för hela hennes framträdande, liksom för den moderna samhälls- och sederomanen i allmänhet, nämligen den engelska familjeromanen alltifrån Richardson, Fielding, Goldsmith, Smollet och Sterne samt dess efterföljare, och därifrån härrör ock den ton af moraliserande "bon sens", som framträder t. ex. i professorns anförande i "Familjen H.", då han försvarar lektyren af "de goda romanerna". Småningom blef Fredrika B:s författarskap kändt, och en af de förste, som invigdes i hemligheten, var hennes fars forne lärare Franzén, hvilken jämte Brinkman tillhörde hennes förste gynnare. Franzén - då Svenska akademiens sekreterare - var det nog ock, som föranledde, att akademien på nyåret 1831 tillerkände mindre guldpenningen åt "ett obekant fruntimmer", hvars teckningar ur hvardagslifvet ansågos röja ej mindre snille än tankegåfva samt utmärka sig för ett naivt och behagligt uttryckssätt. Därmed var snart Fredrika B:s anonymitet afslöjad. Nu följde några år, under hvilka hon samlade sig och genomgick en andlig luttringsprocess. Under besök i Kristianstad hos sin gifta syster, Charlotte Quiding, gjorde hon bekantskap med en djupsinnigt anlagd tänkare och teolog, den med äldre och nyare filosofi förtrogne rektor P. J. Böklin (f. 1796, d. 1867, sedan 1840 kyrkoherde i Köpinge i Lunds stift), som på hennes utveckling öfvade ett genomgripande inflytande, och som tillmötesgick hennes behof att samla sig kring en djupare religiös, om än icke fullt ortodox åskådning, hvarefter hennes sanningssökande, framåtsträfvande ande trängtade. (Ett giftermålsanbud från Böklins sida afböjde Fredrika, liksom ett par föregående.) Böklin tillhörde den hegelska riktningen, tidens stora filosofiska strömning, som aflöst schellingianismen och som var af icke ringa betydelse för den andliga utvecklingen i Sverige, särskildt i Syd-Sverige, under 1830-40-talen, och det både till höger och vänster, hos ortodoxa teologer såväl som hos radikala publicister. Indirekt har den genom Böklin påverkat Fredrika B., som dels muntligen, dels under en djupgående brefväxling kom under Böklins starka inflytande. (För brefväxlingen jämför S. Adlersparres och S. Leijonhufvuds nedannämnda verk.) Den dittills i en mera ytlig guvernantsvisdom uppfostrade Fredrika B. genomgick nu en ordentlig skolning efter mera vetenskapliga metoder. Man bör måhända icke öfverskatta betydelsen af de rent positiva lärdomar, som hon af Böklin inhämtade, men man kan svårligen öfverskatta betydelsen af den insats han gaf till stärkande af hennes personlighet. Han, som i grunden var den underlägsne anden, hade dock under några år den makt, som den säkre har öfver den sökande. Hennes förut något fladdrande personlighet fick nu mera hållning och klarare medvetenhet om mål och syften. Men på samma gång medförde umgänget och meningsutbytet med Böklin hos henne en benägenhet att docera äfven i den skönlitterära alstringen. 1834 framträdde Fredrika B. inför allmänheten med nya skildringar ur hvardagslifvet, i hvilka man märker en afgjord fördjupning, om än de nyvunna filosofiska intressena breda sig en smula på novellistikens bekostnad. Så är fallet i Presidentens döttrar (1834; senaste uppl. 1894), där utflykterna på spekulationens område något skada den eljest vällyckade romanen, som eger sin styrka i fint psykologiska teckningar af hvardagslifvet och sällskapslifvet, framställda med en älskvärd enkelhet, som erinrar om fru Lenngren; samt ännu mera i dess fortsättning Nina (1835; senaste uppl. 1894), där författarinnan förlorat beröringen med verklighetens mark och sväfvar nog mycket i molnen. Den disharmoniska ställning, som framträder i "Nina", lär vara påverkad af ett intimt umgänge med en högboren dam i Kristianstad, af starkt världsligt skaplynne; det var vid denna väninnas dödsbädd, som Fredrika B. knöt ett intimt vänskapsband med hennes släkting grefvinnan Sommerfeldt, som bjöd henne att gästa sig å gården Tomb i Norge, där hon ock i stillhet och fullkomlig enslighet tillbragte åren 1833-35 och äfven vintrarna 1836, 1837, 1838 och 1839. Dessa år äro tider af den kraftigaste produktion; utom de redan nämnda arbetena tillkommo nu hennes båda hufvudarbeten, Grannarne (1837; senaste uppl. 1892) och Hemmet eller familjesorger och fröjder (1839; senaste uppl. 1893). "Grannarne", Fredrika B:s bästa karaktärsroman, behandlar återigen förhållandet mellan föräldrar och barn. Romanen är skrifven i brefform, ett lån från den äldre engelska romandikten. Denna form lämpar sig förträffligt för berättelsens början, då den lilla läkarfrun, f. d. musiklärarinnan, skildrar sin omgifning, sin mans släkt och umgänge, därvid författarinnan inlägger större konst än i sina föregående romaner; exempelvis äro karakteristikerna af den äkta mannen, den trofaste Björn, och af hans gamla styfmor "ma chère mère" förträffliga, ej minst den senare med sina humoristiska smådrag; svagast i boken äro de högromantiska scenerna mellan "den förlorade sonen" Bruno och Serena, i hvilka man märker att det trots all hvardaglig verklighetsskildring bodde ej så litet af en romantiker i Fredrika B. Dessutom skadar här brefformen. - I Brunos öde ville hon för öfrigt teckna brottslingens återvinnande åt samhället, ett af tidens filantropiska favoritämnen. Med "Grannarne" vann Fredrika B. en vidsträckt läsekrets ej blott i Norden, utan ock i Tyskland, England och Amerika: hennes namn blef världsbekant. "Hemmet" står på jämnhöjd med "Grannarne", hvad angår skildringen af karaktärerna, och är, om än ej så spännande, mera mättad med verklighetens sanning, ömma och veka toner (t. ex. Henriks dödsbädd) växla här med drag af humor (Petrea, Jeremias). I denna roman kan man för öfrigt finna grodden till hennes blifvande stora reformgärning, finna tanken på kvinnofrigörelsens sak skjuta sina hjärtblad; problemet hvad som skall blifva af de många döttrarna ställes under debatt. Harmen öfver de missförhållanden, som lade onaturliga skrankor på kvinnans verksamhet, hade länge kokat inom Fredrika B. Uttalanden, sådana som Göta hofrätts bornerade invändningar mot lagkommitténs förslag om ogift kvinnas myndighet, hade ökat hennes förbittring, och genom studiet af den betydande, med henne jämnåriga engelska författarinnan Henriette Martineaus skrifter hade Fredrika B. kommit till insikt om nödvändigheten af lagreformer för kvinnans frigörelse. I början hade hon ryggat tillbaka för yrkandet att alla verksamhetsbanor skulle öppnas för kvinnan, men redan i januari 1838 upptager hon på fullt allvar denna fråga i sin brefväxling med Böklin och afvisar dennes invändning att kvinnan borde hålla sig till sina