uppbyggelseböcker. Den mest framstående författaren på detta område var Michel Le Nobletz de Kerodern (1577--1651). I 17:e årh. uppblomstrade en språkvetenskaplig litteratur på bretonskt mål, hvilken i följande århundrade förtjänstfullt fortsattes af Grégoire de Rostrenen, Le Pelletier och framför alla Legonidec. Den sistnämnde författade en god bretonsk grammatika (1807, 3:e uppl. 1850) och förträffliga ordböcker (ett bretonsk-franskt lexikon, 1821, 3:e uppl. 1850, och ett fransk-bretonskt, 1847). Han verkställde dessutom en mängd öfversättningar, t. ex. af gamla och nya testamentet (1827), samt var kraftigt verksam för att höja bretonskan som skriftspråk. I våra dagar samlar man med ifver landets äldre litterära skatter, flera tidskrifter utgifvas på landets munart, och en mängd skalder och skriftställare uppträda med själfständiga arbeten, t. ex. Ricou, Brizeux, Goësbrand och Laouénou. Se vidare Zeuss, "Grammatica celtica" (2:a uppl. 1871), Ernault, "Glossaire moyen-breton" (2:a uppl. 1895), Wickberg, "Om kelterna" (1883), och "Revue celtique" (5:e bandet, med litteraturförteckning). (^{J. M.}) Bretos, nygrekisk lärd. Se Vretos. Bretschneider, Karl Gottlieb, tysk protestantisk teolog, f. 1776, d. 1848, generalsuperintendent i Gotha sedan 1816. B. var den mest betydande representanten för den något modererade rationalism, som gärna ville betraktas såsom den högre enheten af supranaturalism och rationalism (s. k. "rational supranaturalism"). Inflytelserikast var han genom sina dogmatiska arbeten, särskildt: Handbuch der dogmatik der evangelisch-lutherischen kirche (1814; 4:e uppl. 1838) och Systematische entwicklung aller in der dogmatik vorkommenden begriffe (1805; öfv. 1834 med företal af Es. Tegnér). Men äfven som exeget både på gamla och nya testamentets område gjorde han sig bemärkt. Stort uppseende väckte på sin tid hans angrepp på de johanneiska skrifternas äkthet. Som predikant var han af sin samtid högt skattad. Hans teologiska ståndpunkt är väsentligen upplysningstidens; efter det "sunda människoförståndets norm" pröfvar han, utan egentligt inre deltagande, alla kristendomens läror, och mot alla djupare religiösa eller spekulativa åskådningar står han alltigenom oförstående. Men han visar ock några af den gamla rationalismens bästa drag: ärlighet, klarhet, manligt uppträdande mot allahanda missförhållanden. Af typiskt intresse är hans själfbiografi, Aus meinem leben, utgifven af hans son (1851). ^{E. Bg.} Brett [bre't]. 1. William Baliol B., viscount Esher, engelsk jurist, f. 1817, d. 1899, började sin advokatverksamhet 1840, invaldes 1866 i underhuset och slöt sig där till det liberala partiet. 1868 blef han solicitor-general och adlades samt innehade sedan flera höga domarämbeten, till dess han 1883 utnämndes till riksarkivarie ("master of the rolls"). Som domare var B. känd för sin stränghet och sin sarkastiska tunga; i parlamentet öfvade han stort inflytande i lagstiftningsfrågor. Då han 1897 tog afsked, upphöjdes han till viscount, "hvilken värdighet sedan Cokes tid aldrig tilldelats någon domare för enbart juridiska förtjänster". 2. Reginald Baliol B., viscount Esher, den föregåendes son, engelsk politiker, f. 1852, började sin politiska bana som privatsekreterare (1878--85) åt lord Hartington och förvärfvade sig under dennes krigsministertid noggrann kännedom om krigsministeriets organisation. 1880--85 var han medlem af underhuset, men drog sig sedan för lång tid tillbaka från det offentliga lifvet. 1895 blef B. permanent understatssekreterare i departementet för allmänna arbeten ("office of works") och inlade som sådan stora förtjänster om de följande årens lifliga offentliga byggnadsverksamhet i England. Han var 1902 den egentlige ledaren af de omfattande anordningarna för Edvard VII:s kröning. S. å. nedlade han sitt ämbete för att inträda som medlem af den stora undersökningskommissionen om det sydafrikanska krigets förande. B:s särskilda utlåtande väckte oerhördt uppseende och lades af regeringen till grund för krigsministeriets och den högre arméledningens genomgripande omorganisering. Detaljförslagen utarbetades af en 1903 tillsatt tremannakommitté med B. som ordförande ("the Esher committee") och vunno nästan oförändrade regeringens bekräftelse. B. erbjöds vid den balfourska ministärens rekonstruktion (sept. 1903) att som krigsminister fullfölja dessa arméreformer, men afböjde anbudet. Han har utgifvit Footprints of statesmen during the 18:th century in England (1892) och The yoke of empire. Sketches of the queen's prime ministers (1896) samt har fått i uppdrag att författa en officiell biografi öfver drottning Viktoria. ^{V. S--g.} Brette, fordom stad i Västergötland, vid sjön Vassbotten, 5 km. s. om Vänersborg. 1620 fick staden privilegier af Gustaf Adolf, men på kunglig befallning flyttade borgerskapet 1642 till Vänersborg. Bretten (Breitheim, vanl. B. in der Pfalz), stad i badensiska kretsen Karlsruhe, vid Saalbach. 4,781 inv. (1900). Där föddes Melanchthon 1497. Hans bildstod restes därstädes 1864. Bretwalda (fneng.), "britternas behärskare", en titel, som under de första århundradena efter den germanska invandringen i England tidtals fördes af vissa mäktiga angelsaxiska småkonungar, särskildt i Mercia och Wessex. Den tyckes ha inneburit anspråk på en viss supremati öfver alla smårikena. Breuer [bröjer], Peter, tysk bildhuggare, f. 1856 i Köln, studerade i München och Berlin, vann rykte förnämligast genom grupperna Adam och Eva (1894) och Kristus välsignar barnen (1897), har dessutom utfört Bismarcksmonumentet i Breslau (aftäckt 1900), kejsar Vilhelm I:s monument i Halle, en grupp i Siegesallé i Berlin m. m. B. är professor vid konstakademien i Berlin. ^{G--g N.} Breughel, flamländsk konstnärsfamilj. Se Brueghel. Breusch [bröjʃ], fr. Bruche, flod i Elsass, upprinner i Vogeserna och utfaller vid Strassburg i Ill. 71 km. lång. Breve, lat. (af brevis, kort, och med underförstådt scriptum; jfr Bref), officiell skrifvelse från påfliga stolen. Bulla är den högtidligare, breve den enklare formen häraf. I äldre tid användes blott bullan, som var affattad på latin och försedd med vidhängande sigill. Från 15:e årh. började för mindre viktiga angelägenheter användas "breve", affattadt på italienska och utan de högtidliga påfliga hälsnings- och afslutningsformlerna. De påfliga skrifvelsernas original förvaras i Rom, och blott