inflytelserikt deltagit, på riksdagen i Augsburg troget arbetat vid Melanchthons sida, därefter kraftigt bekämpat tanken på våldsamt motstånd mot kejsarens planer, biträdt vid utarbetandet af kyrkoordningarna för Nürnberg-Ansbach (1532) och Württemberg (1536) och på senare stället själf en tid, under förvånande mångsidig verksamhet, ledt reformationsverkets genomförande. Nu kallades han, efter ett par af äfventyr och faror fyllda vandringsår, af hertig Kristofer i Württemberg till dennes kyrklige rådgifvare. Såsom sådan utarbetade han 1551 för konsiliet i Trident den s. k. Confessio wirtembergica, såsom uttryck för de tyske lutheranernas enhälliga tro, och vistades själf en kortare tid vid det nu snart sprängda konsiliet. Från 1553 till sin död var han, såsom prost i Stuttgart och hertigligt råd, ledare för hela Württembergs kyrkoväsen. Till hans mångfaldiga arbeten från denna tid hör bl. a. Württembergs andra och definitiva kyrkoordning (1559). Alltjämt deltog han ock flitigt i allmänna kyrkliga förhandlingar af mycket skiftande art både inom och utom Tyskland. - B. hör till de mest sympatiske bland reformationstidens gestalter och kan betecknas som en af de allra främste bland andra ledets män. Någon genialt skapande ande var han väl ej: det är Luthers tankar, som han, kanske trofastare än någon samtida, fasthåller mot alla afvikande riktningar; men hans reproduktion hvilar på djup innerlig tillegnelse och saknar långt ifrån originella drag. Hans stränga lutheranism framträder särskildt i nattvardsläran, där ock hans egentliga teologiska arbete ligger. Hans Syngramma suevicum (1525) är ett af de mest klassiska uttrycken för den genuint lutherska läran gentemot Zwingli; lika oryggligt häfdade han senare denna mot sin forne nära vän Melanchthon. I närmaste samband härmed står hans berömda, paradoxalt tillspetsade utgestaltning af ubikvitetsläran. Men hans stränga ortodoxi mildras af ett drag af tolerans; särskildt gentemot vederdöparna går han häri längre än kanske någon samtida meningsfrände. Af stort inflytande långt utanför hans närmaste område ha hans kyrkoordningar varit. Såsom predikant var han en af reformationstidens både flitigaste och ypperste. Häpnadsväckande är öfver hufvud hans arbetsförmåga. Få af tidens lokala reformatorer ha på ett så varaktigt - än i dag märkbart - sätt tryckt sin prägel på sitt kyrkosamfund. - Jfr biografi af Bossert i Haucks "Realencyklopädie" samt af F. K. Wild i "Luthers samtida och vänner" (1884). E-Bg. Brenöe, A. H. D., dansk skådespelerska. Se Nielsen. Bréquigny [brekinjl], Louis Georges Oudord Feudrix de, fransk lärd, f. 1716 i Granville, d. 1795 i Paris, fick såsom en af de främste kännarna af Frankrikes äldsta historia 1754 i uppdrag att jämte Villevaut fortsätta utgifvandet af det utaf Lauriére och Secousse påbörjade stora urkundverket "Ordonnances des rois de France", hvaraf han till 1790 utgaf 5 delar. 1759 blef han medlem af "académie des inscriptions et belles lettres" och 1772 af franska akademien. 1763 sändes han till England för att göra afskrifter af urkunder rörande Frankrikes historia och återvände efter nära tre års ihärdigt arbete, hvarunder han samlat omkr. 12,000 kopior. Utom hans ofvannämnda arbete må nämnas "Table chronologique des diplômes concernant 1'histoire de France" (3 bd, 1769-83) och "Diplomata, chartae, epistolæ et alia monumenta ad res franciscas spectantia" (3 bd, 1791), ett för diplomatikens studium mycket värdefullt arbete, som ånyo utgafs af Pardessus 1843-49. Brera, ett ståtligt palats i Milano, fordom säte för jesuitkollegiet därstädes. Numera innesluter B. konstakademien, ett stort bibliotek och andra vetenskapliga samlingar samt ett berömdt tafvelgalleri (Rafaels "Sposalizio" m. m.). Brescello [-jä'llå], köping i italienska prov. Reggio nell'Emilia, vid Po. 4,480 inv. (1901). Hette fordom Brixellum. Bresch. Se Bräsch. Bresci [bra'5i], Gaetano (Angelo), italiensk anarkist, f. 1869 i Prato (Toscana), var först sidenväfvare i sitt hemland, men emigrerade 1897 till Förenta staterna, där han i fabriksstaden Paterson slöt sig till de vildaste anarkisterna. Han blef snart det utkorade redskapet för en vidt utgrenad anarkistkomplott mot konung Umberto I, återvände till Europa och dödade denne i Monza 29 juli 1900. B. blef ställd inför en jurydomstol och dömd till lifstids fängelse, men hängde sig i fängelset 1901. Brescia [brä'ʃa]. 1. Provins i Italien (Lombardiet), mellan Gardasjön, Oglio, Iseosjön och Tyrolen. 4,679 kvkm. 549,966 inv. (1903), 118 på 1 kvkm. Landet är i sin norra del uppfylldt af Brescia-alperna, medan södra delen hör till Poslätten. --

Rådhuset i Brescia.</img>

2. Hufvudstad
i nyssnämnda provins, med vackert läge på en
höjd (139 m. ö. h.), som från Alperna går ut på
Poslätten. 70,612 inv.
(1901). B. är näst Milano Lombardiets rikaste
och viktigaste stad. Det är byggdt i en fyrkant,
de gamla vallarna och bastionerna äro förvandlade
till promenader, gatorna äro försedda med arkader
och prydda med många springbrunnar. På en staden
behärskande klippa i norr ligger det gamla
kastellet. B:s industri är betydlig och berömd i
fråga om järn- och ståltillverkning (särskildt vapen,
däraf namnet "B. armata"). Dessutom fabriceras här
tändstickor, läder, råsiden m. m. I trakten stor