Därigenom att graalen nu uppfattades som en relik, förändrades småningom Arturromanens karaktär; den upphörde att vara ett uttryck för riddarskap och galanteri och fick i stället en mystisk religiös anstrykning. De vandrande riddarna ströfva nu icke längre ikring för att befria ädla damer, utan för att söka graal. Samtidigt inkommer i dikten mycket af den allegori och symbolism, som utmärka den senare medeltidslitteraturen, och den borgerligt prosaiska riktningen aflöser riddardikten med dess ofta sentimentalt öfverspända anda. Romanerna förflackas och uttänjas i det oändliga, omskrifvas under 1300-och 1400-talen på prosa, och i denna form öfvertages Arturromanen af renässansens diktning och ingår som ett af elementen i denna tids äfventyrsromaner (Amadis m. fl.). De bretonska romanernas uppträdande inleder ett nytt skede, själfva blomstringstiden i den fornfranska vitterhetens historia, och den höfviska anda, som först i dem får sitt uttryck, sprides hastigt till nästan alla arter af litteraturen. Den inverkar äfven på behandlingen af det gamla nationella eposet. Men dessa romaners inflytande är icke inskränkt till Frankrike, utan kan spåras i alla europeiska kulturländer. Många af dessa öfversättningar och bearbetningar äro viktiga äfven från den synpunkten att de kunna begagnas vid rekonstruktion af förlorade franska original. Så öfversattes flera af dessa sagor till norska (t. ex. "Ivan Lejonriddaren") och spriddes därifrån till svenska och danska. Särskildt återgår i de skandinaviska folkvisorna mycket till denna riktning. I Tyskland är det just den höfviska franska epiken, som väcker till lif den litterära blomstringen. Hartmann von Aue öfversatte "Erec" och "Iwein", Gottfried von Strassburg "Tristan", Wolfram von Eschenbach bearbetade "Parcifal" o. s. v., och indirekt ha de bretonska romanerna inverkat äfven på den slutliga redaktionen af de nationella hjältedikterna (Nibelungen o. s. v.). Viktigast är emellertid deras betydelse i den italienska litteraturen. Där kan man urskilja tvenne faser i deras utbredning. Den första är deras inflytande på Dante och hans samtida: en sådan episod som Francesca da Rimini är tydligen inspirerad af och skrifven i Arturdiktens anda. Den andra fasen visar sig, då under 1400-talet Pulci, Bojardo och framför allt Ariosto behandla de franska epopéerna, som då voro omtyckt folkläsning i Italien, i en öfverlägsen och skämtsam stil. Särskildt Ariosto upplöser genom sin fina ironi dessa medeltidsideal - fast han samtidigt ännu tjusas af deras skönhet. I Frankrike kan i viss mån Rabelais' Pantagruel och Gargantua betecknas såsom en motsvarande upplösning af medeltidens föreställningssätt. Det mest klassiska uttrycket för denna en senare och förståndsmässigare tids kritik af allt det öfverspända i riddardikten är Cervantes' Don Quijote. Emellertid har denna diktning aldrig utdödt helt: den fortlefver såsom folkläsning, dess anda besjälar och behärskar teatern till och med under Ludvig XIV:s tid, och med romantiken, som väcker intresset för medeltidsdikten, uppdyka dessa gamla sagor öfverallt ånyo. Wielands epyllier, W. Scotts och La Motte Fouqués förtjusta skildringar ur riddarlifvet, G. Sands kärleksdrömmar, Atterboms "Lycksalighetens ö" och "Fågel blå", Almquists "Arturs jagt" o. s. v. - alla stå de mer eller mindre under de gamla Artursagornas trollmakt. Hit hör äfven att Wagner begagnat flera af dessa gamla sagor till sina operor (Parcifal, Tristan och Isoide, Lohengrin). Angående Artursagornas ursprung och vandringar har under de sista decennierna mycket diskuterats i den vetenskapliga världen. De förnämste kämparna i denna strid hafva varit å ena sidan utgifvaren ai Chrestien de Troyes, Förster, och keltologen Zimmer, å den andra G. Paris. Hufvudresultaten äro i det föregående antydda. Mycket återstår emellertid ännu att göra, innan de enskilda dikternas härkomst och historia äro tillfredsställande belysta. Se för bibliografien: G. Paris, "Histoire littéraire de la France", bd XXX, G. Gröber, "Grundriss d. romanischen philologie", II,1 (passim), samt W. Förster, "Christian von Troyes sämtliche werke", I-IV (1884-99, i synnerhet bd IV, hvarest finnes en resumé af ofvan antydda strid). J. M. Bretonska sagokretsen, en grupp af episka dikter i den fornfranska litteraturen, numera med större skäl kallad Bretonska romanerna (se d. o.). Bretonska språket och litteraturen. Bretonskan (fr. breton, kymr. breyzounec) är ett keltiskt språk, som ursprungligen var, om ej identiskt, åtminstone nära besläktadt med korniskan och som ännu talas i den franska prov. Bretagne (i depart. Finistère, Côtes-du-nord och Morbihan) af omkr. 1,300,000 människor. Den gamla bretonskan har under tidernas lopp på de flesta ställen uppblandats med franska element och i sin renhet bibehållit sig endast i kusttrakterna, där den sönderfaller i flera munarter, af hvilka den, som talas vid Tréguier (le breton bretonnant), på Bretagnes norra kust, är den renaste. Mest undersökt är dialekten omkring Léon. Våra dagars bretonska skiljer sig ej synnerligen mycket från det språk, som framträder i de äldsta texterna (från 14:e årh.). Om bretonernas äldsta litteratur har man endast få underrättelser. Deras bardlitteratur (5:e till 12:e årh.) sammanfaller med den kymriska och är gemensam för bretonerna på ömse sidor om Kanalen. Flera alster af densamma hafva dock bevisligen uppstått i Bretagne. Bland kända barder därstädes äro Taliesin, Sulio och Hyvarnion de berömdaste. Deras dikter äro af mytologiskt, historiskt, religiöst och erotiskt innehåll. Från 12:e årh., då anglo-normanner och fransmän alltmer utbredde sitt välde öfver Bretagne, undanträngdes barderna till de bretonske stamhöfdingarnas småhof eller nedsjönko till simpla folkdiktare. Fortvaron af en bretonsk litteratur visar sig likväl dels i dess inflytande på den anglonormandiska och franska, dels i några till våra dagar bibehållna verk från 14:e årh. Medan de högre samhällsklasserna i Bretagne alltmer omdanades till fransmän, höll det egentliga folket med stor seghet fast vid sitt inhemska språk äfvensom vid sina gamla folkvisor och sagor, hvilkas antal det oafbrutet ökade med nya. En samling sådana folkvisor, dock starkt omdiktade, har offentliggjorts af Th. de la Villemarqué i "Barzas-Breiz" (1839; 9:e uppl. 1892). De bretonska sagorna hafva på ett förtjänstfullt sätt bearbetats af Souvestre i dennes "Foyer breton" (1844). Ett betydligt antal (mer än 150) dramer eller mysterier på bretonska språket diktades och trycktes under 1500-talet. Från samma årh. har man kvar äfven andliga dikter och