"Curaçao" en tur till Samoa-, Vänskaps- och Viti-öarna samt Nya Hebriderna (beskrifven i praktverket Jottings during the cruise of H. M. S. Curaçao among the South Sea islands, 1873) och for slutligen öfver Kina, öknen Gobi, Sibirien och Ryssland till Frankrike, där han vistades i Paris under belägringen, och återkom därpå till England. Hans rika samlingar förvaras dels i British museum, dels i hans födelsestads museum. Under sina resor studerade han flerstädes grundligt folkens lif. I Nord-Amerika lefde han en tid bland indianerna, och på Nya Zeeland medverkade han 1864 kraftigt vid maoriernas pacificerande. (G. Stg.) Brendan. Se Brandanus. Brendekilde [brännekille], Hans Andersen, dansk målare, f. 7 april 1857 i byn Brendekilde på Fyn, bondson, gick i lära hos en stenhuggare i Odense och studerade därpå i Köpenhamn, först skulptur, sedan måleri. I allvarligt kända figurbilder, ofta med en något mörk syn på lifvet, har B. kämpat sig fram till säkert herravälde öfver form och färg. Han hör till den yngre skolans mest betydande representanter. En vacker religiös målning af honom med den enkla benämningen En landsväg inköptes 1893 för danska konstmuseet. B. är ock representerad i Göteborgs museum. Ph. W.* Brendel, Franz, tysk musikskriftställare, f. 1811, d. 1868, höll i Freiberg, Dresden och Leipzig föreläsningar i musikhistoria och öfvertog 1844 redaktionen af den af Schumann 1834 grundade "Neue zeitschrift für musik", hvilken under hans ledning i början var ett hufvudorgan för "nytyska skolan" och sedermera intog en förmedlande hållning. B. utgaf Grundzüge der geschichte der musik (1848, 6:e uppl. 1887), Geschichte der musik in Deutschland, Italien und Frankreich (1852, 8:e uppl. 1902), ett mycket läst arbete, utmärkt af spirituella vyer och glänsande stil, men ej fritt från partiskhet, Die musik der gegenwart (1854), Geist und technik im klavierunterricht (1867) m. m. A. L.

</img>
Brendler, Frans Fredrik Edvard, 
tonsättare, f. 4 nov. 1800 i Dresden, var son af en 
tysk flöjtist, som 1802 
fick anställning i svenska 
hofkapellet, samt 
bestämdes, trots sina 
tidigt ådagalagda 
musikaliska anlag, för 
köpmansyrket och sattes på 
ett handelskontor i Visby. 
Men sedan han 
1823 återkommit till 
Stockholm, uppträdde 
han med stort bifall 
som flöjtist i "Harmoniska 
sällskapet" och 
gaf jämväl lektioner i 
musik. Med förvånande 
hastighet tillegnade han sig den nödvändiga 
musikteoretiska insikten och framträdde snart äfven som 
lycklig kompositör. Han komponerade melodramerna 
Spastaras död (till Lidners text) och Edmund och 
Clara, symfoni för stor orkester, samt flera 
pianostycken och sånger, bland hvilka må nämnas Necken, 
Serenad och Amanda, alla till ord af Stagnelius. 
Hans bana afbröts af döden 16 aug. 1831, under 
det han arbetade på sångspelet Ryno (orden af B. 
von Beskow), som fullbordades af dåv. kronprinsen 
Oskar och uppfördes 1834. Kort förut hade han 
blifvit ledamot af Musikaliska akademien.

B. hade, om ett längre lif förunnats honom, utan 
tvifvel utvecklat sig till något stort. Han egde 
uppfattning, känsla, fantasi, förstånd och smak i 
grupperingen samt sinne för en riktig deklamation. Dessa 
egenskaper, i förening med en anmärkningsvärd 
instrumenteringskonst, röja sig i "Spastaras död" - 
ett verk, som på sin tid väckte förtjusning. Första 
satsen ur hans symfoni intygar, att han äfven egde 
formens energi uti fullföljandet af den musikaliska 
tanken. Där ansluter sig B. hufvudsakligen till 
Beethoven, i sitt sångspel däremot afgjordt till 
Weber. I sångerna, bland hvilka "Amanda" intager 
hedersrummet, kan äfven Schuberts inflytande 
spåras. Den nationella folktonen anslår B. endast 
undantagsvis, såsom i den bekanta romansen ur Ryno: 
"Och riddaren drog genom trettimila skog". 
   A. L.

Brenets, Les [lä brenä], fabriksort i schweiziska 
kantonen Neufchâtel, i Doubs' dal, omedelbart 
vid franska gränsen. 1,403 inv. (1900). Tillverkning 
af ur, optiska instrument och spetsar.

Brennabor, slaviska namnet på staden Brandenburg.

Brenne [brä'n], landskap i Frankrike, i Berry 
och Touraine, mellan Indre och Creuse, nu deladt 
på depart. Indre och Indre-et-Loire. Detta land 
hade, liksom Sologne, för 3 sekler sedan skogar och 
ängar med rinnande vatten och var bekant för sina 
beten och sitt milda klimat, men efter skogarnas 
uthuggning bortspolade vattnet den på ett för vattnet 
ogenomträngligt lerlager liggande matjorden och 
gaf upphof till en mängd dammar och kärr (med 
en sammanlagd areal af 8,000 har), som förpestade 
luften och decimerade befolkningen (medellifslängden 
var ännu för några årtionden sedan endast 22 år). 
Därför har man genom afdikningar och väganläggningar 
sökt förbättra såväl det sanitära tillståndet 
som jordbruket. Några dammar användas för odling 
af blodiglar.

Brenner, ett 1,370 m. högt pass, som skiljer 
Oetzthalalpernas grupp Stubaieralperna från 
Zillerthalalperna och förmedlar öfvergången mellan 
Eisack (biflod till Etsch) i s. och Sill (biflod till Inn) 
i n. Det är ett af Alpernas mest trafikerade pass, 
och öfver det går den äldsta af järnvägarna öfver 
Alperna, Brennerbanan, öppnad 17 aug. 1867. Den 
har från Innsbruck till Bozen en längd af 129 km.; 
dess största stigning är på norra sidan om passet 
1:40 och på den södra 1:44. På banan finnas 
27 tunnlar, men själfva passhöjden öfverskrides 
under bar himmel. -- B. har sedan urminnes tider 
varit en hufvudfarväg mellan Tyskland och Italien; 
den är den lägsta af alla större passvägar mellan 
dessa länder samt farbar alla årets tider. 
   J. F. N.

Brenner, en urspr, finsk släkt, härstammande 
antagligen från en bonde i Nerpis by i S:t Mårtens 
socken, Åbo län. Grenar af ätten adlades 1664 och 
1712. Se Magnus Brenner, "Namnet Brenner i 
Finland" (i Sv. litt. sällsk. i Finland förh. o. 
upps. XIV). 

1. Elias B., målare, numismatiker, f. 18 april 
1647 i Storkyro prästgård i Österbotten, d. 16 jan. 
1717 i Stockholm, blef 1663 student i Uppsala och 
1668 på grund af sina arkeologiska insikter och sin 
skicklighet i teckning anställd som ritare vid