antikvitetskollegium. Under de närmast följande
åren aftecknade han en stor mängd minnesmärken
i Sverige och Finland, men tog 1672 afsked
från ritarbeställningen och egnade sig åt
miniatyrporträttmåleriet, hvari han, ehuru
autodidakt, vann stor skicklighet. Han utnämndes till
hofminiatyrmålare 1684, efter P. Signac. Samtidigt
studerade han heraldik och numismatik. För
riddarhussalen utförde han omkr. 500 vapensköldar och
utgaf 1691 sitt stora numismatiska verk
Thesaurus
nummorum sueo-gothicorum. Han blef 1693 assessor i
antikvitetskollegium, då A. von Behn efterträdde honom
såsom hofminiatyrist, men då denne 1711 lämnade riket,
återfick B. sin hofmålarbefattning och upphöjdes
1712 i adligt stånd. Signerade, d. v. s. fullt säkra,
miniatyrporträtt af B. äro sällsynta. Sådana finnas
t. ex. icke i nationalmuseets konstafdelning, men
i statens historiska museum ses signerade porträtt
af
Karl XI, bröstbild, dat. 1697, och af
Ulrika
Eleonora, bröstbild i svartkritmaner, dat. 1710,
och i riksbanken ses af B:s hand bl. a. ett
Själfporträtt såsom ung och
Karl XII såsom barn. Jfr
Eliel Aspe-lin, "Elias Brenner, en forskare och
konstnär från Karlarnes tid" (Hälsingfors 1896).
O. G-g.
2.
Sofia Elisabet B., född
Weber, den föregåendes
maka, författarinna, f. 29 apr. 1659 i Stockholm,
d. där 14 sept. 1730. Hon egde för ett fruntimmer
ovanliga språkstudier och diktade på latin,
italienska, franska och tyska. Hennes vers är
ovanligt korrekt och lättflytande, språket synnerligen
vårdadt, och hon kan anses som en af dem, hvilka bäst
förverkligade den stiernhielmska skolans program:
att göra det obearbetade modersmålet till ett lydigt
verktyg för tanken. Också blef hon både inom
och utom fäderneslandet öfverhopad med loford och
prisad än som "den andra Sapfo", än som "den tionde
sånggudinnan". Till en del berodde nog hennes stora
popularitet på att hon var den första svenska kvinna,
som offentligt egnade sig åt skaldekonsten. Men
hennes af alldagliga reflexioner fyllda, vanligen
på alexandriner skrifna dikter ega äfven i all
sin torrhet och pomp det karolinska tidehvarfvets
fromhet och förtröstan och ge uttryck åt den dåtida
borgarklassens naiva åskådning, l sina brudskrifter
anslog hon en stundom gladare sträng. 1709 utgaf
hon sina
Poetiske dikter, bestående hufvudsakligen
af bröllops-, graf- och lyckönskningsskrifter (2:a
uppl. 1713; andra delen utgafs efter hennes död,
1732), och 1727 utkom
Vårs herres och frälsares Jesu
Christi alldra heligaste pijnos historia, rijmvijs
betraktad. Hennes
Samlade poetiska dikter utgåfvos
1873 af P. Hanselli. - "Hedersgumman" B. var en
utmärkt duglig och kraftfull kvinna och berömde sig i
sina dikter af att vara moder till femton barn. Genom
en af sina söner blef hon stammoder för de i vår
odlingshistoria berömda familjerna Höijer, Stenhammar
och Fahlcrantz. (R-n B.)
</img>
3. Henrik B., orientalist,
f. 1669 i Österbotten, d. 1732, blef filos. magister i
Uppsala 1691 och kungl. bibliotekarie 1724. För sina
kunskaper i de österländska språken utsågs han 1697
att medfölja den svenske ambassadören Fabricius till
Persien, där han under ett par års studier förskaffade
sig en mängd sällsynta handskrifter rörande armeniska,
persiska och georgiska historien. Sedermera följde
han en persisk legat på hans beskickning till Sverige,
men blef i Moskva misstänkt att föra med sig politiska
underrättelser och kvarhölls där i 22 år. (H. A.)
Prästen Brenners afrättning utanför Skanstull
i Stockholm. Efter ett samtida kopparstick.</img>
