4. Peter Johansson B., den förstnämndes kusins son, präst, politisk lycksökare, f. i Nerpes 1677, studerade vid akademien i Pernau och blef sedan fältpräst, var flera år i fångenskap i Ryssland och sedermera hofpredikant hos Karl XII i Turkiet. Det var B., som höll den predikan, hvilken afbröts af den bekanta kalabaliken. 1712 utnämndes han till kyrkoherde i Vasa, men tillträdde icke platsen. Genom angifvelser sökte B. de maktegandes ynnest och förvägrades därför rätt att intaga säte i prästeståndet vid 1719 års riksdag. Kort därefter flydde han till Danmark och inlät sig i landsförrädiska stämplingar, men blef i Hamburg gripen och utlämnad till Sverige, där han åter gjorde sanningslösa angifvelser. 1720 dömdes han af en ständernas kommission till döden och blef s. å. halshuggen (se illustr. sp. 103--104). ^{E. G. P.}* Brennglas, Adolf. Se Glassbrenner, A. Brenning, Emil, tysk litteraturhistoriker, f. 1837 i Münden, professor vid Bremens "hauptschule", har utgifvit litteraturhistoriska studier öfver Leopold Schefer (1883), Otto Funcke (1884), Adolf Friedrich von Schack (1885) och Gottfried Keller (1891) m. fl., en illustrerad tysk litteraturhistoria samt en undersökning om Die gestalt des Sokrates in der literatur des vorigen jahrhunderts (1899). Brenno. Se Blenio. Brennus, namn (troligen ej, som man stundom menat, blott en titel) på galliska furstar och härförare. -- 1. B., anförare för de galler, hvilka omkr. 387 f. Kr. inbröto norrifrån, besegrade romarna vid Allia samt sköflade Rom utom Kapitolium, som han förgäfves belägrade. Slutligen förband han sig, mot en ersättning af 1,000 mark guld, att aftåga. När summan uppvägdes åt honom, lär han hafva kastat sitt svärd i viktskålen under utropet Væ victis! ("Ve de besegrade!"). Se Liv. V. 38; 48. Namnet förekommer blott i yngre källor och synes öfverflyttadt till Roms historia från Greklands, se B. 2. -- 2. B., anförare för de galler, som omkr. 278 f. Kr. inträngde i Grekland, men blefvo slagna vid Delfi. Brenta, ett äldre rymdmått för flytande varor i Italien och Schweiz, i Turin = 49,3 l., i Milano = 75,5 l., i Schweiz växlande mellan 37,5 och 87 l. Brenta (romarnas Medoacus major), flod i öfre Italien, rinner upp ur Lago di Caldonazzo i södra Tyrolen, ej långt från Trient (449 m. ö. h.), genomflyter Val Sugana, blir segelbar vid Dolo och utföll ursprungligen i venezianska lagunen, men har nu med stora kostnader ledts omkring den till Chioggia, där den genom Porto di Brondolo går ut i Adriatiska hafvet. Hela längden är 160 km., af hvilka 8 km. äro segelbara. Åt flera håll utgå från B. segelbara kanaler. Flodens stränder äro öfversållade med villor, parker, byar och trädgårdar. Brenta-alperna, en grupp af södra kalkalperna i södra Tyrolen, mellan Nocedalen i n. och Sarcodalen i s. (sålunda i en helt annan trakt än floden Brenta). De utgöra en hög, mycket söndersliten och ofarbar berggrupp, som på sina högsta delar bär evig snö. De högsta topparna äro Cima Tosa (3,176 m.) och Cima Brenta eller kejsar Frans Josefs spets (3,155 m.). ^{J. F. N.} Brentano, Georg Joseph von, friherre, tysk-svensk militär och diplomat, född (årtalet ej kändt) på Hautzenstein, i neuburgska området, Öfre Pfalz, hade varit hofråd i Bajern, zweibrückisk kammarherre och på Bar-konfederationens sida deltagit i Polens inre strider, då han 1771 gick i fransk tjänst. Jämte flera andra franska officerare bevistade han 1774 turkarnas fälttåg emot ryssarna, tillhörde 1780--83 den franska undsättningskåren i Nord-Amerika samt avancerade till öfverste och "maréchal général des logis". 1784--87 vistades han i Turkiet med uppdrag att förbättra gränsförsvaret och infanteriets utbildning samt sände till såväl Versailles som Stockholm redogörelser för sina iakttagelser rörande förhållandena inom turkiska riket. Kort före utbrottet af turkarnas krig emot Ryssland 1787, hvilket den franska regeringen ogillade, rappellerades B., sedan han för den turkiska regeringen framlagt en fälttågsplan, som visserligen godkändes, men ej följdes. I slutet af 1788 infann han sig i Stockholm, där han med Gustaf III i största hemlighet öfverlade om sättet för en kombinerad svensk-turkisk krigföring emot Ryssland. Sedan han insändt ansökan om afsked ur fransk tjänst, utnämndes han i jan. 1789 till öfverste i svensk tjänst och skickades (med ett årligt traktamente af 2,500 dukater) till Turkiet för att, ackrediterad hos storvesiren, gifva den turkiska arméns ledning en för den gemensamma saken gynnsam riktning. Till storvesiren läger kom B. ej, men han lyckades vinna sultanens öra och stod i den intimaste förbindelse med storherrens ministär, som mottog och gillade hans operationsplaner -- planer, som dock ej följdes af den allsmäktige storvesiren vid armén -- och som begagnade sig af hans medverkan äfven vid diplomatiska förhandlingar, såsom med Preussen (1789) och Polen (1790). Men underrättelsen om Sveriges separatfred i Värrälä gjorde i senare hälften af 1790 slut på B:s inflytande hos divanen. B. var en erfaren och duglig officer; han var därjämte en idérik och talför man med brinnande verksamhetslust, men han var maktlysten och vidt kringgripande samt skaffade sig därigenom snart ovänner. Förordnad att jämte ministern G. J. B. von Heidenstam bevaka Sveriges intressen i Konstantinopel, ryckte han snart till sig ledningen af affärerna, hvilket framkallade obehagligheter inom legationen, och i jan. 1792 fick B. i smickrande ordalag afsked. Han stannade emellertid kvar i Konstantinopel till 1794 i hopp om än portugisisk, än turkisk tjänst. Han åtnjöt en svensk pension af 500 dukater till sin död, i Regensburg 20 dec. 1798. Hans betydande diplomatiska korrespondens förvaras i svenska riksarkivet. ^{J. Th. W.} Brentano. 1. Klemens B., tysk skald, f. 1778 i Ehrenbreitstein, studerade i Jena och uppehöll sig sedan i Frankfurt a. M., Marburg, Heidelberg, Wien, Kassel, Landshut och Berlin. 1818 drog han sig tillbaka till Dülmen i Westfalen, där han lefde som asket, sysselsatt med att uppteckna den stigmatiserade nunnan Katarina Emmerichs visioner, beskrifna i hans bok Leben der heiligen jungfrau Maria (1852). Därefter gaf han sig åter ut på årslånga resor, hvarunder hans öfverretade sinnestillstånd alltmer förvärrades, och dog i Aschaffenburg 1842. -- B. skildras af sina samtida som outtömligt fantasirik och bländande genial, men samtidigt ojämn och orolig, öfverspänd och själfförtärande. Hans diktning är originell, ofta bisarr, rik på lyriska skönheter, kvicka infall och mystisk