romaner, hvilka hafva samma ämne som de bretonska, t. ex. Perceval, hafva visat sig vara senare bearbetningar af de franska bretonska). De franske skaldernas förhållande till de bretonska traditionerna är ytterst fritt. Men keltiska element ingå, om ock i växlande kvantitet, i de franska dikterna. Här och där kan man spåra uråldriga föreställningar från den keltiska mytologien, t. ex. om dödsriket. Äfven det fantastiska, det underbara och feartade, det äfventyrliga och öfvernaturliga, som utgör ett så väsentligt element i dessa romaner, är säkerligen oftast af keltiskt ursprung. Borgen, som en viss natt hvarje år är osynlig, trädgården, som är omgifven af en molnvägg och i hvilken härskar en ständig vår, trollkällan, som bevakas af en fe, konungariket, i hvilket man inkommer blott öfver en enda brygga, drakar, som hålla i fängsligt förvar ädla prinsessor, vidare kärleksdrycker, dvärgar och liknande trollerier äro utan tvifvel keltisk egendom, äfven om man i ett eller annat fall kan påvisa deras likhet med allmänt europeiska eller orientaliska sagor. Om till dessa lån från kelterna äfven hör den form af romantiskt passionerad kärlek, sådan som den mest typisk framställes i Tristan och Isolde, är väl tämligen tvifvelaktigt. Å andra sidan äro tonen och andan franska, och närmast kan man jämföra det keltiska i dessa romaner med orientalismen i en Hugos eller Moores österländska dikter: det är endast en tunn fernissa, en lokalfärg, som skalden utbredt öfver sitt ämne. Utom de keltiska sagorna ingå andra, orientaliska och antika motiv i dessa romaner. Så t. ex. är hufvudmotivet i "Cligès" österländskt. Den bretonska romanen är således en ren konstdikt, uppkommen under inflytande af det stegrade antikstudiet och den Provensalska kärlekslyriken. Den är en parallellföreteelse till den ungefär samtida antika epopéen och de bysantinska romanerna, och hela genren utvecklar sig fullt konsekvent till en äfventyrsroman. Den äldsta af dessa bretonska romaner är troligen "Tristan", säkerligen ursprungligen en serie af fristående sagor, hvilka slutligen löst förbundits kring själfva hufvudmotivet. Sagan behandlades flera gånger under senare hälften af 1100-talet (den äldsta kända är af Beroul, omkr. 1150, den vackraste af Thomas, omkr. 1170, båda endast i fragment, men kunna rekonstrueras medelst tyska öfversättningar). I denna dikt framställes för första gången i den moderna litteraturen den romantiskt passionerade form af kärlek, hvilken af somliga forskare anses såsom speciellt karakteristisk för keltiskt kynne, af andra däremot för fransk: kärleken uppfattas i denna dikt såsom ett öde, symboliseradt genom kärleksdrycken, hvilken oupplösligt och utan hänsyn till samhällets vanliga lagar förbinder de båda älskande med hvarandra. Denna uppfattning af kärleken betecknar ett bestämdt stadium i de medeltida kärleksidealens utveckling. I den Provensalska kärlekslyriken hade kärleken blifvit till ett ceremoniell, en konst; känsloinnehållet hade förflyktigats. Nu kommer naturgrunden åter till sin rätt, utan att förlora sin förfining. Tristansagan har ursprungligen intet att göra med Artursagorna; först senare har man helt löst fäst dem vid denna cykel. Den egentlige grundläggaren af de bretonska romanerna är Chrestien de Troyes, både genom uppfinningens rikedom och språkets skönhet en af de förnämste medeltidspoeterna. Den psykologiska motiveringen af händelsen, utan att vara synnerligen djup, står hos honom högre än i den äldre dikten, liksom han är en af de förste, som förstå att berätta en historia så, att läsarens intresse spännes för att få veta upplösningen. Han besatt en viss antik bildning, i sin ungdom imiterade han delar af Ovidius' metamorfoser och "Ars amandi". Han beskyddades af och skref för Marie de Champagne, en af dessa furstinnor med sydfranska anor och provensalsk kultur, som under denna tid vunno inflytande på den nordfranska dikten. Man ser således tydligt i hans eget lif hvilka faktorer som varit verksamma vid uppkomsten af hans romaner. Det är han, som gör denna roman till bäraren af medeltidens idealiserade riddarlif och som skapar den allmänna typ, som denna roman sedan länge behåller. Stående figurer i dessa dikter äro Artur, hans gemål Guinevra, hans nevö Gauvain, seneskalken Rei och de öfrige riddarna af det runda bordet. Lifvet vid konung Arturs hof utgör således bakgrunden för själfva berättelsen. Den allmänna formen för denna är att en okänd riddare ankommer till konung Arturs hof; ett äfventyr erbjuder sig, som af alla anses outförbart, men som den okände riddaren består jämte många andra, hvarefter han slutligen gifter sig med en dam, som han befriat och som i hemgift medför ett konungarike. Mellan åren 1160 och 1175 författade Chrestien följande romaner: "Erec", "Cligès", "Tristan" (förlorad), "Ywain", "Lancelot" (skrifven efter Marie de Champagnes uttryckliga anvisning och den första, i hvilken det Provensalska galanteriet framträder i rent doktrinär form) och "Perceval" (de båda sistnämnda ej afslutade). Ej minst viktig för den följande utvecklingen af de bretonska romanerna blef Chrestiens dikt "Perceval", berättelsen om en yngling, som, för att hållas fjärran från riddarlifvet och dess faror, uppfostras af sin moder, änka efter en i strid fallen riddare, i djupet af en skog. En dag anländer emellertid en skara riddare i lysande rustningar, och därmed är piltens håg väckt för riddarlifvet. Han drar ut på äfventyr och kommer därunder äfven till en borg, hvarest han får se allahanda hemlighetsfulla ting, bl. a. en gyllene skål, rikt smyckad med ädelstenar, en graal (ordets etymologi osäker, möjligen af lat. gradalis, kärl för drycker och matvaror), om hvars betydelse han dock ej får klarhet och ej heller läsaren, då som sagdt Chrestien ej afslutat romanen. Samtiden var emellertid högeligen intresserad för den hemlighetsfulla graalen, och Perceval fick många fortsättningar och afslutningar. Viktig bland dessa är den tolkning, som skalden Robert de Borron (från början af 1200-talet, i dikterna "Joseph d'Arimathie", "Merlin" och "Perceval"; endast den första och början af den andra finnas kvar, men innehållet är bekant genom en något senare prosaroman) gaf af graal, eftersom den sedan blifvit den beståndande. Enligt Robert är graal den skål, som Jesus med sina lärjungar användt vid nattvarden. Josef af Arimatia uppsamlade i denna skål Frälsarens blod, och så blef den en värdefull relik, "Saint-graal", den heliga skålen, med hvilken många under kunde förrättas. Josefs svåger, Bron, förde skålen till Britannien, och ur hans ätt skulle födas den hjälte, Perceval, som var utsedd till graalens väktare.