. 1620 i Zwammerdam nära Leiden,
d. i Leiden 1668, kom före 1648 till Leiden, blef
s. å. ledamot af dess målargille och verkade där
till sin död. Han målade lugna, af G. Dou påverkade
småborgerliga scener från hemmet, verkstaden och
familjen, i en ton, som stundom är något tung, men
ibland blir klar och varm såsom hos de bästa. Han
var emellertid mycket ojämn i sin konstnärliga
produktion - vid sidan af vårdslöst utförda
målningar utan intresse har han åstadkommit saker,
värdiga en Gabr. Metsu eller Pieter de Hooch. Hans
tidigaste kända tafla, Kortspelare, är från 1648 (i
enskild ego i Berlin); hans sista, En lumphandlare,
från 1668 (i Münchens pinakotek). Mellan dem
märkas Den gamla spinnerskan (1654, i München),
Kopparslagaren (s. å., i Augsburg) samt en hel
följd, såsom Råttfällan (1660), Förtroligt samtal
(1661), En man framför kaminelden (1664) m. fl..,
alla i Amsterdams riksmuseum, där man bäst kan
lära känna honom. I nationalmuseum ses af honom
tre taflor: Gumma, som löskar en gosse (1653),
Dam tvättande sina händer (1662) och Läsande
gumma (1663). I den forna samlingen på Forsmark i
Uppland fanns af B. en Fiskmånglare (1663) och i d:r
Schagerströms samling i Stockholm en Eremit i bön.
C. R. N. (O. G-g.)

Brelin, Nils, präst och vetenskapsman, f. 1697 i
Grums socken i Värmland, tjänstgjorde någon tid som
notarie vid rådhusrätten i Karlstad, begaf sig år
1720 på resor och blef därunder med våld tvungen att
taga värfning i ett preussiskt garnisonsregemente 1;
Efter en tid lyckades han fly och vandrade sedan
genom flera länder i Europa, hvarunder han 
uppehöll sig med att förfärdiga musikinstrument. 1721
led han skeppsbrott vid Fyn och gjorde då det löftet
att blifva präst, om han räddades ur den hotande
faran. Till följd af detta löfte började han vid
återkomsten till fäderneslandet s. å. åter egna sig
åt akademiska studier och blef, sedan han tagit
filosofiska graden och prästexamen, 1727 utnämnd
till lärare vid skolan i Karlstad och 1732 till
konsistorienotarie därstädes. I anledning af oenighet
med Karlstads domkapitel rörande en befordringsfråga
lämnade han 1736 sistnämnda befattning och begaf
sig åter på resor. Vid sin återkomst till Sverige,
1739, invaldes han i Vetenskapsakademien och fick
s. å. Bolstads pastorat i Karlstads stift. 1749 blef
han teologie licentiat i Wittenberg, där han redan
under sin förra resa idkat teologiska studier, och
1750 svensk teologie doktor. Död 1753. B. var utrustad
med ypperliga mekaniska anlag, sysslade t. ex. med att
konstruera bränslebesparande kakelugnar, förbättrade
bakugnar, väder- och handkvarnar samt var mycket
skicklig som musikalisk instrumentmakare. En stor
del af hans rön och uppfinningar äro beskrifna i
Vetenskapsakademiens handlingar.

Brelin, Salomon, memoarförfattare, f. 1775, d. 1830 på
Lydinge gård i Uppland, blef 1790 fänrik vid flottan,
1811 slottsadjutant samt 1814 major och öfveradjutant
i förvaltningen för sjöärenden. Sedermera steg han
till öfverstelöjtnant, och