husgudar, "penaterna", med de orden, att dessa penater synas henne hittills hafva varit rätt inskränkta gudar. Detta skrifves ungefär samtidigt med att "Hemmet" författas. Visserligen ligger icke kvinnofrigörelsens tendens ohöljdt framlagd i denna roman, såsom i hennes något senare, men man kan dock däruti läsa ett försök att lösa problemet om de många döttrarna i hemmet och en strid mot den fördomen att kvinnans enda mål vore äktenskapet. Till den serie af borgerliga romaner, som kulminera med "Grannarne" och "Hemmet", sluta sig vidare Strid och frid, eller några scener i Norge (1840), En dagbok! (1843) och I Dalarna (1845). Vid denna tid stod Fredrika Bremer på höjdpunkten af litterärt anseende, och hon motsvarar kanske mer än någon annan af tidens författare dess allmänna skaplynne: den borgerliga liberalismens genombrott, l full samklang härmed är det, som hon till ämneskrets väljer svenskt familjelif och låter i sina skrifter framträda ett utprägladt filantropiskt drag. Hennes författarskap rönte 1844 ett nytt erkännande af Svenska akademien, då denna egnade henne sin stora guldmedalj; af akademisternas brefväxling framgår, att Tegnér ifrågasatt hennes inval. I början af 1840-talet utstod hon en strid för sina Morgonväckter (1842), som skrefvos med anledning af boken "Strauss och evangelierna", och blef föremål för angrepp, särskildt i den liberala pressen. Hon intar här en mellanställning mellan ortodoxien och fritänkeriet. Hennes intressen för kvinnofrigörelsens sak, för kvinnans arfsrätt till lifvets goda, till det andliga och materiella arbetet började alltmer inkräkta på hennes estetiska verksamhet; hon offrade för denna tanke i viss mån äfven det författarskap, som skänkt henne så stora segrar, upptäcktsfärderna i hvardagslifvets värld. Omslaget i hennes författarskap från egentlig roman till mera afgjord tendensdikt bildar Syskonlif (1848), en social roman, som till namnet utgör en fortsättning af teckningarna ur hvardagslifvet, men som är vidt skild från dem och som uppställer sociala önskningsmål: det mänskliga arbetets organisation, familjens skrankor öppnade genom fri, kärleksfull association, uppoffrande verksamhet för andras väl. På hösten 1849 företog Fredrika B. en resa till Nord-Amerika, bl. a. för att studera kvinnans ställning där, och efter en tvåårig vistelse i Amerika utgaf hon 1853-54 arbetet Hemmen i den nya verlden. En dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i Norra Amerika och på Cuba. Hon hade i Amerika lärt känna många af dess berömde män: skalden Irving, tänkaren Emerson, predikanterna Channing och Parker. Såsom hufvudvillkor för den nya människan, sådan hon där lärt skåda den, framhåller hon de två stora grundvalarna: människans förhållande till Gud, beroende endast af hennes samvete, och människans förhållande till staten, beroende endast af hennes förtjänster. Åtskilligt af hvad Fredrika B. iakttagit i Amerika sökte hon ock nedlägga i den stora roman, hvarmed hon var sysselsatt efter hemkomsten: Hertha (1856), hennes smärtebarn, på det bittraste angripen af tidens konservativa och en del af dess liberala press. Boken - en skildring af en ung kvinnas lidanden under en faders grymhet, snålhet och hårdhet -, tillika en tendensskrift till förmån för kvinnans myndighet, gaf onekligen såsom roman talrika blottor för en omild kritik. Man saknade den humor i uppfattningen, den friska blick för verklighetens smådrag, som skänkt hennes äldre arbeten deras behag, och hufvudpersonen var icke en människa, utan en förkroppsligad teori. Framför allt hade romanen felet att vara tråkig; tendensen hade icke tillräckligt genomsyrats af poetiskt lif. Det samhälleliga värdet af de reformer, för hvilka Fredrika B. här trädde inom skrankorna, kan dock aldrig bestridas. De framtidsvyer hon här tecknar hafva en efter annan gått i fullbordan, och fastän "Hertha" som litterär roman ej längre lefver, så lefva de reformer den framkallat. Men smädade och gäckade blefvo författarinnan och hennes varmhjärtade filantropiska sträfvanden nu från skilda håll. Samma år "Hertha" utkom, flydde hon undan smädelserna på en ny, vidsträckt, femårig resa till Schweiz, Italien, Palestina och Grekland. Från Schweiz hemsände hon sin sista novell. Fader och dotter (1858), en ljusare motbild till "Hertha". Och under benämningen Lifvet i gamla verlden. Dagboksanteckningar under resor i söder- och österland utgaf hon i 6 delar åren 1860-62 berättelser om sin färd och uttalar en optimistisk uppfattning af jorden och människosläktet. I dessa dagboksanteckningar framträda liksom i många hennes arbeten uttryck för hennes religiösa åskådning, för hennes försök att under skiftande ställningar förena tro och vetande, "sann öfvernaturlighet" och "sant förnuft". Det religiösa intresset var i mycket drifkraften för hennes senaste resa, i Schweiz studerade hon Vinets läror, i Italien katolicismen - "för att bestämdare fatta protestantismens styrka och svaghet" -, och till Palestina reste hon för att där "helt egna sig åt betraktandet af den objektive och den gudomlige", såsom det hette i ett bref till en väninna. Då Fredrika B. 1861 återkom från sin stora pilgrimsfärd, fann hon till sin stora glädje åtskilliga af sin oroliga ungdomstids drömmar och sin mogna ålders reformkraf genomförda och andra af sina uppslag omfattade med kärlek af lärjungar. Kvinnans myndighet vid 25 års ålder var genomförd; ett högre lärarinneseminarium snarlikt det i "Herthas högskola" var inrättadt, och på hennes bord lågo de första årgångarna af kvinnorörelsens organ, "Tidskrift för hemmet". Och bland Sveriges unge författare fann hon en, hvars skrifter i hög grad tilltalade henne genom deras förening af djup, frisinne och formskönhet, om hon än i religiösa frågor skilde sig från honom; det var författaren till "Den siste athenaren" och "Bibelns lära om Kristus", som hon hälsade välkommen. Sina sista år tillbragte hon i hufvudstaden och på sitt barndomshem Årsta, där hon dog efter en vid en kyrkfärd ådragen lunginflammation 31 december 1865. Stor har Fredrika B:s betydelse varit för frigörelsen på skilda områden både genom hennes skrifter och genom hennes praktiska verksamhet. De af hennes romaner, som alltför starkt fylldes af tendens, ha betänkligt föråldrats, såsom fallet gärna är med tendensromaner, om hvilka gäller: "moren har gjort sin tjänst, moren kan gå." Men de idéer, för hvilka hon kämpat, lefva. Fredrika B. var ju icke blott en framstående och på sin tid världsberömd